Det var ju jävla roligt.

Di Canio kommer in och frälser Lazio. Han skottfintar och driver sedan bollen vidare och skiter i alla andra.
Sen placerar han bollen i mål.
Det liksom räckte så. Han visste att han kunde skita i alla andra. Det var han som skulle fixa det.
Och det gjorde han ju som sagt också.
Bort till kurvan, jubel i massor. Även Delio Rossi smög sig bort till Curva Nord för att fira värst av alla.
Hur ofta händer det, liksom.
Allt var så underbart perfekt.
Men sen avlöser Liverani det där jävla skottet. Och då var det kört.
Cribari når inte fram med huvudet, och Oddo bara står där och ser hur bollen vidrör honom utan att han kan göra ett endaste jävla dugg.
Och hur roligt är det egentligen.
För mig handlar det inte främst om Uefacupen.
För mig handlar det om hur en så pass magnifik matchavslutning får sig ett så förjävligt slut.
All romantik försvinner.
Som om den man älskar från ingenstans säger "tyvärr, men det är över".
Pang.
Slut.
Adjö.