Tider man minns, tider man vill glömma

Jag brukar tänka på det ibland. Hur jag sommaren 2001 fick upp ögonen för Mattias af Sandbergs excellenta LazioMania.net. Lazioartiklar samlade på ett och samma ställe, med dagliga uppdateringar. Jag blev fast till den grad att jag på allvar började utforska vad nätet hade att erbjuda i Lazioväg. Sakta men säkert började man komma in i rutinerna, man började skaffa sig kontakter – personer att glädjas i framgång med och trösta sig med i motgång.
Under 2001/02 blev det mest av det sistnämnda.
Usch vad dåligt jag mådde emellanåt under den säsongen nu när jag tänker efter i efterhand. För det var då allt bröt loss - ordentligt.

På TotalFootball.org finns fortfarande artikeln kvar om Århundradets derby. Lazio hade vunnit sin scudetto, och Roma var på väg att vinna sin. Stjärnspelarna i de bägge lagen var många, och bataljen var den självklara matchen med stort m den säsongen (2000/01).
Laziopresidenten hette fortfarande Cragnotti i efternamn. De sju systrarna var fortfarande sju, i stället för tre. Pay-per-view hade ännu inte gått åt helvete. Passkandalerna i Serie A hade ännu inte brutit ut. Italiensk fotboll var herren på täppan.
Solen hade ännu inte gått i moln.

Men det var då. Innan allt raserades. Innan Veron och Nedved såldes. Innan Lazio förlorade derbyt med 5-1. Innan Nesta såldes. Innan Lazios prekära ekonomi blev officiell.
Sen kom dock Lazio tillbaka. Mancini lyfte skutan. Konkurs undgicks. Lazialità blev ordet på allas läppar. Och så vidare.

Men det var då. Innan man inte längre kunde blunda för att den italienska fotbollen hade svikit Lazio, och de flesta andra lagen likaså.
Den italienska fotbollen finns inte där längre. Den italienska fotbollen fanns där när scudettokandidaterna var många. När ett fåtal lag inte hade monopol på alla talanger som poppade upp. När spelskandaler inte var ett faktum. När klubbar inte gick i konkurs hej vilt – och bankgarantier inte fejkades -, kort sagt när man visste vilka som skulle spela i vilken serie innan sommarmercaton öppnades. När teveavtalen inte gav miljarder åt ena laget, och enstaka miljonen åt det andra. När biljettpriser och läktarvåldet var av den grad att man fortfarande kunde se matcherna på plats. Innan allt blev en lobbyverksamhet.

Det är inte en tillfällighet att italiensk fotboll får allt mindre utrymme i media. Och att det mesta som tas upp är negativt.
Det är inte heller en tillfällighet att La Liga är ligan som medelsvensson håller kärt – på samma sätt som SF/Spanien håller på att komma ifatt (gå om) SF/Italien i antalet läsare.

Jag älskar dagens Lazio. Jag älskar hur man slipper ha höga förväntningar på sitt lag. Hur man kan ta en förlust på ett helt annat sätt. Hur man förskönar mediokra spelare till hjältar. Och hur man därtill lyckas vinna derbyt med 3-1 utan något vettigt spelarmaterial till förfogande.
Men jag kan inte älska fullt ut. För utan den italienska fotbollen i ryggen är det inte möjligt. Ett lag behöver en blomstrande serie för att själv kunna spraka och vara levande.

Dessvärre tillåter inte Franco Carraro (FIGC) det. Inte heller Silvio Berlusconi, Alessandro Moggi (GEA) och Adriano Galliani (Lega Calcio).
Och det är Massimo Moratti glad för.
Men Luciano Moggi är lyckligast.