Ma vaffanculo.

I går lottades serieschemat. Premiär blir mot Milan. Borta dessutom.
Jag hatar att möta Milan. Det är helt omöjligt att vinna. 4-0-vinsten i Coppa Italia för några år sedan förblir undantaget som bekräftar regeln.
De senaste säsongerna har vi inte haft en chans. Spelar ingen roll hur bra vi spelar, hur dimensionslikt vi anfaller. Milans försvarslinje står orubbligt kvar och grusar drömmarna om nätrassel. Mest talande är givetvis hur Tommaso Rocchi förtvivlat brukar få stångas mot två, med Tommys mått, jättelika Milanbackar. Alessandro Nesta och Jaap Stam, eller kanske Paolo Maldini. Det är ju jävligt lätt.
Och sen Milans mittfält som läser sönder oss totalt. Och när dem inte gör det så ser Andrea Pirlo till att sätta press på oss som bara den. Och sen dundrar Andriy Shevchenko in i straffområdet och skjuter bollfan i krysset.
Vafan gör man, liksom.
Till nästa helgs möte finns förvisso varken Stam eller Shevchenko kvar, men det spelar ju som sagt föga roll. Lazio kan inte besegra Milan förutom i cupmatcher som Milanolaget redan skiter i på förhand.
Alberto Gilardino kommer att skjuta som en galning. Pirlo kommer att luckra upp hela försvarsspelet som vanligt. Och trots Didas fumlighet på sistone så kommer hans långa arm att vara överallt.
Alltså: Vinner vi är det årets bragd. No doubt.