Om Serie B kunde vara som Segunda A.

I Spanien är dem jävligt smarta. I Spanien har dem den bästa löningen på ett av den moderna fotbollens största dillemman: det stora Steget.
Ofta är steget alldeles för stort mellan senior- och juniorfotboll. Talangerna klarar inte av att ta steget, trots att dem har tekniken och spelförståelsen. Steget är för stort, såväl mentalt som fysiskt.
Lazio sitter inne på många talanger men har inget utrymme för dem i a-truppen. Visserligen får några enstaka av dem sitta på bänken emellanåt – men det förändrar inte saken.
Speltid. Det är det som det handlar om. Och alltid kommer att handla om.
I Spanien är dem jävligt smarta. Där tillåts b-lagen spela i samma seriesystem som a-lagen, det enda som sätter stopp för det hela är om a-laget och b-laget skulle hamna i samma serie, annars är det bara att tuta och köra.
En del La Liga-lag har stundtals sina b-lag i Segunda A – serien precis nedanför. Det är perfekt. Där kan man låta talangerna få speltid och utvecklas mot kvalificerat motstånd utan den press som infinner sig som debutant i högstaserien.
Och framför allt: talangerna är kvar i organisationen. Man har fortfarande full insyn och inflytande. Talangerna slipper lånas ut och riskera att miljöomställningen står i vägen för utvecklingen.
Sen ska man ju inte heller glömma det absurda och krångliga påhittet med delade ägarskap i Italien som skulle få se sig ett slut (eller åtminstone en avtrappning).
Ett sista positivt utfall som tillämpningen av den spanska modellen skulle medföra, är spelarflykten till England bland ynglingarna. Det skulle bli mycket lättare att hävda sig mot de locktoner som Arsenal, Manchester United och Chelsea ständigt skickar ut.
Men med tanke på vilka psykfall som härjar i Lega Calcio och FIGC ska man kanske inte förvänta sig alltför mycket, den spanska modellens många uppenbara fördelar till trots.