Ny säsong, nya förutsättningar.

Jag tycker synd om Delio Rossi. Efter att ha anfört sina mannar till en Uefacupplats så blir han fråntagen allt. Efter att ha planerat för en säsong där laget kanske skulle kunna försöka aspirera på en Champions League-plats samt ett långt äventyr ute i Europa, verkar ett säkrat kontrakt vara det man främst siktar på.
Jag tycker synd om Massimo Oddo. En spelare som ibland har uttalat sitt missnöje över att klubben står och stampar utan att komma någonstans. Men när Lazio äntligen är på väg framåt ånyo, då sätter FIGC tvärstopp för det. Massimo vill stanna i Lazio, han trivs där, fast utan guldkantade ambitioner blir det alldeles för slätstruket för en spelare av hans mått; jag förstår hans besvikelse.
De elva minuspoängen förstör allt, det här skulle bli säsongen där det nya Lazio skulle gå för fullt, visa att det åter är att räkna med, stå för fina skalper, riva ner applåder från läktarna och få oss supportrar att tro att det trots allt finns hopp, för framtiden och nuet.
Tränare Rossi bedyrar ändå att spelarna fokuserat kämpar på i Bad Tatzmannsdorf, men frustrationen kan inte annat än finns där i alla fall. Förmodligen cirkulerar tankar i de ljusblå spelarnas huvuden om att de ännu en gång får gå den långa vägen och slåss underifrån, ännu en gång får börja om från början. Och det tär, det tär.
Claudio Lotito har värvat spelare för summor som vi aldrig trodde var möjliga. Och Serie A till trots, som det ser ut i dagsläget kommer de inpumpade miljonerna inte att kunna generera i full effekt.
Vem vet, jag kanske drar för stora slutsatser. Det är ju när allt kommer omkring inte jag som heter Ledesma, Behrami, Mauri, Pandev, Oddo eller Rocchi i efternamn. Det är inte jag som är en i den grupp som på förhand kanske är Serie A:s mest intressanta.
Hjältarna minus elva - scenen förblir er.