Voila!

Det brukar i stort sett alltid se ut såhär nuförtiden. Vi värvar en hel del, kaos i början, men sen finner spelarna sina platser i laget – allt kan slutligen rulla på.
Delio Rossi har klurat länge, men nu har han hittat lösningen. 4-4-2 är för första gången inte den bästa lösningen för Lazio. Kors i taket!
Strukturen i spelet, startelvan, mentaliteten – det konvergerar äntligen.
Johan har velat se Stefano Mauri centralt i banan ända sedan början. Jag kommer ihåg att vi diskuterade det rätt så mycket i våras då min ståndpunkt var att han inte skulle kunna agera spelfördelare medan Johan ville se Stefano komma med fart.
I dag har han den rollen, Stefano. Han är centralt i banan mellan anfallet och mittfältet samt slipper agera spelfördelare med följden att han kan komma med fart. Rollen passar honom alldeles utmärkt samtidigt som det också har gynnat hela Lazios spel.
Många har konstaterat det under hösten: När Mauri spelar bra spelar Lazio bra.
Och jag får väl lite också som jag vill ha det; en trequartista-aktig spelare.
Egentligen är det inte särskilt konstigt att Mauri spelar som han gör i dagsläget, kolla bara lite bakåt i tiden, typ när han kamperade med Roberto Baggio i Brescia. Då hade han ungefär den rollen han har nu, och resultatet är lika strålande.
Rocchi, Makinwa, och Pandev – det går inte att misslyckas då.
Till sist vill jag nämna Luciano Zauri lite grand också: Jag måste säga att jag är nöjd med honom, för en gångs skull på flera säsonger. Han vågar ta för sig i offensiven igen som i början av Laziotiden. Försvarsspelet är också det lite mer dynamiskt gentemot hur det såg ut under stora delar av den föregående säsongen.
Hoppas att det håller i sig.