Faktiskt.

Två år sedan tror jag att det är. Jag är inte riktigt säker. Journalisten Stefano Greco kungjorde det som lät för bra för att var sant. Miljardären Ernesto Bertarelli, vid den tiden en av världens tjugo rikaste enligt Forbes, skulle ta över där Sergio Cragnotti slutade. Men det blev inte av. Och vad som därefter hände med Stefano Greco är en sorglig historia. Vi hoppades så mycket och fick så lite tillbaka; ingen vågade hoppas igen.
Efter en lång bergochdalbana tog slutligen Lotito över. Och utvecklingen sedan dess har lett oss till vart vi är i dag.
Många är besvikna. Många trodde på något större, något bättre. Många trodde att bara för att Sergio Cragnotti försvann så behövde inte mastodont-Lazio försvinna för den skull också, vilket Mats mycket riktigt påpekade.
Många har glömt bort vad Lazio en gång var, och egentligen alltid har varit. Många har glömt bort att den cragnottianska eran bara var en era, inte vad Lazio alltid har varit.

Man brukar alltid återkomma till detta faktum. Och det är inget fel i det, för bakom ridån gömmer sig grunden i det hela, ja, även grundbulten för det här med att vara supporter av ett lag.
På ett eller annat sätt är ambitionen att bli - och förbli - en vinnare. Division VII såväl som Serie A.
Efter Lotitos inträde löd slagorden “stolthet, ära och brödraskap”, de cragnottianska idealen var förbi. Det påpekades gång på gång, men för många var det bara något man sade i den glädjeyra och orosbefriande lättnad som rådde. Cragnottis mejeripengar hade satt sina spår, folk hade börjat tro att Lazio kunde vara något det inte var, Lazios identitetsförankring höll på att förändras. Och vem kan då egentligen klandra alla dem som längtar tillbaka till den identitetsförankring som den cragnottianska epoken höll på att befästa.

Vi befinner oss i mellanår där turbulensen efter identitetsskiftningen ännu inte har lagt sig. Och varje gång som rykten om någon ny finansiär kommer upp till ytan så rubbas återhämtningen. Man minns gamla tider, scudettohjältar, skräckslagna motståndare, grandiosa mål och att vara i fokus. För vilken supporter vill inte höra hur kommentatorn på teven beskriver ens lag med de finaste av superlativer medan en hel fotbollsvärld lyssnar. Vilken supporter vill inte se sitt lag göra en stormatch i Champions League medan avundsjuka engelsmän, spanjorer och italienare ser på. Den mest bombastiska formen av stolthet kan ingen människa få nog av.
Och jag minns.
Jag minns när jag tänkte för mig själv.
Det är mitt lag dem pratar om - hela Europa fascineras av mitt lag.

De senaste rapporterna från Rom säger att Chinaglias möte med Consob gav väldigt positiva indikationer. Att en investerare är redo att ta över. Att de cragnottianska idealen snart kan vara tillbaka i det ljusblå Rom. Och folk börjar hålla tummarna i det tysta. De drömmer om att Giorgio Chinaglia håller upp en Lazioflagga och ler under sitt möte med fansen som står i tusentals och skanderar att klubben verkligen är räddad; återtåget ska börja. Därefter presenterar Giorgione sina plånbokskollegor och jublet når nya höjder.
Det är många som leker med tanken, trots att den är tabu, trots att det är vad Lazio egentligen aldrig har varit. Men vi befinner oss i en övergångsperiod. Framtiden byter skepnad varje dag.
Inget vet något.
Ingen tror något.
Alla hoppas på bättre än det bästa.