Historien upprepar sig

Det hela är egentligen mycket märkligt. Samtidigt är det helt normalt när det gäller Lazio.
Lazio är nämligen långt ifrån en normal förening.
En normal förening skulle aldrig få finnas kvar om den hade miljarder i skulder. En normal förening skulle aldrig efter att ha vunnit ligan året därpå starta en djupdykning i dekadens. En normal förening skulle aldrig ha fans som idkade utpressning mot ledningen i hopp om att ta över hela klubben. Och om detta ( mot all förmodan) skulle inträffa i en normal föreningen skulle den sakta men säkert suddas ut ur rullorna och efter några år tillbringa en anonym tillvaro i de lägre seriesystemen.
Lazio är precis tvärtom.
Och har så alltid varit. Året efter scudetton 74 hade man ett enormt bra lag, men efter slagsmål, dödsfall och kontraktsstrul återfanns man strax därpå i serie B.
Alltså en helt annan väg än den väg som förväntades av en ligavinnare.
Samma sak efter senaste scudetton. Istället för att bli världens bästa lag, halkade man ner i skiten där man numera befinner sig upp till armhålorna.
Maurizio Manzini beskrev det träffande för mig på Formello i oktober.
- Det är som att dansa med ögonbindel på taket av en skyskrapa. Du befinner dig på toppen men kan hela tiden ramla ner.
Med allt som har hänt det senaste året borde Lazio inte finnas. Men de gör det och spelar en bländande fotboll stundtals, söndagens derby var någonting alldeles i hästväg.
Harmonin i truppen, briljansen i spelet, strider mot all logik. Det är som med humlan som egentligen inte borde kunna flyga.
Men örnen inte bara flyger, den seglar fram.
Och täpper till truten på alla som tvivlar på laget.
Den känslan, den där mot alla odds känslan, är det som förenar lazialis världen över.
Vart du än går i världen och förklarar den där underdog mentaliteten och ruset du känner inom dig efter segrar, kommer andra lazialis att nicka igenkännande.
Att vinna fast man inte kan.
Fast man inte borde.
Det är lazio.