Två favoriter…

Som de flesta vet spelade fotbollens Gud i Globen igår. Maradona hade dragit ihop ett gäng spelare från 1986års guldlag och i en plojmatch mötte man ett gäng äldre svenska stjärnor. Ett antal tusen Maradonadyrkare hade samlats, tillsammans med en del åskådare som verkade vara där för de svenska spelarnas skull.

Matchen var underhållande. Man spelade på en 7-manna plan, plastgräs och med sarger som spelarna kunde använda för att passa till varandra. Under de 2x30 minuter som spelades gjordes inte mindre än 24 mål (13-11 till Argentina tror jag matchen slutade) och publiken bjöds på den ena läckerheten efter den andra. Kvällens vackraste mål gjordes av Limpar som lobbade bollen från halva planen över en annars briljant Goycochea, Maradona visade sitt kunnande med passningar och dribblingar som påminde om hans storhetstid och Ravelli gjorde många strålande räddningar i det svenska målet. Diego han till och med slå in en boll med handen, som domarna (så klart!!!) inte uppfattade och Guds hand visat sig igen.

Det var en mäktig upplevelse att få se Maradona (och de andra) spela framför ögonen på mig – ända sedan jag lärde mig vad fotboll var så har han varit nummer ett på min lista över fotbollsspelare (och jag säger som Diego själv; Pele må ha varit kungen, men kom ihåg att en kung kan ersättas och bytas ut – det kan aldrig Gud). Jag struntar fullständigt i hur han beter sig utanför planen, vilken politisk tillhörighet han har, vilka lag han representerat eller om han drar en lina innan han går ut på krogen (eller var man nu tar vägen när man är Maradona), det han gör med en fotboll kan ingen annan göra. Han hade uppenbarligen svårt att springa, hade en kondition som påminner om min egen och stod mest och väntade på att få tag i bollen – men när han väl fick den blixtrade han till och man kunde se att tekniken fortfarande fanns hos den nu 45-årige trollkarlen.

Säkerheten kring de båda superlagen var relativt låg, och vakterna i Globen var för en gångs skull trevliga och de som ville tilläts komma ganska nära sin idol, inte mer än ett par meter skiljde avbytarbänken från läktaren. Och det var detta som störde mig mest!

Varför?

Jo, Maradona hade valt att ta med Matias Almeyda i sitt All-Stars. Scudettohjälten från Sven-Görans tid har alltid varit en favorit hos mig, även fast han valde att lämna klubben redan efter tre år. I gårdagens match var Almeyda den spelare som spelade allra mest (antagligen för att han var yngst i laget och orkade springa mer än alla andra), vilket innebar att han var ute på planen och aldrig kom till avbytarbänken två meter bort. Efter att Diego vinkat åt publiken, skickat pussar och allt vad han nu gjorde, så ville jag mest att Almeyda skulle sätta sig för att vila så jag kunde få se en gammal idol från nära håll. För så är det för mig; de som sliter, springer och offrar sig för mitt lag är de spelare som stannar i mitt hjärta. En sån var Matias. Under tre säsonger – och över 60 seriematcher – gjorde han inte mer än 2 mål, vilket visar vilken kategori mittfältare han tillhör.

Klockan tickade på och Matias fortsatte spela. Men tröttheten kröp honom allt närmare, och en bit in i andra halvleken kom han joggandes mot bänken. Fler än jag hade väntat på honom, men ingen annan verkade bry sig om honom för att han spelat i Lazio. Jag visste inte riktigt hur jag skulle tillkalla Matias uppmärksamhet, allt jag ville ha var ju en bra bild på en gammal Laziale. Några hundra fanatiker sjöng hans namn och han vände sig om och vinkade, men på grund av alla armar som åkte upp i luften kunde jag inte få en bra bild på honom. Hur fan skulle jag göra? (jag vet...låter desperat men det är den här inverkan Lazio och fotboll har på mig…)

Inte speciellt högt, men i tystnaden som kan uppstå efter att hundra personer just kört en liten ramsa, började jag sjunga Non Mollare Mai. Mest för att irritera min kusin som stod bredvid mig, men också för att kanske kanske skulle Matias känna igen sången från sina dagar i Biancoceleste och vända sig om. Och det gjorde han!