Italiensk fotboll tappar mark.

I samband med att calciopolidomarna förmildrades ytterliggare passade Zdenek Zeman på att än en gång beklaga sig över det korrupta systemet. I samband med att calciopolidomarna förmildrades ytterliggare tog Totalfootball.org med Christer Löfman i spetsen tillfället i akt att kungöra sin besvikelse och borttappade tro på den italienska fotbollen.
Il calcio har tappat mark på ett helt ofantligt sätt alltsedan skandalerna uppdagades. VM-guldet till trots, att den italienska fotbollen till slut skulle krackelera visste vi som följde den, men nu är det officiellt, hela världen skakar på huvudet.
Serie A kan inte längre mäta sig med La Liga och Premier League. Sönderblåsta matcher, fiffel och annat skit - sådant slipper man i Spanien och England. Där slipper man också att storlagen blir favoriserade även utanför planen. Visserligen är jag helt emot poängavdragen för alla inblandande lag, men det påverkar inte det troliga faktumet att om det vore mindre namnkunniga lag skulle förmildringarna av straffen inte var lika omfattande.
Och sådant händer bara i Italien. Folk är trötta på sådant som bara händer i Italien.
Furbo och allt annat skitsnack är inte charmerande längre. Italienarnas självgoda inställning ter sig bara patetisk.
Serie A är ihåligt. Det finns knappt något som blomstrar längre, inga bombastiska tillställningar att marknadsföra sig med. För att Serie A på sikt ska kunna överleva när det står klart att man inte tänker förändra systemet, krävs det att de stora lagen står upp för varandra, att dem visar att det åtminstone finns kvalité på fotbollsplanen.
I går spelades Milanoderbyt. I går visade det sig att det kanske trots allt finns hopp för den italienska fotbollen. För att kvarhålla ett någorlunda gott anseende krävs det att storlagen levererar i de stora matcherna. Milanolagen tog i går sitt ansvar. Snart är det även dags för Romlagen att göra detsamma.

Fascism, IRR och det svenska perspektivet

Vi i Sverige vet inget om fascism. Vi har aldrig stött på det. Folk som argumenterar om kommunism vs. fascism är således helt fel ute.
I Italien förhåller man sig helt annorlunda till begreppen. Vi kan inte föra en diskussion som är av den typ som är relevant i detta fallet. Vi kan inget förutom det vi har läst, vilket i stort sett är relativt obefintligt.
Jag tänker ibland på Parioli och sånt. Varför ska en del svenska supportrar envist referera till denna stadsdel. Jag förstår inte.
Jag tänker ofta på IRR. Varför konstant hylla IRR. Vet ni inte vad dess kärna består av. Stödjer ni att folk som skryter om att ha sparkat sönder huvudet på marockaner boende i Italien.
Curva Nord-kulturen handlar om att stödja Lazio. IRR-kulturen handlar om något helt annat, nämligen om Fabrizios och Yuris upptåg. Ser ni inte igenom det.
Och sen alla som hajpar Livornomatchen. Vad de italienska supportrarna anser om matchen är deras ensak. Inte vår. Vi är inga högerkonservativa från Rom som hyser ett historiskt agg mot vänsterfolk från Livorno. Vi är bara vanliga svenskar. Var inte löjliga.

Sydlag och vattentät försvar(?)

Jag kollade lite i tabellen i dag. Jag brukar inte göra det särskilt ofta men i brist på annat att göra så bestämde jag mig för att utforska den.
Det som genast slog mig var att hur pass några mål som Lazio har släppt in. I synnerhet med tanke på hur mycket skit jag har kastat på försvarslinjen. Milan har två insläppta, Roma tre – och Lazio tillsammans med Udinese samt Livorno fyra.
Och sannolikheten för att låta fyran förbli intakt borta mot Catania är inte alltför liten.
Catania, ja. Det som nästan är det mest intressanta med matchen är om Catania kommer liera sig med sina sydlagskollegor, dvs. bli ett spöklag för Lazio. Reggina borta är ju som bekant mardrömsmatchen. Och Catania ligger som bekant endast på andra sidan sundet. Men nu ska matchen spelas i Lecce, fast det förändrar ju knappast saken med tanke på att Lecce borta också brukar vara ett ångestladdat möte.
Femton nollnoll.

