När Champions League-slutspelet drar i gång vet man att våren snart är på väg.

Jag brukar inte följa Champions League så initierat förrän åttondelsfinalerna spelas. Finns liksom inte så mycket att intressera sig för dessförinnan. Jag skiter i alla de lag som inte kommer att komma nånstans. Varför ska jag bry mig om dem. Var ligger poängen i att halka in i turneringen för att man råkat göra en dundersäsong i ligaspelet, och sen åka ur på direkten. Eller att år in och år ut kvalificera sig för den pompösa cupen för att år in och år ut inte ta sig vidare från gruppspelet.
Att se typ Juventus vinna med 1-0 mot Club Brügge på ett novemberkylt Delle Alpi i en match vars utgång är predestinerad faller inte mig i smaken. Inte heller att se ett dekadent Real Madrid spela oavgjort mot nåt grekiskt lag på bortaplan.
Sen kanske någon match slutar 3-0. Men vem fan bryr sig om det.
Det är i stället i slutspelet det händer. De flesta av skitlagen är bortsållade. Likaså de storlag som har en dålig säsong. Kvar finns dem som har lite glöd, glans och glamour. För det är vad Champions League handlar om. Glöd, glans och glamour. Och att klara av att gå hela vägen.
I ligaspel minns vi fortfarande Chievos debutsäsong i Serie A, men i Champions League är Portos vinst redan bortglömd.
Varför? Jo, just för att det är i ligaspel vi vill se överraskningar som spexar till det. Det kontinentala cupspelet kom däremot till för att låta de bästa och största få mäta sig med varandra. Det handlar om Milan, Inter, Juventus, Real Madrid, Barcelona, Liverpool och Manchester United. Och sen också de lag som vid olika tidsperioder rår sig på dessa odödliga giganter.
Alla andra hamnar i skuggan.
Men nu är vi där. Dem dåliga är bortsållade, turneringen kan äntligen börja.
Jag vaknar till liv.
Och sen kommer ljuvliga maj då ligaspel och cupfinaler avgörs. Planerna är gröna, sista växeln läggs i - och man kan summera sina intryck av den gångna fotbollssäsongen.

Det är synd att inte Lazio spelar i Champions League längre. Och det var synd att vi fick möta det nästintill ostoppbara Valencia i kvartsfinalen. Och att Solari året därefter gjorde mål på offside (ja, jag hävdar fortfarande det även om jag bara har vaga minnen kvar av om någon upphävde offsidefällan eller vad det var…). Sen var det också synd att Stam var indisponibel inför bortamötet mot Porto i Uefacupen. Vi skulle ha vunnit skiten annars.