Derby...

Alltså, jag gillar inte det här med derbyn. Egentligen älskar jag det. Ett passionsfyllt Romderby innehåller allt som fotboll står för.
Men jag är förstörd, och det har jag varit enda sedan det där jävla 5-1-derbyt.
Jag har inte pallat sedan dess. Fem jävla ett. Hur förklarar man det, hur försvarar man sig mot det; går det att förtränga det.
Varje gång ett derby närmar sig kommer jag alltid att tänka på det. Mina nerver blir som kokt spaghetti. Jag faller ihop.
Paolo Di Canios 3-1-derby till trots, de där lovande derbyna mellan Alessandro Nestas katastrofinsats och Claudio Lotitos inträde i klubben till trots – Francesco Totti fixade hela Lazio med ett par jävla kryckor från bänken senast. Hur försvarar man sig mot det.
Fan, alltså.
Och nu, när Cristian Ledesma spelar som han gör, hur stor är inte sannolikheten att det kommer bli likadant – om inte värre – under derbyt. Och om han inte spelar, visserligen kommer vi att ha en central köttmur istället, men våra offensiva spelare kommer tvingas springa runt som yra höns.
Fan, jag gillar inte det här alltså.
Vi är värda så mycket mer än det här.