Minnen jag minns.
Det där derbymålet. Matchminut nittiofem. Två - två. Vore det inte för det så skulle Lucas Castroman vara en spelare som de flesta Lazioanhängare skulle ha glömt bort vid det här laget.
Jag tycker att det är orättvist att bara minnas honom för det målet samt den lättnad man kort därefter kände. Lucas kunde så mycket mer än så. Jag minns så mycket mer än så.
När jag reflekterar över det postcragnottianska Lazio slår alltid tanken mig att det här skulle ha passat Castroman perfekt, det skulle ha varit hans Lazio; det skulle göra minnet av honom mer vidsträckt. Och mer rättvist. Samt respektfullt.
För något år sen brukade jag vid flertalet tillfällen referera till den där Besiktasmatchen där Lucas på egen hand – på bortaplan – demolerade motståndet samtidigt som Simone Inzaghi i en frustrerad glädje – omedvetet men symboliskt – sparkade till Turkcells reklamskylt efter att ha nätat. Vid den tidpunkten hade Castroman åter hittat tillbaka till den där vinnande formen som slog oss alla med häpnad under hans första tid i klubben.
Men det räckte inte. Han fick lämna Rom. Efter lite kringflackande i diverse klubbar fann han stabiliteten i sin tidigare klubb Velez hemma i Argentina.
Minnen jag minns: Jag minns att Goal.com vecka efter vecka i sin sammanfattning av vårmästerskapet (Apertura, nej, kanske Clausura? nej, jag blandar inte ihop dem…) krönte honom till den inhemska fotbollens stora fixstjärna. Han gjorde avgörande mål med hög frekvens och ledde sitt lag i seriens absoluta toppskikt. Våren 2006 var helt klart Castromans.
Och likt inför VM 2002 var han aktuell för det argentinska landslaget.
Och likt inför VM 2002 ådrog han sig en skada i slutet av säsongen.
Det blev inget världsmästerskap för fyra år sedan, det blev inte heller något i somras. Och det grämer mig. För jag ville se honom igen. Jag ville åter se honom med självförtroendet på topp. Med den där dynamiska spelstilen. Teknik utan teknik. Hårdhet med mjuka kanter.
Jag minns, och jag vill minnas igen.
Jag måste erkänna att jag inte har någon vidare koll på vad den bleke argentinaren med långt svart hår sysslar med i dag. Jag vet att han spelar kvar i Velez, men inte mer än så.
Lucas Castroman är inte längre i rampljuset. Lucas Castroman är snart bara ett minne jag vill minnas, men inte kan.
Jag tycker att det är orättvist att bara minnas honom för det målet samt den lättnad man kort därefter kände. Lucas kunde så mycket mer än så. Jag minns så mycket mer än så.
När jag reflekterar över det postcragnottianska Lazio slår alltid tanken mig att det här skulle ha passat Castroman perfekt, det skulle ha varit hans Lazio; det skulle göra minnet av honom mer vidsträckt. Och mer rättvist. Samt respektfullt.
För något år sen brukade jag vid flertalet tillfällen referera till den där Besiktasmatchen där Lucas på egen hand – på bortaplan – demolerade motståndet samtidigt som Simone Inzaghi i en frustrerad glädje – omedvetet men symboliskt – sparkade till Turkcells reklamskylt efter att ha nätat. Vid den tidpunkten hade Castroman åter hittat tillbaka till den där vinnande formen som slog oss alla med häpnad under hans första tid i klubben.
Men det räckte inte. Han fick lämna Rom. Efter lite kringflackande i diverse klubbar fann han stabiliteten i sin tidigare klubb Velez hemma i Argentina.
Minnen jag minns: Jag minns att Goal.com vecka efter vecka i sin sammanfattning av vårmästerskapet (Apertura, nej, kanske Clausura? nej, jag blandar inte ihop dem…) krönte honom till den inhemska fotbollens stora fixstjärna. Han gjorde avgörande mål med hög frekvens och ledde sitt lag i seriens absoluta toppskikt. Våren 2006 var helt klart Castromans.
Och likt inför VM 2002 var han aktuell för det argentinska landslaget.
Och likt inför VM 2002 ådrog han sig en skada i slutet av säsongen.
Det blev inget världsmästerskap för fyra år sedan, det blev inte heller något i somras. Och det grämer mig. För jag ville se honom igen. Jag ville åter se honom med självförtroendet på topp. Med den där dynamiska spelstilen. Teknik utan teknik. Hårdhet med mjuka kanter.
Jag minns, och jag vill minnas igen.
Jag måste erkänna att jag inte har någon vidare koll på vad den bleke argentinaren med långt svart hår sysslar med i dag. Jag vet att han spelar kvar i Velez, men inte mer än så.
Lucas Castroman är inte längre i rampljuset. Lucas Castroman är snart bara ett minne jag vill minnas, men inte kan.
skrivet av Anonym vid 16:58
0 Kommentarer:
Skicka en kommentar
<< Home