Om Serie B kunde vara som Segunda A.

I Spanien är dem jävligt smarta. I Spanien har dem den bästa löningen på ett av den moderna fotbollens största dillemman: det stora Steget.
Ofta är steget alldeles för stort mellan senior- och juniorfotboll. Talangerna klarar inte av att ta steget, trots att dem har tekniken och spelförståelsen. Steget är för stort, såväl mentalt som fysiskt.
Lazio sitter inne på många talanger men har inget utrymme för dem i a-truppen. Visserligen får några enstaka av dem sitta på bänken emellanåt – men det förändrar inte saken.
Speltid. Det är det som det handlar om. Och alltid kommer att handla om.
I Spanien är dem jävligt smarta. Där tillåts b-lagen spela i samma seriesystem som a-lagen, det enda som sätter stopp för det hela är om a-laget och b-laget skulle hamna i samma serie, annars är det bara att tuta och köra.
En del La Liga-lag har stundtals sina b-lag i Segunda A – serien precis nedanför. Det är perfekt. Där kan man låta talangerna få speltid och utvecklas mot kvalificerat motstånd utan den press som infinner sig som debutant i högstaserien.
Och framför allt: talangerna är kvar i organisationen. Man har fortfarande full insyn och inflytande. Talangerna slipper lånas ut och riskera att miljöomställningen står i vägen för utvecklingen.
Sen ska man ju inte heller glömma det absurda och krångliga påhittet med delade ägarskap i Italien som skulle få se sig ett slut (eller åtminstone en avtrappning).
Ett sista positivt utfall som tillämpningen av den spanska modellen skulle medföra, är spelarflykten till England bland ynglingarna. Det skulle bli mycket lättare att hävda sig mot de locktoner som Arsenal, Manchester United och Chelsea ständigt skickar ut.
Men med tanke på vilka psykfall som härjar i Lega Calcio och FIGC ska man kanske inte förvänta sig alltför mycket, den spanska modellens många uppenbara fördelar till trots.

Minnen jag minns.

Det där derbymålet. Matchminut nittiofem. Två - två. Vore det inte för det så skulle Lucas Castroman vara en spelare som de flesta Lazioanhängare skulle ha glömt bort vid det här laget.
Jag tycker att det är orättvist att bara minnas honom för det målet samt den lättnad man kort därefter kände. Lucas kunde så mycket mer än så. Jag minns så mycket mer än så.
När jag reflekterar över det postcragnottianska Lazio slår alltid tanken mig att det här skulle ha passat Castroman perfekt, det skulle ha varit hans Lazio; det skulle göra minnet av honom mer vidsträckt. Och mer rättvist. Samt respektfullt.
För något år sen brukade jag vid flertalet tillfällen referera till den där Besiktasmatchen där Lucas på egen hand – på bortaplan – demolerade motståndet samtidigt som Simone Inzaghi i en frustrerad glädje – omedvetet men symboliskt – sparkade till Turkcells reklamskylt efter att ha nätat. Vid den tidpunkten hade Castroman åter hittat tillbaka till den där vinnande formen som slog oss alla med häpnad under hans första tid i klubben.
Men det räckte inte. Han fick lämna Rom. Efter lite kringflackande i diverse klubbar fann han stabiliteten i sin tidigare klubb Velez hemma i Argentina.
Minnen jag minns: Jag minns att Goal.com vecka efter vecka i sin sammanfattning av vårmästerskapet (Apertura, nej, kanske Clausura? nej, jag blandar inte ihop dem…) krönte honom till den inhemska fotbollens stora fixstjärna. Han gjorde avgörande mål med hög frekvens och ledde sitt lag i seriens absoluta toppskikt. Våren 2006 var helt klart Castromans.
Och likt inför VM 2002 var han aktuell för det argentinska landslaget.
Och likt inför VM 2002 ådrog han sig en skada i slutet av säsongen.
Det blev inget världsmästerskap för fyra år sedan, det blev inte heller något i somras. Och det grämer mig. För jag ville se honom igen. Jag ville åter se honom med självförtroendet på topp. Med den där dynamiska spelstilen. Teknik utan teknik. Hårdhet med mjuka kanter.
Jag minns, och jag vill minnas igen.
Jag måste erkänna att jag inte har någon vidare koll på vad den bleke argentinaren med långt svart hår sysslar med i dag. Jag vet att han spelar kvar i Velez, men inte mer än så.
Lucas Castroman är inte längre i rampljuset. Lucas Castroman är snart bara ett minne jag vill minnas, men inte kan.

