VM, Beckenbauer och Lazio

Har just sett en match i VM på plats. Visserligen är detta mästerskap världens största sporthändelse, men lite överhypad är väl turneringen ändå!?

I Tyskland spelas propagandafilmer om Kaiser Franz som snabbt får tittarna att tänka tillbaka på en tidigare Kaiser (han ville i alla fall bli Kaiser, av det ”tredje riket” som han föredrog att kalla det…) som även han ansåg att världen bara var att erövra (har spelbolagen stängt spelet på vem som blir nästa FIFA-president?) och ute på planerna spelar halvtrötta spelare utan någon större charm. VM är en publikfest, ett megajippo som drar in miljarder - speciellt i år när turneringen avgörs i hjärtat av Europa - i landet med de absolut mäktigaste arenorna, och där allting är sådär äckligt organiserat att man återigen börjar fundera på om Kaiser Franz har 1930-talets Kaiser som förebild.

Mitt i detta enorma evenemang, där 40 000 engelsmän inne på arenan i Frankfurt sjunger ”England ´til I die, I´m England ´til I die, I know, I am sure, I am England ´til I die” och säkert lika många står ute på gatorna och stämmer in i kören, börjar jag fundera vad jag egentligen gör där. Visst, precis som de flesta andra kan man hoppas på att det landslag man håller på ska vinna, men då jag varken håller på Tyskland eller Brasilien är sannolikheten att jag får vara glad om en vecka minimal. Visst, precis som de flesta i min omgivning är jag en fotbollsnörd, tänker fotboll mest hela tiden, men mitt i allt tumult på väg ut från arenan slår tanken att jag är där helt i onödan, för det enda jag egentligen bryr mig om är ju Lazio. VM i all ära, men den rättegång som är på gång mot mitt kära Lazio (kan någon skjuta Lotito nu då? Oskyldig till motsatsen bevisas? Inte den här gången…) tar upp mer av min tid, och kanske är det tankar kring Paolos icke förlängda kontrakt, Pandevs vara eller icke vara och i vilken serie vi kommer spela nästa säsong som gör att jag lite halvslumrande går en halvmeter på sidan av den väg där alla andra i publiken promenerar mot utgången (för vem av oss bryr oss egentligen om Zlatan spelar eller inte, är det något i VM som stör mig är det att Oddo, Peruzzi och Behrami inte fått 90 minuter i alla matcher).Jag kollar ner i gräset och undrar varför allt blev som det blev. För första gången på länge trodde jag att vi skulle ha en lugn och planerad uppladdning inför seriestarten; mitt hat gentemot Pezzo di merda hade börjat avta lite innan karusellen startade snurra obehagligt fort. Nu var jag återigen bitter över Lazios situation och besviken på att återigen bli spottad på av en president som bara ser sig själv. Min blick sänks alltmer, och mina polare undrar hur jag orkar bry mig om Lazio när vi är mitt i VM liksom.
Det är mitt i den här desperationen, mitt i tankar som placerar oss i Serie C som jag går rakt in i en person som går framför mig, även han en halvmeter från alla andra ute på gräset. Jag ber om ursäkt och går förbi honom, tänker för mig själv att det visst finns andra som inte riktigt känner för att ställa sig i robotkön som går en halvmeter till höger om mig, och undrar om han kanske håller på ett av de fyra lagen som står åtalade. En stor klunga engelsmän ansluter bakifrån och vrålar sitt ”England ´til I die…England ´til I die..I know, I am sure, I am England ´til I die”. För att peppa upp mig själv stämmer jag in i kören, men byter ut England mot Lazio i sången – och till min stora förvåning hör jag att någon efter några vändor av ramsan stämmer in i ”Lazio ´til I die”. Jag vänder mig om för att se vem det är som hakat på mig, och mina ögon fastnar på Örnen som snubben bakom mig (han som också gick en halvmeter bort från den asfalterade vägen och stirrade ned i gräset) har på sig sin vita piké. Han ser att jag ser honom, och vi båda sjunger ännu högre. Det visar sig att han är från England och visserligen följer sitt landslag men egentligen har tankarna på annat håll. Mitt gäng och hans bestämmer oss för att stanna på närmaste pub för att fylla på vätskeförråden, för att senare bege oss ut på stan för att känna på stämningen när engelsmän vunnit en match i VM. Givetvis pratar jag och min nya vän mest Lazio resten av kvällen, medan våra polare snackar landslagsfotboll och om matchen vi just bevittnat. Ett antal pilsner och många timmar senare slår tanken mig att det ju faktiskt finns vissa höjdpunkter med ett VM – man träffar folk som är lika tokiga som en själv i fotboll, och om man har tur så stöter man på människor som till och med håller med om att landslag och VM kommer i andra hand.
För inget är större än Lazio. Inget!

Och denna text tillhör inte mig utan Kashefi bör tilläggas.