Funderingar kring mercaton.

Mercaton har inte officiellt börjat än, men kommit igång har den i alla fall. Personligen är jag inte alltför intresserad/oroad/upprymd/whatever än, det väntar jag med till augusti.
Dock har några tankar slagit mig.
Att värva en målvaktstalang - Massimo Zallocco - född 86 från Serie C är alltid bra, däremot vet jag fan vad Lotito tänkte med när han erbjöd den 25-åriga mittfältaren Imperio Carcione, som också kommer från Serie C, kontrakt. Det är så uppenbart att han aldrig kommer slå sig in i laget ens på lång sikt. Men jag vet inte, kanske kommer han ingå i nån bytesaffär för en mer attraktiv spelare från de lägre serierna vid ett senare tillfälle, vad vet jag.
Simone Del Nero är en ganska spännande värvning, gratis och fortfarande med chans att blomma ut. I värsta fall blir han en utfyllnadsspelare i truppen som jag på förhand har svårt för att se klaga över sin plats i laget såvida han inte negligeras totalt förstås.
Aleksandr Kolarov har jag inte sett spela nån gång eller läst så mycket om och kan således inte säga något mer än att det låter spännande.
Vad det beträffar Stephen Makinwa har jag inte bestämt mig för vad jag tycker än. Han gjorde inte så mycket väsen av sig, med ett fåtal övertygande undantag, under säsongen, men samtidigt fick han inte heller chansen särskilt mycket. Makinwa ser jag dock som en bra truppmedlem, Lazio är inte en tillräckligt stor klubb för att kunna sätta större spelare än nigerianen på bänken, däremot är jag rädd för att ingen target player kommer att införskaffas nu när Stephen är kvar och Lazios klubbkassa tre miljoner euro fattigare.
I Champions League kommer det inte funka med Pandev/Rocchi/Makinwa/(Foggia?) på topp, det krävs också en stor stark huvudspelare. Och som det ser ut nu är vi ganska körda ur den aspekten då Igli Tare inte är nåt att hänga i julgranen längre.
Till sist tänkte jag kommentera de rykten som cirkulerar om att Bolognas Mourad Meghni är den mystery man har som Lotito har som trumfkort i bakfickan. Denna påstått närliggande värvning är ganska lik den av Del Nero. Skillnaden ligger dock i att Meghni ses som en större talang (det där med att han ska vara nästa Zidane tar jag dock alltid med en stor nypa salt då sådana jämförelser är fullkomligt befängda) samt att han är några år yngre.
Bra också att Mobido Diakite är helägd nu.

Bilder 10/12/06

Med Sandro i minnet.

För några år sedan på LazioFevers forum lade en medlem upp två videoklipp. Ett av dem var en hyllning till Cesars trollerikonster, det andra klippet var tillägnat Alessandro Nesta.
Genom åren har det kommit fram mängder med enormt duktiga försvarare; brytningssäkra, hårdföra, orubbliga och nästintill hundraprocentiga.
För vissa är/var elegans också ett nyckelord. Fläckfriheten i alla ageranden kan/kunde nästan blända publiken.
Men Alessandro Nesta har tagit det ett steg längre.
Jag minns hur Sandro gjorde allting så snyggt, inga brytningar var fula, ingenting såg svårt ut, inga chansningar – Sandro liksom dansade fram. Han nästan smekte bort bollen från motståndarna. Som om han trippade på tå och erövrade bollen som en ballettdansör i ett sådant där svanhopp eller vad det kallas.
När Milan ställdes mot Bayern München häromveckan i Champions League såg jag det igen.
Alessandro Nesta är en dansör. Allting koreograferat in i minsta detalj. Rakryggat, fast blick, bestämda men samtidigt eleganta steg.
Om det är någon som vet hur man förmedlar det defensiva spelet som konstform så är det Sandro.
Och om det är någon som jag åter vill se i Laziotröjan så är det… Sandro.

Avtryck.

