Il Presidente - Sergio Cragnotti.
För något år sedan eller så postade Ermetico ett inlägg på LazioFever där han berättade om sitt möte med Sergio Cragnotti under den senares husarrest. Ermetico hade kungjort sitt möte någon vecka tidigare och uppmanade sidans medlemmar att posta sina kondoleanser och tankar om den forne presidenten.
Jag minns att signaturen LazialeSvedese (var är han nu?) höll ett kritisk tal där han inte var särskilt övertygad om att allt det Cragnotti gjorde för Lazio var något värt i förhållande till den prekära situation som klubben därefter hamnade i.
Men i vilket fall: det går inte att undgå att fascineras över denne mejerimagnat. Säga vad man vill, men Cragnotti satte Lazio på kartan, Cragnotti lät Laziosupportrarna få känna på hur det var att hålla på ett världslag, något som hela världen snackade om, att kunna läsa i tidningen om stora stjärnor på ingång.
Det kan ingen ta ifrån honom. Oavsett att klubben därefter höll på att falla nerför ruinens brant.
Ermetico lade upp bilder på Cragnotti där han satt i sin fåtölj, hur han kraftigt mentalt försvagad ändå inte kunde hålla sig från att ge ifrån sig ett oerhört tacksamt och genuint leende.
Ermetico hade räckt över hyllningarna från supportrar världen över. Cragnotti bläddrade igenom. Och han tänkte: om detta är minnet av mig så kan jag knappast ångra någonting.
Jag vet själv inte vad jag tycker om Sergio såhär i efterhand. Men det man upplevde då, tacket för det kommer alltid att finnas där.
Och framförallt: utan Sergio Cragnotti skulle det här aldrig ha skrivits, den här bloggen skulle aldrig ens ha sett dagens ljus.
Jag måste säga att jag gillar att läsa Sergio Cragnottis anekdoter som han med jämna mellanrum förtäljer för pressen. Om stora spelare som var millisekunder från att skriva på för klubben, om storslagna projekt som aldrig hann sättas i verket.
Du, Lerneby, träffade honom i samband med ditt senaste Lazioreportage. Vad sade han, vilka historier berättade han, vad ångrade han, vad var han stolt över. Tycker han fortfarande att, trots allt som har hänt, Laziotiden var den bästa i hans liv?
Jag minns att signaturen LazialeSvedese (var är han nu?) höll ett kritisk tal där han inte var särskilt övertygad om att allt det Cragnotti gjorde för Lazio var något värt i förhållande till den prekära situation som klubben därefter hamnade i.
Men i vilket fall: det går inte att undgå att fascineras över denne mejerimagnat. Säga vad man vill, men Cragnotti satte Lazio på kartan, Cragnotti lät Laziosupportrarna få känna på hur det var att hålla på ett världslag, något som hela världen snackade om, att kunna läsa i tidningen om stora stjärnor på ingång.
Det kan ingen ta ifrån honom. Oavsett att klubben därefter höll på att falla nerför ruinens brant.
Ermetico lade upp bilder på Cragnotti där han satt i sin fåtölj, hur han kraftigt mentalt försvagad ändå inte kunde hålla sig från att ge ifrån sig ett oerhört tacksamt och genuint leende.
Ermetico hade räckt över hyllningarna från supportrar världen över. Cragnotti bläddrade igenom. Och han tänkte: om detta är minnet av mig så kan jag knappast ångra någonting.
Jag vet själv inte vad jag tycker om Sergio såhär i efterhand. Men det man upplevde då, tacket för det kommer alltid att finnas där.
Och framförallt: utan Sergio Cragnotti skulle det här aldrig ha skrivits, den här bloggen skulle aldrig ens ha sett dagens ljus.
Jag måste säga att jag gillar att läsa Sergio Cragnottis anekdoter som han med jämna mellanrum förtäljer för pressen. Om stora spelare som var millisekunder från att skriva på för klubben, om storslagna projekt som aldrig hann sättas i verket.
Du, Lerneby, träffade honom i samband med ditt senaste Lazioreportage. Vad sade han, vilka historier berättade han, vad ångrade han, vad var han stolt över. Tycker han fortfarande att, trots allt som har hänt, Laziotiden var den bästa i hans liv?
skrivet av Anonym vid 14:31
0 Kommentarer:
Skicka en kommentar
<< Home