En enormt märklig söndag.

Hemma i Sverige tror man att alla som gillar Lazio är fascister. Säg det till Marco som med dottern Marzia sökt sig ner till piazza Mancini för att demonstrerar mot Lotito.
Eller säg det till den fenomenale Paolo Peroso som helt gratis försöker hjälpa klubben att kommunicera. Eller säg det till kommunisten Pierluigi, till de gamla tanterna som går arm i arm med handväskor med lazioemblen.
Att kalla alla fans för fascister är bara ett gigantiskt mått av okunnighet.
Däremot finns det fascister bland fansen.
- Det står 15000 i kurvan och 1000 av dem kanske är fascister, säger en till mig på väg till stadion.
En minoritet med andra ord. Men en minoritet med pengar och makt. När ledaren Tondo efter flera års avstängning åter får komma in på arenan, hälsas han som en kung. Att Tondo själv är tämlingen korpulent och helt i avsaknad av hårväxt och faktiskt liknar Musse gör ju inte saken sämre.

Ingen här vågar i närheten av IRR-folk säga att Lotito är bra. Att han gjort bra saker. Att säga en sådan sak strider mot den officiella uppfattningen. Frågor om pengar och IRR-kontrakt svarar man inte på.
Det påminner ibland om vilken totalitär stat som helst. Alla tycker lika. Och den som inte tycker som oss, gör bäst i att hålla käft eller så går det illa.

Det finns en historia om Calleri, presidenten innan Cragnotti. Hur supportrar besökta Calleri på hans kontor och ställde krav.
Calleri vägrade. Stämningen blev hotfull.
Ur byrålådan tog Calleri fram en pistol.
Supportrarna gick.

En kompis till mig om rivaliteten mellan Lazio och roma fans.
- Den är aldrig hotfull. Inte om du menar vanliga romare emellan. Ultras är en annan sak.
För såväl lazialis som romanistas tycker att det var längesedan deras Ultras gick över gränsen.