What became of the likely lads.

Kanske har jag lyssnat för mycket på Pete Doherty den senaste tiden, jag vet inte. Men det är alltjämt frågan jag ställer mig.
What became of the likely lads.
Luciano Zauri är inte längre vad han var.
Vad han var, var till en början ett utomordentligt löfte. Sen blev han den nye Favalli. Och nu…nu är han begreppet medioker personifierad.
Okej, visst kan han bjuda till emellanåt, men sett på det stora hela har han gått ned sig totalt de senaste två säsongerna.
Ett tag var han landslagsaktuell, men det var som sagt för länge sedan vid det här laget.
För nån match sen gick han in i mittlåset och skötte sig bra, fast en ny karriär som mittback känns lite för naivt att sätta hoppet till.
Vad jag vill komma fram till är att jag tycker att allt är så sorgligt.
Luciano Zauri är i stort sett den mest lyckade av det där Atalanta som i början av tvåtusentalet tog hela Italien med storm, superlöften på alla positioner.
Men var är dem nu.
Nicola Ventola är efter mängder med åtminstone någorlunda misslyckade äventyr tillbaka i Atalanta. Massimo Donati valde Milan och allt gick åt helvete. Bröderna Zenonis facit får väl klassas som något liknande.
Och Giampaolo Bellini, kanske den sorgligaste skepnaden av dem alla.
Sen finns ju också Fausto Rossini och alla de andra som jag till och med glömt bort namnen på.
Känns helt sjukt. En hel generation, ett helt lag fullt av talanger. Och ingenting.
Ingenting blev det av dem.
Vi, Lazio, snappade upp Roberto Baronio, men han har aldrig hittat rätt han heller.
Sen finns ju också dem som var lite äldre. Många av dem räknades som supertalanger. Men knappt nåt. Om inte inget till och med.
Jonatan Binotto vet jag att en av dem hette.