Jag bara undrar, var är han nu.

Jag kom att tänka på det under Champions League-finalen. Jag vet inte varför, men på nåt sätt kom vi, jag och mina soffkamrater, in på ett ämne som gjorde att han poppade upp i huvudet på mig.
Claudio Lopez är i mångt och mycket bortglömd i dagsläget. Han gjorde aldrig något ordentligt avtryck, långt ifrån samma avtryck som Hernan Crespo gjorde – även om den sistnämnde inte gjorde något anmärkningsvärt avtryck för den delen heller.
Bara Gud vet hur många chanser den vindsnabbe argentinaren missade.
Bara Gud vet hur många chanser han också skapade.
En säsong stod han för sexton mål, och med en skärpa som en spelare som han borde ha, hade det inte bara varit ett till mål, nej, vi snackar lätt minst sex sju stycken.
Många minns matchen mot Inter, jag minns matchen mot Parma. En del tycker att han var dålig den sista säsongen, jag minns hur han grät när han tvingades byta på grund av skada i en match efter att just ha kommit tillbaka från en skada.
Fast jag håller med.
Egentligen var inte Claudio Lopez särskilt bra i Lazio. Ingen spelare av vikt, ingen som allt hängde på, ingen som visade stort hjärta.
Men han var Claudio Lopez. Spelaren med stjärnspäckade säsonger bakom sig i Valencia. Vafan, han utgjorde ju ett giftigt anfallspar med Hernan Crespo i det argentinska landslaget.
Och i Lazio.
Hur grymt var inte det.
Fast jag håller med.
Egentligen var inte Claudio Lopez särskilt bra i Lazio. Men mitt nick blev ändå El Piojo.
Det kändes rätt.
Jag kom att tänka på det under Champions League-finalen. Jag vet inte varför, men Claudio Lopez framstår desto mer jag tänker på det som en av mina favoritanfallare i Laziotröjan. Han var inte en av de bästa som jag har sett uppe i det ljusblå anfallet, men jag har starka minnen av honom.
Vissa sekvenser. Skott, löpningar, driv med boll. Tillslag.
Det lever kvar.
Inga märkvärdiga saker. Men, det lever kvar.
Jag vet inte varför.
Inte just nu.