Jag har nog berört detta ämne tidigare, men aldrig i en hel post. Så här kommer det:

Lazio är en klubb som de senaste tre-fyra säsongerna har gjort monstruösa avtryck hos sina spelare. Det lär ha att göra med den speciella situation som har rått i klubben, men på vilket sätt är jag helt oförmögen att sätta fingret på.
När ekonomin var som mest prekär, när nyckelspelare lämnade och rykten ständigt surrade, blev laget bara mer och mer enhetligt. Man höll ihop och presterade alltmer imponerande desto mer odds man hade mot sig.
Visst, det har väl hänt förr, men under denna tid hände det dock inte på andra håll i fotbollsvärlden. Andra klubbar i liknande situationer säckade ihop totalt (typ Leeds), och då var deras situationer inte ens i närheten av det extrema läge som rådde i Romklubben.
Det här var under en tid då giriga spelare försökte roffa åt sig så mycket dem kunde i ren desperation över att högkonjunkturen i fotbollen gått ned sig rejält.
Lazio hade flertalet pengastinna spelare. Och fler uttryckte öppet sitt missnöje över de uppoffringar som föreslogs. Jaap Stams oro var väl den som klingade högst:
”Hur ska jag kunna köpa mat och kläder åt mina barn med aktier?”
Till slut gick dock Piano Baraldi igenom. (Baraldi är en av världens bästa sportdirektörer som jag är evigt tacksam.) Och resultaten gick Lazios väg. Man nämndes som scudettokandidat, blev utnämnt till det lag som spelade bäst fotboll under hösten 2002, tog sig till CL, tog sig till semifinal i Uefacupen samt vann Coppa Italia säsongen därpå.
Trots alla bakslag; ekonomiska, sportsliga, juridiska – nämn vad du vill!
Gruppen gaddade ihop sig, och åstadkom vad ingen ens kunde drömma om. Stam gick ner i lön, Cesar skänkte tillbaka pengar till Lazio, Mancini likaså. Ingen hade plötsligt något emot det.
Stam, ja, denna Stam. Jaap Stam. Han kom till misären, blev skräckslagen, intog skyddsställning, tänkte om, lämnade sitt skal, ställde sig rakryggad, hjälpte klubben till den där magiska kvällen i Turin 2004 när Lazio definitivt besegrade all rädsla och brist på självkänsla som hade plågat klubben.
Allt var vunnet. Coppa Italia kanske inte var den mest prestigefyllda av turneringar att vinna, men allt var vunnet. All nedstämdhet och ångest var borta, och det var därför som Coppa Italia-vinsten var så betydelsefull, även för en spelare som Jaap Stam som vunnit trippeln.
När holländaren lämnade Rom för Milano sade han att Laziotiden hade påverkat honom mer än vad han hade kunnat ana. Det blev inga stora titlar, men han fick uppleva vad lagkänsla och klubbkultur verkligen handlar om, för bergochdalbanaåkturen i Lazio under dessa år var så nära äkthet man kan komma.
Det spelar ingen roll om det bara rörde om några säsonger för vissa spelare, samtliga uttryckte sig i liknande ordalag när de gav sig av på vidare äventyr. Men Japp Stam som sagt, detta kallsinnade proffs, den sista att hysa klubbkänslor, en spelare som vågade sig på den fasansfulla argumentationen ”hur ska jag kunna köpa mat och kläder åt mina barn med aktier?” som nämndes ovan – även han.
Lazioåren 2002-2004, i minnet hos mig - och hos Jaap Stam.

Med vind i seglen.

