Det kommer inte hända någonting

Derbyt på Sicilien slutade med att en polisman dog. Ingen är egentligen förvånad. Den spiral av våld och negligering som påbörjades för över tjugo år sedan i Italien, nådde förra veckan en ny bottennotering.
Och givetvis i dubbelmoralens mecka är man upprörd och hytter med nävarna.
Det är klubbarnas fel! ropar förbundet.
Det är förbundets fel! ropar klubbarna.
Till och med herr Prodi kommenterar det hela och säger att nu måste allt få ett slut.
Jag vill inte vara negativismens fader, men jag tror att problemen bara börjat.
Det handlar inte om nägon jävla hämd för G8 eller stökiga busar. Det handlar om pengar och makt och där skiljer sig de italienska kurvorna väldigt lite från det italienska samhället, eller för den delen organisationer i de sydligare regionerna.
I en slags överslätande och nonchalerande gest gav flera klubbar sina curvor affärsmöjligheter för flera år sedan.
De tog den, de växte och blev en maktfaktor. En maktfaktor med våldet som bas och hotet som instrument. Idag förfäras man över situationen. En situation man själva skapat.
Av någon anledningen kommer jag tänka på maradona. När han återvände till Neapel och fick frågan om Pantanis död. Maradona sa:
- Pantani hyllades som en kung. Men han dog ensam. Vi är alla skyldiga. Du, du och jag. Alla ska vi bära den skulden.
I Italien är alla skyldiga.
Men ingen vill bära skulden.

Chievo, bland det värsta jag vet

När jag hör namnet Chievo påminner det mig om vad avsmak egentligen är. Klubben är ett av dem kanske trefyra lag som jag verkligen inte gillar i Serie A, fast i den här mindre charmanta skaran är Chievo ändå den ohotade ledaren.

För det första personifierar dem Italiens problem med de tomma läktarna.
Finnes: En stad med drygt 250 000 invånare, en arena på 42 000 platser och ett fotbollslag i Serie A.
Dem här tre elementen borde kunna bringa mer än 6 500 åskådare per match. Tragiskt.
Dessutom har Chievo en förmåga att alltid ställa till det för Lazio. Statistiskt sett är det helt jämnt mellan lagen, men hemma på Olimpico ser det dystrare ut, där vi bara har vunnit en gång sedan 2001. Chievo kan ligga på fjärde eller sjuttonde plats i tabellen, det spelar ingen roll, resultatet blir alltid ungefär detsamma.
Trots detta är man alltid förvissad om att det blir seger när det är dags för match, man lär sig konstigt nog aldrig!
Inför varje säsong känns Veronalaget svagare än någonsin, ”I år måste dem åka ur”, men på något underligt sätt klarar dem sig alltid undan.
Nu ligger åsnorna mer pyrt till än på länge och kanske kan det var deras tur att ta en sväng ned till Serie B. Hoppas hoppas. Men jag skulle inte bli förvånad om dem säkrar nytt kontrakt i sista omgången.
”Nästa år kanske…”