Slätstrukenhet betyder allt.

Varje land har sina spelare som definierar innebörden av landets fotboll. Dem är inte de stora stjärnorna, dem är snarare de anonyma personerna där bakom. Dem har aldrig utmärkt sig nåt särskilt, trots att vissa av dem har ligamästerskap i bakfickan.
I Italiens fall heter den mest framstående av dessa mediokra spelare Paolo Poggi.
En spelare som egentligen aldrig varit bra men som ändå har en scudetto med Roma i bagaget. Sedan kanske det också bör tilläggas att han knappast var en bidragande faktor till den bragden, men ändå liksom.
Och det är just det här som jag älskar med Poggi; han åker snålskjuts på framgångar som han inte själv har bidragit nåt till. För trots att han numer är av mindre kvalitet har han ändå harklat sig kvar i Serie A flera gånger eftersom de uppflyttade lagen var i behov av en “rutinerad spelare att fylla truppen med“.
Ett exempel är Ancona när det var uppe senast, hur Poggi gled omkring vid sidlinjen och värmde upp för att hoppa in de sista tio minuterna.
En annan spelare som är värd att nämna är Dario Hübner, kedjerökande anfallare som tyvärr förstörde den charm som hans halvtaskighet medförde genom att dela skytteligavinsten 01/02. Fast samtidigt - hur fascinerade är det inte att en gammal och nikotinberoende gubbe ger varenda jävel på käften?
Stefan Scwoch är en spelare som jag också gillar. Han har alltid funnits där men knappt spelat i Serie A, han är helt enkelt urtypen för en Serie B-spelare. Också sådana fotbollspersonligheter finns det många av, men jag har glömt bort namnen på de flesta av dem. I alla fall för stunden.
Men en sak vet jag däremot. Och det är att i sina egna omgivningar är dem fullständigt fantastiska, kanske inte i sina fotbollskvaliteter - men definitivt i karisman.
Och det är vad som egentligen räknas.
Se bara på Attilio Lombardo, han utstrålar allt.