Vem får sparken först?

I Italien är det alltid standard att efter fem omgångar diskutera tränarnas position i de respektive serie A-lagen. Frågan är om det finns något annat land där tränarna får stå till svars till så mycket som de får i Italien.
I Sverige kan en tränare komma undan med en hel del. Pressen är inte sen med att såga enskilda spelares arbetsinsatser och tränaren kan kritisera det egna laget utan behöva oroa sig.
När ett lag däremot misslyckas i Italien, så använder sig tränaren av helt fel taktik och misslyckas med uppdraget att motivera spelarna. Mentalitet är annorlunda, vilket leder till en större tränarkarusell.

Lyckligtvis berörs inte Lazio av det här problemet längre. Efter att ha avverkat ett antal tränare sedan Sven-Göran Eriksson lämnade skutan (Zoff, Zaccheroni, Mancini, Caso, Papadopulo) så har vi äntligen hittat vår man. Utan Delio Rossi hade vi knappast varit där vi är idag, spelmässigt.

Men det finns tränare som sitter lösare än andra. Jag drar mitt strå till stacken och plitar ner en lista med de stackare som enligt mitt tycke ligger allra värst till. Tanken är att jag åtminstone skall få ett eller två namn rätt när det blir dags att summera i maj...

1. Alberto Zaccheroni, Torino
Efter att ha fått hoppa in som nödlösning bara en vecka innan premiären, så har han föga överraskande redan lyckats ställa till det för sig rejält i Torino. Förlust mot Chievo och sagan är slut.
Sparkas: oktober 2006

2. Walter Novellino, Sampdoria
Den hetlevrade Sampdoria-tränaren har varit ryktenas man och så sent som i somras ville Sampdoria knyta Delio Rossi till sig som ersättare. Genoa-klubben har enbart vunnit två matcher år 2006 och kommer knappast finna sig i att ligga placerad på den undre halvan. Något som Novellino kommer att få erfara.
Sparkas: november 2006

3. Stefano Pioli, Parma
En poäng på fem matcher. Räcker väl egentligen att säga det.
Sparkas: november 2006

4. Giuseppe "Beppe" Pillon, Chievo
Mannen med den kliniska mustachen har ett stort förtroende hos den entusiastiska (nåja) Chievo-publiken. Men ett förtroende för en tränare varar inte för evigt. Slänger en blick över axeln och ser att när jag skriver detta, så ligger Chievo under hemma mot Palermo. Något måste hända, annars kan Pillon se fram emot lediga söndagar under våren.
Sparkas: december 2006

5. Roberto Mancini, Inter
Inter har öppnat bedrövligt i Champions League medan man blandar och ger i ligan. Inter kan inte vinna, oavsett tränare, men kommer trots detta att tappa tålamodet med Mancini och asvkedet kommer att vara bittert för "Mancio".
Sparkas: När tidpunkten är som värst att sparka en tränare

6. Walter Novellino, Inter
Efter Roberto Mancini, kommer Moratti med största sannolikhet att snappa upp den förmodat sparkade Samp-tränaren. Samarbetet kommer att hålla i sex månader, innan man på nytt letar sig om efter en ny tränare, då serien är slut och Inter slutat på en andra plats.
Sparkas: maj 2007

7. Alberto Zaccheroni, Parma
Efter att både Zaccheroni och Pioli sparkats från sina respektive klubbar känner Parma att man måste satsa på ett säkert kort. Zaccheroni tillkallas och introducerar sitt 3-4-3-system. Första matchen vinns överlägset och Zaccheroni får sin "revansch", bara för att när säsongen väl är över ha tagit med sig Parma ner i serie B.
Sparkas: maj 2007