Det börjar närma sig derbyt. Lazio har ett otaligt antal raka vinster (jag har faktiskt ingen aning när man tappade poäng senast). Inför varje match tror man att det ska ta slut, men det gör det inte.
Men derbyt som sagt, kommer formen att hålla i sig till dess?
Jag börjar alltmer oroa mig för att man spelar musten ur sig nu, och att derbyt således går käpprätt åt helvete.
Fast nog om derbyt, det pallar jag inte bry mig alltför mycket om än.
Lazios spel går som på räls, målen trillar in medan försvaret var Serie A:s bästa fram tills igår, nu är det ”bara” tredjeplatsen man innehar.
Sju poäng upp till Roma, fyra poäng ner till det sjunkande skeppet Palermo och slutligen åtta poäng ner till hotet Milan.
Ser jag syner eller håller Lazio på att skapa sig andrum i tabellen?
Till sist måste jag också nämna Christian Manfredini som faktiskt har ryckt upp sig de senaste matcherna. I Massimo Mutarellis och Gaby Mudingayis frånvaro har Lazios mest hatade spelare kämpat och slitit, gjort mål, tappat mindre boll samt emellanåt stått för hyfsade tekniska nummer.
Vad händer om Manfredini kommer tillbaka i Chievo-formen, är det bara att skratta, buga och bocka då?
Lazio slutar aldrig med att förbrylla mig.

Om Delio Rossis fristad.

På Olimpico gör Delio Rossi som han vill, därför att han tillåts göra som han vill.
Han springer till kurvan och firar mål.
Han låter spelarna bilda hög på honom.
Han springer runt i cirklar på fotbollsplan när Lazio gör mål.
Han gapar och skriker när saker går åt helvete.
Kort sagt gör han allt en tränare inte får göra.
Och det är inget konstigt med det. På Olimpico har inte fjärdedomaren någonting att säga till om gällande Rossis bravader.
Men nu senast mot Empoli, när bortalaget reducerade i matchens slutskede, när Delio blev fly förbannad på den onödiga reduceringen, fick fjärdedomaren för sig att rapportera om vad som hände på bänken i Laziolägret.
Delio Rossi är således avstängd mot Udinese. På grund av en idiot till fjärdedomare som inte respekterar Laziotränarens ”rättigheter” i sin fristad på samma sätt som de andra fjärdedomarna.
Svagt.

Paradoxen Lazio där Lotito blir näste store president?

Det kom ner tre män i fina kostymer. I samlad trupp gick de fram till glaset på Tribuna Trevere och sedan satte de upp banderollerna.
"Det finns bara en president i Rom" "Tack Lotito" var budskapen. Och att banderollerna var beställda av presidenten själv var det ingen som betvivlade.
Claudio Lotito är lite av ett fenomen.
Det finns vissa helt vansinniga drag i hans person, ögonblick då hans ögon liksom darrar och han tappar fotfästet fullständigt och börjar skälla på allt och alla.
Hur denne man lyckats få ihop det lag som idag är Serie A:s mesta överraskning förstår jag fortfarande inte.
Delio Rossi som är en lugn och sympatisk man är precis en sådan person som för längesedan borde ha insett att Claudio Lotito faktiskt ibland är på gränsen till galen.
Att det behövs en galenpanna för att städa i leden och få bort vissa andra tokstollar på läktarna och i kulisserna i inget att säga om, men paradoxen är att Lotito nu faktiskt kan bli Lazios räddning.
Eller vad sägs om följande scenario:

-Lazio går till Champions League
- Det lag som idag anses vara ett av de mest lovande lagen i Europa utsätts för ett köprally av sällan skådat slag.

9 presidenter av 10 hade cashat in.
De hade sålt spelare på väg upp i karriären, tagit ett hundår i CL för att kunna få lite lugn och ro i bokföringen.
Jag tror inte Claudio Lotito gör så. Helt enkelt för att han inte är en sådan person.
Jag tror att han kommer vara stenhård i förhandlingarna, kräva överpriser och skälla ut spekulanter, spelare och press offentligt och skapa sådan press på köpare att man antingen kommer få spelare från Lazio genom att vara än mer galen eller genom att betala överpriser. Och ingen är mer galnare än Lotito( möjligtvis Zamparini).
Jag tror alltså att den lille man som har vissa drag av personlighetsklyvning kan vara vår näste store president.
Om jag gillar det eller inte är ointressant.
Lotito är galen.
Men klubben han äger har en tradition av fullständigt vansinne, vilket gör det hela fullt normalt.