Bilder 10/12/06

Med Sandro i minnet.

För några år sedan på LazioFevers forum lade en medlem upp två videoklipp. Ett av dem var en hyllning till Cesars trollerikonster, det andra klippet var tillägnat Alessandro Nesta.
Genom åren har det kommit fram mängder med enormt duktiga försvarare; brytningssäkra, hårdföra, orubbliga och nästintill hundraprocentiga.
För vissa är/var elegans också ett nyckelord. Fläckfriheten i alla ageranden kan/kunde nästan blända publiken.
Men Alessandro Nesta har tagit det ett steg längre.
Jag minns hur Sandro gjorde allting så snyggt, inga brytningar var fula, ingenting såg svårt ut, inga chansningar – Sandro liksom dansade fram. Han nästan smekte bort bollen från motståndarna. Som om han trippade på tå och erövrade bollen som en ballettdansör i ett sådant där svanhopp eller vad det kallas.
När Milan ställdes mot Bayern München häromveckan i Champions League såg jag det igen.
Alessandro Nesta är en dansör. Allting koreograferat in i minsta detalj. Rakryggat, fast blick, bestämda men samtidigt eleganta steg.
Om det är någon som vet hur man förmedlar det defensiva spelet som konstform så är det Sandro.
Och om det är någon som jag åter vill se i Laziotröjan så är det… Sandro.

Avtryck.

Jag har nog berört detta ämne tidigare, men aldrig i en hel post. Så här kommer det:

Lazio är en klubb som de senaste tre-fyra säsongerna har gjort monstruösa avtryck hos sina spelare. Det lär ha att göra med den speciella situation som har rått i klubben, men på vilket sätt är jag helt oförmögen att sätta fingret på.
När ekonomin var som mest prekär, när nyckelspelare lämnade och rykten ständigt surrade, blev laget bara mer och mer enhetligt. Man höll ihop och presterade alltmer imponerande desto mer odds man hade mot sig.
Visst, det har väl hänt förr, men under denna tid hände det dock inte på andra håll i fotbollsvärlden. Andra klubbar i liknande situationer säckade ihop totalt (typ Leeds), och då var deras situationer inte ens i närheten av det extrema läge som rådde i Romklubben.
Det här var under en tid då giriga spelare försökte roffa åt sig så mycket dem kunde i ren desperation över att högkonjunkturen i fotbollen gått ned sig rejält.
Lazio hade flertalet pengastinna spelare. Och fler uttryckte öppet sitt missnöje över de uppoffringar som föreslogs. Jaap Stams oro var väl den som klingade högst:
”Hur ska jag kunna köpa mat och kläder åt mina barn med aktier?”
Till slut gick dock Piano Baraldi igenom. (Baraldi är en av världens bästa sportdirektörer som jag är evigt tacksam.) Och resultaten gick Lazios väg. Man nämndes som scudettokandidat, blev utnämnt till det lag som spelade bäst fotboll under hösten 2002, tog sig till CL, tog sig till semifinal i Uefacupen samt vann Coppa Italia säsongen därpå.
Trots alla bakslag; ekonomiska, sportsliga, juridiska – nämn vad du vill!
Gruppen gaddade ihop sig, och åstadkom vad ingen ens kunde drömma om. Stam gick ner i lön, Cesar skänkte tillbaka pengar till Lazio, Mancini likaså. Ingen hade plötsligt något emot det.
Stam, ja, denna Stam. Jaap Stam. Han kom till misären, blev skräckslagen, intog skyddsställning, tänkte om, lämnade sitt skal, ställde sig rakryggad, hjälpte klubben till den där magiska kvällen i Turin 2004 när Lazio definitivt besegrade all rädsla och brist på självkänsla som hade plågat klubben.
Allt var vunnet. Coppa Italia kanske inte var den mest prestigefyllda av turneringar att vinna, men allt var vunnet. All nedstämdhet och ångest var borta, och det var därför som Coppa Italia-vinsten var så betydelsefull, även för en spelare som Jaap Stam som vunnit trippeln.
När holländaren lämnade Rom för Milano sade han att Laziotiden hade påverkat honom mer än vad han hade kunnat ana. Det blev inga stora titlar, men han fick uppleva vad lagkänsla och klubbkultur verkligen handlar om, för bergochdalbanaåkturen i Lazio under dessa år var så nära äkthet man kan komma.
Det spelar ingen roll om det bara rörde om några säsonger för vissa spelare, samtliga uttryckte sig i liknande ordalag när de gav sig av på vidare äventyr. Men Japp Stam som sagt, detta kallsinnade proffs, den sista att hysa klubbkänslor, en spelare som vågade sig på den fasansfulla argumentationen ”hur ska jag kunna köpa mat och kläder åt mina barn med aktier?” som nämndes ovan – även han.
Lazioåren 2002-2004, i minnet hos mig - och hos Jaap Stam.

Med vind i seglen.

Det börjar närma sig derbyt. Lazio har ett otaligt antal raka vinster (jag har faktiskt ingen aning när man tappade poäng senast). Inför varje match tror man att det ska ta slut, men det gör det inte.
Men derbyt som sagt, kommer formen att hålla i sig till dess?
Jag börjar alltmer oroa mig för att man spelar musten ur sig nu, och att derbyt således går käpprätt åt helvete.
Fast nog om derbyt, det pallar jag inte bry mig alltför mycket om än.
Lazios spel går som på räls, målen trillar in medan försvaret var Serie A:s bästa fram tills igår, nu är det ”bara” tredjeplatsen man innehar.
Sju poäng upp till Roma, fyra poäng ner till det sjunkande skeppet Palermo och slutligen åtta poäng ner till hotet Milan.
Ser jag syner eller håller Lazio på att skapa sig andrum i tabellen?
Till sist måste jag också nämna Christian Manfredini som faktiskt har ryckt upp sig de senaste matcherna. I Massimo Mutarellis och Gaby Mudingayis frånvaro har Lazios mest hatade spelare kämpat och slitit, gjort mål, tappat mindre boll samt emellanåt stått för hyfsade tekniska nummer.
Vad händer om Manfredini kommer tillbaka i Chievo-formen, är det bara att skratta, buga och bocka då?
Lazio slutar aldrig med att förbrylla mig.