Lazio i världen…
Kan väl inte titulera mig världens mest beresta människa, men lämna Sverige gör jag så ofta jag kan. Vid ett flertal av dessa resor så har jag av en slump stött på människor som haft cuore biancoceleste, och många gånger satt mig ned och tagit något att dricka tillsammans med likasinnade. Nedan kommer två av dessa möten…många fler finns!
För tre år sedan var jag över till de Förenta Staterna för att utföra ett projekt på Stockholms Universitets bekostnad. I Silver Spring i Maryland, vilket var min hemort under fyra veckor, fanns en typisk amerikansk bar (Joe´s tror jag den hette) med en tv uppe i ena hörnet och skinnklädda barstolar där männen satt och hängde innan de åkte hem till sina fruar och barn. På väggen bakom baren hängde diverse bilder och skyltar, som sig bör på en bar som denna, men det som stack ut var en Laziohalsduk. Nyfiken som jag blev frågade jag bartendern, en tunnhårig överviktig man kring 50 år, varför halsduken hängde där och som svar fick jag ett brett leende. Bartendern, Joe (originellt, jag vet), visade sig vara en av många italienare som bosatt sig på östkusten, och med sig hade han sitt favoritlags halsduk.
Från den dagen och framåt blev jag, likt de övriga besökarna, en del av barens inredning. Eftersom vi båda hade hjärtan som klappade för Lazio fick jag en hel del av mina pilsner till reducerat pris, och Joe hade en hel del att berätta om ”the greatest team Italy has ever seen”, som han kallade det första scudettolaget. Passionen för klubben hade inte dött, trots att han inte varit i Italien på många år. Varje gång vi samtalade om Lazio lyste hans ögon som ett barn på lördagar, och jag gick mer än gärna dit för att lyssna på hans inlevelsefulla berättelser.
Förra sommaren spenderade jag i Iran. Med i min resväska hade jag, bland mycket annat, en ljusblå halsduk och en matchtröja. Under en av alla de stekheta dagarna hade jag satt på mig min PDC-tröja och var på väg mot tidningsståndet för att köpa en sporttidning efter att jag hört på nyheterna dagen innan att Fiore var tillbaka i Lazio (vilket visade sig inte alls stämma).
Då jag valt den tidning jag ville ha (finns rätt många att välja på, inte bara en rosa och en totalt färglös som i Sverige) gick jag för att betala. Istället för att ta emot mina pengar rusade han ut och kramade om mig, och skrek i mitt öra att han äntligen träffat någon som höll på ”det rätta laget”. Han smällde igen dörren till tidningsståndet, fällde ner ett galler för tidningarna och tvingade mig att följa med honom till ett café för att ta ett glas färskpressad melonjuice. Han berättade att han aldrig lämnat Iran i hela sitt liv, men att det första han skulle göra den dagen han kunde lämna landet var att bege sig till Rom och se ett derby. Vi satt resten av eftermiddagen och drack iskalla juicer i den femtiogradiga hettan och pratade Lazio, klubben som verkar ha passionerade anhängare lite varstans i världen. Hans känslor till klubben hade byggts upp via en släkting som bodde i Italien, och som lite då och då bandade matcher som han skickade på posten.
En dag bjöd han mig hem till hans familj, och jag tackade givetvis ja. Som present tog jag med mig min halsduk. Jag blev mottagen i dörren, och i bakgrunden kunde jag höra ”non mollare mai” dåna från vardagsrummet. Han hade satt på förra årets derbyvinst på video, så vi tog ett par glas Gin Tonic, drack smugglad Carlsberg, åt gott och njöt av Paolos uppvisning och lagets underbara insats förra gången vi hade hemmaplan mot Roms avskum.
Då kvällen led mot sitt slut så tog jag upp halsduken ur min väska och gav den till honom. Ni skulle ha sett honom! Det var som att jag gett honom hela världen och lite till! Tårar började rinna ned för hans kind, och han tackade mig om och om igen. Jag förklarade att den faktiskt var inköpt i Rom, vilket gjorde honom än mer exalterad. Återigen kunde jag se ett känslouttryck som jag aldrig sett i andra lags anhängare, likt den passion Joe visade då han berättade sina minnen från 70-talets storhetstid.
Två Laziofans, i två länder som till mångt och mycket är varandras motsatser och som båda ligger långt ifrån Italien och Rom. Ena hade växt upp på läktaren, medan den andre aldrig varit nära Olimpico.
Det vi alla har gemensamt är Lazio; en brinnande passion för ett lag som hatas av så många att vi många gånger kan känna samhörighet med människor vi aldrig träffat och som kan ha totalt olika bakgrund och leva i vilket hörn av jorden som helst!
