Paolo Di Canio, såhär i efterhand.
Nu under slutet av sommaren har jag tänkt på vad Paolo Di Canio betydde för Lazio under sina två comebackår i klubben. Vad jag har för minnen av honom. Vad jag har för tankar om honom. Vilka minnen om honom som jag tänker ha kvar.
3-1-derbyt är redan en klassiker. Hur han slet under hela sin tid på planen. Hur han sköt in den där bollen. Hur all eufori därpå översköljde honom totalt.
Sedan när han byttes ut. Hur han sket i alla och med bestämda steg gick mot Curva Nord. Hans 3-1-tecken med fingrarna.
Det perfekta derbyt.
Därefter finns det mycket annat som jag inte minns specifikt men som finns samlat i begreppet spelande supporter på plan. Di Canio gladdes som både spelare och supporter på ett sätt som jag inte har sett någon annan spelare ha gjort.
Lazio mot Empoli. Ett knackigt Lazio mot slutet. In kommer Paolo. Sätter matchbilden i gungning. Gör 3-2 på helt egen hand, som om det var hans enda mission; jag ska vinna matchen åt Lazio! Hur han sprang mot kurvan. Vi leder nu, vi vinner!
Visserligen blev resultatet en besvikelse till slut. Men matchen blev något som kommer att förbli ihågkommet. Vid sidan av 3-1-derbyt var detta Paolettos stora match.
Och det ska också tilläggas att den återvändande sonen spelade riktigt bra under sina två säsonger. Tekniskt, uppoffrande och viljestarkt. Paolo hankande inte sig fram på gamla meriter. Absolut inte.
Så ur en fotbollsmässig synpunkt är hans bortgång från klubben en förlust. Helt klart. Men ingen spelare är större än Lazio. Ingen spelare har legitimitet nog att agera på ett sätt som skadar klubben utan att ta konsekvenserna. I det medieklimat som råder i dessa dagar är man inte öppet fascist i sådana sammanhang där man representerar mer än bara sig själv. Det är man bara inte.
Och även om Claudio Lotito inte förlängde spelarens kontrakt av just det skälet - snarare mer på grund av att presidenten hade mindervärdeskomplex gentemot Di Canio - fanns det ingen annan utväg än att Paolo fick vinka adjö.
Jag kommer därför aldrig att beundra den nuvarande Cisco Roma-spelaren fullt ut, fast det hindrar mig inte från att minnas hans extraordinära prestationer på fotbollsplanen.
Det är vad jag har för tankar om Paolo Di Canio, såhär i efterhand.
3-1-derbyt är redan en klassiker. Hur han slet under hela sin tid på planen. Hur han sköt in den där bollen. Hur all eufori därpå översköljde honom totalt.
Sedan när han byttes ut. Hur han sket i alla och med bestämda steg gick mot Curva Nord. Hans 3-1-tecken med fingrarna.
Det perfekta derbyt.
Därefter finns det mycket annat som jag inte minns specifikt men som finns samlat i begreppet spelande supporter på plan. Di Canio gladdes som både spelare och supporter på ett sätt som jag inte har sett någon annan spelare ha gjort.
Lazio mot Empoli. Ett knackigt Lazio mot slutet. In kommer Paolo. Sätter matchbilden i gungning. Gör 3-2 på helt egen hand, som om det var hans enda mission; jag ska vinna matchen åt Lazio! Hur han sprang mot kurvan. Vi leder nu, vi vinner!
Visserligen blev resultatet en besvikelse till slut. Men matchen blev något som kommer att förbli ihågkommet. Vid sidan av 3-1-derbyt var detta Paolettos stora match.
Och det ska också tilläggas att den återvändande sonen spelade riktigt bra under sina två säsonger. Tekniskt, uppoffrande och viljestarkt. Paolo hankande inte sig fram på gamla meriter. Absolut inte.
Så ur en fotbollsmässig synpunkt är hans bortgång från klubben en förlust. Helt klart. Men ingen spelare är större än Lazio. Ingen spelare har legitimitet nog att agera på ett sätt som skadar klubben utan att ta konsekvenserna. I det medieklimat som råder i dessa dagar är man inte öppet fascist i sådana sammanhang där man representerar mer än bara sig själv. Det är man bara inte.
Och även om Claudio Lotito inte förlängde spelarens kontrakt av just det skälet - snarare mer på grund av att presidenten hade mindervärdeskomplex gentemot Di Canio - fanns det ingen annan utväg än att Paolo fick vinka adjö.
Jag kommer därför aldrig att beundra den nuvarande Cisco Roma-spelaren fullt ut, fast det hindrar mig inte från att minnas hans extraordinära prestationer på fotbollsplanen.
Det är vad jag har för tankar om Paolo Di Canio, såhär i efterhand.
skrivet av Anonym vid 20:13
2 Kommentarer:
PDC har under förraveckan inblandad i slagsmål i Viterbese. han blev arg när några stollar ropade " du är ingen riktig fascist utan det är vi" och gick till angrepp med en avslagen flaska, situationen urartade fullstädnigt och polis tillkallades som grep kombatanterna. Ur det perspektivet är man nog rätt nöjd att han inte är kvar.
http://www.repubblica.it/2006/08/sezioni/sport/calcio/canio-viterbo/di-canio-rissa/di-canio-rissa.html
Paolo Di Canio är en faschist, en skam för Lazio och det är skönt att han har lämnat laget.
Andreas
Skicka en kommentar
<< Home