Därför Lazio, därför Roma.

Det finns något speciellt, hur glädjen fullständigt tar över, målskytten firar inte främst att han har gjort mål utan att laget har fått tillökning i målprotokollet, alla medspelare springer fram för att fira målskytten.
Fast mest unikt är ändå när man gör mål framför sin egna kurva, hur man hoppar över reklamskyltarna, springer tvärs över löparbanan, vrålar lika högt som hela kurvan, hur medspelarna efter en stund också är där, bildar hög, håller om varandras axlar, också skriker i samklang med kurvan.
Romderbyt överträffar de flesta derbyna i glädjerus. Att göra ett ledningsmål eller segermål kräver ett firande på flera minuter. Och firandet måste vara spektakulärt.
Giorgio Chinaglia och Paolo Di Canio tystade Romakurvan. Tommaso Rocchi och Paolo Di Canio visade med fingrarna Laziokurvan vad ställningen var. Francesco Totti lånade kameran. (Vincenzo Montella firade fyra gånger under en och samma match.)
Därför Lazio, därför Roma.
Just därför.
Man hittar inte samma fenomen någon annanstans i världen. Dessa målfiranden är inget som bara händer ibland, nej, dem infinner sig vid varje derby. Såvida det blir några mål, förstås.
Sen får man inte glömma Delio Rossi heller. Hur han firar tillsammans med sina spelare. Får en hög bildad på sig, springer utmed löparbanan till kurvan för att fira med sina spelare, och för att vråla med i kurvans glädjeyttringar.
Säga vad man vill, men det skulle aldrig Fabio Capello göra, eller Marcello Lippi, eller Carlo Ancelotti.
Sånt händer bara i Lazio.