Min egen bandiera.

I dessa dagar då vi med ängslan inväntar domarna i calciopoli tänker jag ta er med på en funderare som har hemsökt mig åtskilliga gånger efter den cragnottianska erans slutliga fall.
När man är mindre har man ofta en favoritspelare, och oftast är det den spelaren som senare väcker kärleken till den klubb som man till sist bestämmer sig för att följa extra noggrant. Jag vet inte exakt om det var så för min del med Lazio, det var lite både och utan att gå in närmare på det.
Juan Sebastián Verón blev i alla fall min gunstling som jag därefter alltid har följt, medan Sérgio Conceição också stod mig nära - fast bara under tiden i Lazio. Men därefter står det still.
Jag kanske även talar för många andra när jag säger att man alltid letar efter någon i ens lag att hysa en smula mer intresse för än de övriga. För mig har det varit svårt att hitta någon som mitt hjärta kan klappa lite hårdare för alltsedan min ständige nummer tjugotre tackade för sig.
Offensiv lusta har jag sedan lång tid tillbaka brunnit för och gör så alltjämt i dag. Visst kan det defensiva i många fall vara charmigt, men jag kommer nog aldrig att lyckas identifiera mig med spelarna direkt framför målvakten fullt ut. Liksom mycket annat är fotboll ett konstnärligt uttryck, och hur man än vrider och vänder på det kan bara kreativitet knytas ihop med offensiven, ty defensivens konstform är till större del beroende av den anstormande offensiven än tvärtom. Det till trots har jag många gånger varit på väg att bygga upp en speciell relation till Massimo Oddo, men hans dynamiska offensiva sinne har i slutändan alltid fått backa tillbaka på grund av att hans defensiva härkomst inte kan undgå att blottas. (Inläggen i all ära, rörelsemönstret och tekniken sammanfaller inte till hundra procent med en ren yttermittfältares.)
Om det inte vore för att Stefano Fiore till stor del representerade Lazio under de övergångsår som sammanlänkade det rent cragnottianska och lotitoanska skulle han nog kunna ha gått hela vägen - men de övergångsåren var så säregna och så starka att en ensam individ omöjligt kunde utmärka sig så mycket mer än de andra i det fantastiska helhetsintryck som den perioden omfamnade oss med.
Med Claudio Lotito påbörjades däremot en ny era, och i slutet av den för någon månad sedan avslutade säsongen kunde jag kröna min nye konung. Olikt min förre favorit är inte denna spelare av världsklass, förstaklassig speluppfattning och teknik saknas. Jag skulle nästan kunna säga att det till och med var tvärtom, men det vore nog för mycket av en lögn ändå.
Saken är denna, med vår nuvarande president strömmade nya ideal in i klubben. Världsklass och toppklubb sopades undan till förmån för en ny början med tålmodiga ambitioner. Att med lojalitet, hunger och underdog-perspektiv slå sig fram mot målet blev - och är - receptet.
Och för mig personifierar Tommaso Rocchi allt detta. Han är inte lång, han är inte stark, han är inte världens vassaste avslutare - han slåss mot väderkvarnar, precis som Lazio.
Och så som Lazio alltid är Lazio, en anrik klubb som ideligen har något i bakfickan, har Tommy sina luriga djupledslöpningar.
Och för att avsluta liknelserna har vi smeknamnet Rocchi Balboa, en folkets hjälte som kämpar mot de etablerade.
Stannar vårt anfallsäss hos oss genom hela början på detta återtåg, som kan bli lite längre och tuffare beroende på utgången av calciopoli, har vi ännu en spelare som förtjänar lite mer respekt än de flesta andra i Laziohistorien. I samband med att rapporterna om att den förre Empolispelaren skulle skriva på för vår klubb kände jag att det inte kunde bli mer rätt. För Rocchi passar Lazio lika mycket som Lazio passar Rocchi.
Basta.