Om Delio Rossis fristad.

På Olimpico gör Delio Rossi som han vill, därför att han tillåts göra som han vill.
Han springer till kurvan och firar mål.
Han låter spelarna bilda hög på honom.
Han springer runt i cirklar på fotbollsplan när Lazio gör mål.
Han gapar och skriker när saker går åt helvete.
Kort sagt gör han allt en tränare inte får göra.
Och det är inget konstigt med det. På Olimpico har inte fjärdedomaren någonting att säga till om gällande Rossis bravader.
Men nu senast mot Empoli, när bortalaget reducerade i matchens slutskede, när Delio blev fly förbannad på den onödiga reduceringen, fick fjärdedomaren för sig att rapportera om vad som hände på bänken i Laziolägret.
Delio Rossi är således avstängd mot Udinese. På grund av en idiot till fjärdedomare som inte respekterar Laziotränarens ”rättigheter” i sin fristad på samma sätt som de andra fjärdedomarna.
Svagt.

Paradoxen Lazio där Lotito blir näste store president?

Det kom ner tre män i fina kostymer. I samlad trupp gick de fram till glaset på Tribuna Trevere och sedan satte de upp banderollerna.
"Det finns bara en president i Rom" "Tack Lotito" var budskapen. Och att banderollerna var beställda av presidenten själv var det ingen som betvivlade.
Claudio Lotito är lite av ett fenomen.
Det finns vissa helt vansinniga drag i hans person, ögonblick då hans ögon liksom darrar och han tappar fotfästet fullständigt och börjar skälla på allt och alla.
Hur denne man lyckats få ihop det lag som idag är Serie A:s mesta överraskning förstår jag fortfarande inte.
Delio Rossi som är en lugn och sympatisk man är precis en sådan person som för längesedan borde ha insett att Claudio Lotito faktiskt ibland är på gränsen till galen.
Att det behövs en galenpanna för att städa i leden och få bort vissa andra tokstollar på läktarna och i kulisserna i inget att säga om, men paradoxen är att Lotito nu faktiskt kan bli Lazios räddning.
Eller vad sägs om följande scenario:

-Lazio går till Champions League
- Det lag som idag anses vara ett av de mest lovande lagen i Europa utsätts för ett köprally av sällan skådat slag.

9 presidenter av 10 hade cashat in.
De hade sålt spelare på väg upp i karriären, tagit ett hundår i CL för att kunna få lite lugn och ro i bokföringen.
Jag tror inte Claudio Lotito gör så. Helt enkelt för att han inte är en sådan person.
Jag tror att han kommer vara stenhård i förhandlingarna, kräva överpriser och skälla ut spekulanter, spelare och press offentligt och skapa sådan press på köpare att man antingen kommer få spelare från Lazio genom att vara än mer galen eller genom att betala överpriser. Och ingen är mer galnare än Lotito( möjligtvis Zamparini).
Jag tror alltså att den lille man som har vissa drag av personlighetsklyvning kan vara vår näste store president.
Om jag gillar det eller inte är ointressant.
Lotito är galen.
Men klubben han äger har en tradition av fullständigt vansinne, vilket gör det hela fullt normalt.

Vi går framåt som myran som bygger sitt hem på förstärkt betong

Claudio Lotito må vara en av Roms mest hatade människor, men i detta uttalandet har han summerat årets Lazio. För visst är det så att Lazio, med en minimal budget, en - om mycket lovande och utvecklingsbar - trupp som i många avseenden saknar de världsstjärnor vi tidigare såg i Lazio inlett bygget av en ny storhetsperiod. Lazio modell 2007 må vara ett mindre namnkunnigt lag än under Cragnottieran, men det var länge sedan man såg Laziospelarna spela med så mycket hjärta. Hade det inte varit för minuspoäng och förlorade matcher i inledningen av säsongen, hade vi mycket väl kunnat utmanat Roma om andra platsen.

Men nu är det inte Lotito som ska hyllas, utan istället myrstackens arkitket - Delio Rossi - som ska hyllas. Jag vet att det är tidigt än, och att mycket kan - och troligen kommer - hända innan säsongen är slut. Men oavsett vad som händer, så måste man onekligen hylla Rossi, som trots allt strul runt klubben med hot om nedflyttning, köprykten och allt trassel med Irriducibili lyckats fått spelarna att koncentera sig på fotbollen. Det är verkligen beundransvärt hur denne man lyckats få alla spelarna att dra åt ett håll, och visa - återigen - att man med hjälp av en jävla massa jävla anamma kan nå långt, fruktansvärt långt.

En annan sak som slagt mig är hur lite Massimo Oddo saknats sedan han lämnade oss för Milan. För i ärligthetens namn, vem saknar Oddo och hans gnäll om att få lämna klubben? Ja, inte jag i alla fall, speciellt inte när man tittar lite närmare på tabellen. Sedan Oddo lämnade klubben den 23 januari 2007, har Lazio släppt in blott tre mål på sju matcher och nållit nollan i fyra av dessa matcher. Onekligen ett bevis på att ingen spelare är större än laget...
Sa du Massimo Oddo???

Myrorna stretar nu vidare, och nästa match mot Empoli kommer att bli hyperintressant, och tack och lov ska matchen visas på TV. Tack för det Tv 4 SportExpressen...