Så här i dagar då vi alla går och väntar på ett derby som betyder ALLT är det värt att tänka på att det finns Laziofans över hela världen som är förväntansfulla, och som delar de känslor de flesta av oss känner inför nästa söndag! Hoppas laget kan ge oss en vinst, skulle skänka så mycket glädje i en annars ganska grå och tråkig vardag…
För tre år sedan var jag över till de Förenta Staterna för att utföra ett projekt på Stockholms Universitets bekostnad. I Silver Spring i Maryland, vilket var min hemort under fyra veckor, fanns en typisk amerikansk bar (Joe´s tror jag den hette) med en tv uppe i ena hörnet och skinnklädda barstolar där männen satt och hängde innan de åkte hem till sina fruar och barn. På väggen bakom baren hängde diverse bilder och skyltar, som sig bör på en bar som denna, men det som stack ut var en Laziohalsduk. Nyfiken som jag blev frågade jag bartendern, en tunnhårig överviktig man kring 50 år, varför halsduken hängde där och som svar fick jag ett brett leende. Bartendern, Joe (originellt, jag vet), visade sig vara en av många italienare som bosatt sig på östkusten, och med sig hade han sitt favoritlags halsduk.
Från den dagen och framåt blev jag, likt de övriga besökarna, en del av barens inredning. Eftersom vi båda hade hjärtan som klappade för Lazio fick jag en hel del av mina pilsner till reducerat pris, och Joe hade en hel del att berätta om ”the greatest team Italy has ever seen”, som han kallade det första scudettolaget. Passionen för klubben hade inte dött, trots att han inte varit i Italien på många år. Varje gång vi samtalade om Lazio lyste hans ögon som ett barn på lördagar, och jag gick mer än gärna dit för att lyssna på hans inlevelsefulla berättelser.
Förra sommaren spenderade jag i Iran. Med i min resväska hade jag, bland mycket annat, en ljusblå halsduk och en matchtröja. Under en av alla de stekheta dagarna hade jag satt på mig min PDC-tröja och var på väg mot tidningsståndet för att köpa en sporttidning efter att jag hört på nyheterna dagen innan att Fiore var tillbaka i Lazio (vilket visade sig inte alls stämma).
Då jag valt den tidning jag ville ha (finns rätt många att välja på, inte bara en rosa och en totalt färglös som i Sverige) gick jag för att betala. Istället för att ta emot mina pengar rusade han ut och kramade om mig, och skrek i mitt öra att han äntligen träffat någon som höll på ”det rätta laget”. Han smällde igen dörren till tidningsståndet, fällde ner ett galler för tidningarna och tvingade mig att följa med honom till ett café för att ta ett glas färskpressad melonjuice. Han berättade att han aldrig lämnat Iran i hela sitt liv, men att det första han skulle göra den dagen han kunde lämna landet var att bege sig till Rom och se ett derby. Vi satt resten av eftermiddagen och drack iskalla juicer i den femtiogradiga hettan och pratade Lazio, klubben som verkar ha passionerade anhängare lite varstans i världen. Hans känslor till klubben hade byggts upp via en släkting som bodde i Italien, och som lite då och då bandade matcher som han skickade på posten.
En dag bjöd han mig hem till hans familj, och jag tackade givetvis ja. Som present tog jag med mig min halsduk. Jag blev mottagen i dörren, och i bakgrunden kunde jag höra ”non mollare mai” dåna från vardagsrummet. Han hade satt på förra årets derbyvinst på video, så vi tog ett par glas Gin Tonic, drack smugglad Carlsberg, åt gott och njöt av Paolos uppvisning och lagets underbara insats förra gången vi hade hemmaplan mot Roms avskum.
Då kvällen led mot sitt slut så tog jag upp halsduken ur min väska och gav den till honom. Ni skulle ha sett honom! Det var som att jag gett honom hela världen och lite till! Tårar började rinna ned för hans kind, och han tackade mig om och om igen. Jag förklarade att den faktiskt var inköpt i Rom, vilket gjorde honom än mer exalterad. Återigen kunde jag se ett känslouttryck som jag aldrig sett i andra lags anhängare, likt den passion Joe visade då han berättade sina minnen från 70-talets storhetstid.
Två Laziofans, i två länder som till mångt och mycket är varandras motsatser och som båda ligger långt ifrån Italien och Rom. Ena hade växt upp på läktaren, medan den andre aldrig varit nära Olimpico.
Det vi alla har gemensamt är Lazio; en brinnande passion för ett lag som hatas av så många att vi många gånger kan känna samhörighet med människor vi aldrig träffat och som kan ha totalt olika bakgrund och leva i vilket hörn av jorden som helst!
Så här i dagar då vi alla går och väntar på ett derby som betyder ALLT är det värt att tänka på att det finns Laziofans över hela världen som är förväntansfulla, och som delar de känslor de flesta av oss känner inför nästa söndag! Hoppas laget kan ge oss en vinst, skulle skänka så mycket glädje i en annars ganska grå och tråkig vardag…
skrivet av Kashefi vid 15:02
2 Kommentarer:
Hahaha, underbart, Hahahaha, smugglad Carlsberg, HahahAHHAHAHAH!! :D Klockrent..
Jag var hösten 2003 i New York och begav mig som alla andra upp i Empire State Building. Väl där uppe stod jag och blickade ner över Manhattan när en italienare kom och knackade mig på axeln och sa på sin härliga italienarengelska "take picture, per favore". Okej, sa jag och de tre italienarna ställde upp sig mot kanten. Jag visste inte riktigt vad som var lämpligt att säga istället för omelett så jag drog till med en av de få italienska fraser jag på den tiden var helt säker på: Forza Lazio (så klart). En av de tre sken upp som en sol och sa Per sempre när jag gav tillbaka kameran. Piacevole.
Skicka en kommentar
<< Home