La Storia. - Tack för ett år!

I och med att bloggen igår fyllde ett år tänker jag ta upp ett ämne som jag har återkommit till väldigt många gånger förut, ett ämne som på ett sätt utgör grunden för bloggen.
Säsongerna 02/03 och 03/04, perioden som befann sig mittemellan, innan det nya men också efter det gamla; lugnet före den riktiga stormen.
Jag kan helt enkelt inte sluta förundras över de två säsongerna. Tveklöst vågar jag också påstå att mina bästa Laziominnen kommer från den nyss nämnda perioden.
Under den första säsongen av dem skulle Lazio kunna ha vunnit scudetton om Claudio Lopez hade samma förmåga att göra mål som en vanlig anfallare. Hans sexton mål var visserligen många, men ser man också till alla de missade chanserna skulle han hamna högst upp i målsumparstatistiken.
Lazio spelade en underbar fotboll. Dejan Stankovic blommade ut till en av seriens bästa spelare, Cesar likaså. Jaap Stam ska vi inte ens tala om.
Alessandro Nesta såldes, Hernan Jorge Crespo såldes, Sergio Cragnotti avgick vilket öppnade upp för GEA som kom att styra hela klubbens transferpolicy, och om det inte vore för att Fabio Liverani ådrog sig en skada under försäsongen så kanske inte Dejan Stankovic skulle ha getts chansen.
Fast saker och ting gick vägen. Lazio kom tillbaka från avgrunden, från att ha varit helt utdömt av ett unisont fotbollseuropa började man plocka hem pluspoäng hos - till och med! - svensk media för sitt spel.
Under den andra säsongen fortsatte Jaap Stam att leverera, rent av ännu mer. Claudio Lopez fick inte in lika många bollar i nät, Dejan Stankovic lämnade skutan i halvtid - det fanns inga scudettodrömmar kvar.
Men efter årsskiftet vände det. Stefano Fiore inledde sin ståtliga dominans på mittfältet, Cesar kom tillbaka från skada - enbart en avstängning för Jaap Stam hindrade Lazio från att nå en Uefacupfinal som man, som vanligt då backjätten fanns där i mittlåset, säkerligen skulle ha vunnit.
Trots det lyckades Lazio ändå stå för framgångar som gav ett fullkomligt beundransvärt och värdigt slut för denna postcragnottianska era. Uefacupplats till den nästföljande säsongen säkrades samtidigt som man på majestätiskt sätt kammade hem Coppa Italia.
Och det var detta som gjorde att cirkeln slöts. Lazios existens skulle på allvar komma att hotas månaden senare, men man fick i alla fall avsluta det hela med flaggan i topp.
Dessa två säsonger var framförallt spelarnas säsonger. Hur dem stod upp trots det prekära ekonomiska läget där klubben bekämpades från insidan genom bland andra Giuseppe De Mita, hur dem stod upp trots alla dessa transferrykten, nyckelspelarförluster och nederlagstippningar.
Spelarna gav oss supportrar hopp och stabilitet i tider då man var helt vilse. Ena dagen Ernesto Bertarelli, andra dagen existensupphörande. Det var Roberto Mancini och hans mannar som räddade oss, det var Roberto Mancini och hans mannar som räddade Lazio.
Jag glömmer aldrig hur tacksam och stolt jag kände mig (vilket jag uppenbarligen fortfarande gör), jag vetifan om det inte även överträffar Claudio Lotitos avgörande inträde i klubben.
Säsongerna 02/03 och 03/04 står för allt Lazio handlar om. Outsiderperspektivet, sammanhållningen, stoltheten, modet, att inte vika ned sig, förmågan att aldrig upphöra med att våga hoppas, att vid stormiga tider kunna ta en dag i sänder.
Så ter sig min berättelse om den ljusblå romklubben.