Min första...
Härmed gör jag entré som bloggare! Perfekt initiativ av er som startade upp bloggen, äntligen lite seriösare uttrymme för inlägg!
För inte så länge sedan läste jag Gazzas självbiografi (My Story är titeln), och som väntat fanns det några kapitel av Englands genom tiderna skickligaste spelare (min uppfattning!!!) om Italiens mest passionerade klubb. Jag tänker inte återge allt han skrivit om Lazio och sin vistelse i Italien, men jag uppmanar alla att läsa boken om ni får möjlighet...man får gushud av att läsa vissa delar, som om hans kviteringsmål mot lillebror i derbyt 1992. Jag citerar:
"We were 1-0 down when we got a free kick near the penalty area, towards the end of the game. I told Signori to get in the box, and I'd put it on is head. He said he was not much good with his head, so he'd take it and put it on my head. I replied that I wasn't much good with mine, either. Anyway, he took it, and somehow I managed to get my head to it, by leaning back, and it went in. I fell in a heap, just collapsed. It was about the biggest emotional high of my career up to that time. There was such a massive feeling of relief in the entire club that we had drawn this derby game. Afterwards, the president sent me about £10,000 in cash and a crate of Newcastle Brown. God knows where he got that from."
Bör väl tillägga att det var mitt första derby på plats. Jag var bara 12 år och min kusin hade tagit med mig för att visa mig sitt favoritlag, roma. Gazza var min idol, och efter den dagen förblev mitt hjärta Lazio troget...och min kusin ledsen och besviken...för alltid...
Nu till något helt annat!
Lazios oförmåga att plocka poäng, och framförallt vinna, på bortaplan verkar inte ge vika. Till och med jag har slutat att förvänta mig något av bortamatcherna, undrar då hur spelarna känner. Med tanke på att vi endast vunnit två matcher utanför Rom i år, båda med tur snarare än skicklighet, så är hemmamatcherna än viktigare. För att slippa bli inblandade i bottenträsket som ifjol (för en UEFA plats känns väldigt avlägsen då vi inte kan vinna på bortaplan) måste vi åtminstone plocka tre poängare mot lag som ligger under oss, på Olimpico. Udinese väntar imorgon, och trots deras tränarbyte hoppas jag vi tar fullpott mot ett av italiens största flopplag i år. Fast dom spelade ju ut oss på sin hemmaplan, så alldeles säker ska man inte vara.
Vad vårt bortafacit beror på kan man spekulera i. Tror det handlar lika mycket om att Rossi ger defensiva direktiv som att självförtroendet är obefintligt efter säsongens usla resultat. Vad det än beror på så krävs en uppryckning för att säkra serie a spel inför nästa säsong så snart som möjligt.
För inte så länge sedan läste jag Gazzas självbiografi (My Story är titeln), och som väntat fanns det några kapitel av Englands genom tiderna skickligaste spelare (min uppfattning!!!) om Italiens mest passionerade klubb. Jag tänker inte återge allt han skrivit om Lazio och sin vistelse i Italien, men jag uppmanar alla att läsa boken om ni får möjlighet...man får gushud av att läsa vissa delar, som om hans kviteringsmål mot lillebror i derbyt 1992. Jag citerar:
"We were 1-0 down when we got a free kick near the penalty area, towards the end of the game. I told Signori to get in the box, and I'd put it on is head. He said he was not much good with his head, so he'd take it and put it on my head. I replied that I wasn't much good with mine, either. Anyway, he took it, and somehow I managed to get my head to it, by leaning back, and it went in. I fell in a heap, just collapsed. It was about the biggest emotional high of my career up to that time. There was such a massive feeling of relief in the entire club that we had drawn this derby game. Afterwards, the president sent me about £10,000 in cash and a crate of Newcastle Brown. God knows where he got that from."
Bör väl tillägga att det var mitt första derby på plats. Jag var bara 12 år och min kusin hade tagit med mig för att visa mig sitt favoritlag, roma. Gazza var min idol, och efter den dagen förblev mitt hjärta Lazio troget...och min kusin ledsen och besviken...för alltid...
Nu till något helt annat!
Lazios oförmåga att plocka poäng, och framförallt vinna, på bortaplan verkar inte ge vika. Till och med jag har slutat att förvänta mig något av bortamatcherna, undrar då hur spelarna känner. Med tanke på att vi endast vunnit två matcher utanför Rom i år, båda med tur snarare än skicklighet, så är hemmamatcherna än viktigare. För att slippa bli inblandade i bottenträsket som ifjol (för en UEFA plats känns väldigt avlägsen då vi inte kan vinna på bortaplan) måste vi åtminstone plocka tre poängare mot lag som ligger under oss, på Olimpico. Udinese väntar imorgon, och trots deras tränarbyte hoppas jag vi tar fullpott mot ett av italiens största flopplag i år. Fast dom spelade ju ut oss på sin hemmaplan, så alldeles säker ska man inte vara.
Vad vårt bortafacit beror på kan man spekulera i. Tror det handlar lika mycket om att Rossi ger defensiva direktiv som att självförtroendet är obefintligt efter säsongens usla resultat. Vad det än beror på så krävs en uppryckning för att säkra serie a spel inför nästa säsong så snart som möjligt.
skrivet av Anonym vid 01:22
0 Kommentarer:
Skicka en kommentar
<< Home