Transferrykten är...

...alltid trevliga, eller i alla fall för det mesta. Det är rätt troligt att årets Silly-Season för Lazio verkligen kommer göra skäl för namnet, för på gott och ont verkar det hända saker när det gäller Lazio och transferrykten.
I engelska medier ryktas det om att Dabo troligen kan komma att få valut för sina engelska lektioner, enligt bl.a. Sky News är Manchester City intresserad av hans signatur på ett kontrakt.
Andra ihärdiga rykten placerar Liverani i Florens, men det är knappast något som känns riktigt intressant längre, deras avsked från Lazio har varit känt länge...

Vad som däremot troligen röner större intresse bland de flesta - så även mig - är huvudida Lazios grand old mans - Paolo Di Canio - blir kvar eller inte. Hans kontrakt går snart ut, och den deadline som Lotito satt till någon gång efter den 30 april, närmar sig med stormsteg. Frågan är således huruvida han blir kvar i klubben eller inte?
För mig känns det rätt uppenbart att Lazio inte har råd att förlora Di Canio, speciellt med tanke på att han trots allt besitter en hel del rutin, något som troligen kommer behövas i mängder till nästa säsong när klubben - förhoppningsvis - ska ut och spela i UEFA cupen. Även om Di Canio vid ett par tillfällen gjort mindre lyckade saker, och knappast kan förväntas spela i 90 minuter, så är han utan tvekan en viktig kugge i Delio Rossos lagbygge.
Förhoppningsvis inser även Lotito detta och ger Di Canio ett förslag han bara inte kan säga nej till...

Fredagstankar

Ledigt i tre raka dagar. Riktigt nice. Var länge sen sist. Hela jobbgänget skall till Paris på en gemensam resa, blev erbjuden att hänga med.
Så fan heller!
Slösa pengar på Frankrike när det går att åka till Rom? Skämtar dom? Blir en blixtvisit i den italienska huvudstaden i samband med sista matchen mot Parma istället. Har ett par ärenden. Förhoppningsvis får jag bland annat äran att träffa den smått legendariske ungdomstränaren Volfango Patarca. Hans italienska(!) kontaktperson mejlade mig efter att jag skrivit den här artikeln på SF. På något sätt hade Volfango själv lyckats läsa vad jag sktivit och fått det viktigaste översatt. Ett par veckor senare fick jag ett mejl av Paolo på laziofever. Han hade en hälsning från Volfango, och i den ingick bland annat att jag (och David, som hjälpte mig med översättningen till engelska - danke!) var hur välkommen som helst att hälsa på honom vid fotbollsskolan när tillfälle gavs. Senast jag var nere sket det sig tidsmässigt, men den här gången skall jag åtminstone ge det ett försök. Får hoppas att det ringer en klocka hos honom när han hör mitt namn. Hade varit jävligt ballt om inte annat!

Stefano Mauri är sugen på att stanna i Lazio läste jag någonstans idag. Jag välkomnar honom så gärna som laziale. Tycker han är enormt underskattad. Visst, han har problem med bolltekniken i vissa lägen, men att säga att killen inte löper eller sliter är ren nonsens. Mot Juve var han riktigt bra. Grymt värdefull i konstringsmomenten. Skulle dock vilja se honom komma runt på kanterna och slå lite fler inlägg - för dessa håller riktigt, riktigt hög klass - för att få ut full potential av denna oslipade diamant. Lyckas Lotito knyta honom till Lazio så har vi gjort en utmärkt investering. En deal där även Pandev och Cribari inkluderas hade varit det optimala. Dom kan ju få Baronio...
Delio Rossi vill se "tutti allo stadio" i helgen. Får se hur det blir med det, men över 30 lär det väl åtminstone bli. Tycker personligen vi borde köra med Mudingayi sittandes på löparbanorna. Alla borde dessutom komma ut och krama honom när de gör mål. Sen är det ju givet att han visar gipset för TV-kamerorna och har minst fem arga italienare runt sig.
Eller nä, förresten. Vi skiter i det. Är ju sandlådenivå...

Lazio i Offside.

I slutet i det nya numret av Offside infinner sig alltid en liten minikrönika. Den här gången tog den upp ämnet Lazios ägarskap. Olof Peronius reflekterar lite smått kring Giorgio Chinaglia, men utan att gå så värst djupt eller brett in i problematiken.
Kul i alla fall att det skrivs lite om Lazio.

Med enbart ett fåtal matcher kvar.

Om Lazio säkrar Uefacupspel ska jag skriva någon sorts krönika. Men jag kan inte hålla mig från att vädra lite tankar redan nu.
I Casa Lazio, matchkrönikor och bloggen har jag flertalet gånger uttryckt min pessimism över Lazios chanser att ta sig ut i Europa. Men nu står vi där. Europa väntar runt hörnet. Det är bara några poäng kvar.
Jag har haft fel. Dock vill jag inte påstå att jag har underskattat laget särskilt mycket, vill snarare formulera det så att laget har överraskat mig. Även om det egentligen är samma sak.
På målvaktsposten fortsätter Lazio att ha en av seriens absolut bästa målvaktsuppsättningar. Det har vi haft ett väldigt bra tag, och som det ser ut nu lär det även fortsätta på den banan.
Det offensiva Lazio, den del där man på förhand skulle kunna tro att Lazio inte har speciellt mycket att komma med, har visat sig vara ytterst kompetent med många bra spelare som sammanklaffar väl.
Är bara det defensiva som det är lite sådär med. Visserligen tycker jag att Siviglia och Cribari är solida, och den stämpel som Oddo hela tiden har fått bära på finner jag inte fullt rättvis.
Men fyrtiosex insläppta mål är alltjämt fyrtiosex nätrassel för motståndarlagen på oss - hittills.
Och den stora delen av de misslyckandena kan man knappast lasta målvakterna för.
Med Stam hade vi en otroligt stabil defensiv och när han lämnade trodde jag att det var kört, men Siviglia och Couto gjorde ett gott dagsverk. Och nu gör Siviglia samma goda dagsverk med Cribari.
Men det är inte av samma kaliber som Stam stod för. Självfallet är det ganska orättvist att jämföra vårt mittlås med hur pass utomjordiskt bra Stam var under sin sista säsong i Lazio.
Fast det har ändå sin poäng. Med Stam bjöd vi inte tillbaka motståndarna in i matcherna i samma utsträckning som vi gör i dag. Med den konstanta skärpan som fanns i försvaret på den tiden var det i stället Claudio Lopez mindre välförvaltade målchanser som gjorde att poängen inte blev fler.
Och om nästa säsong inte ska gå åt helvete med spel på två fronter - med allt vad det innebär - krävs förstärkningar.
Eller: Mycket förstärkningar med tanke på de kontrakt som går ut.
Men mer om det när - om - det står klart att Uefacupen är det som gäller till hösten.

Defensiv mittfältare, någon?

Sannolikheten att Delio Rossi samlade truppen på måndagen och yttrade de orden är inte alltför osannolikt.
Åtminstone inte i teorin.
Dabo avstängd resten av säsongen.
Mudingayi skadad resten av säsongen.
Firmani sedan tidigare även han skadad resten av säsongen.
Lazio har inga mer defensiva mittfältare. Så jag är helt ställd, jag kommer inte på ett endaste vettigt alternativ.
Så vitt jag minns, har jag inte sett någon annan spelare gå in och täcka den defensiva rollen i någon match. Och Siviglia, Stendardo och Cribari kan man på förhand räkna bort som ersättare; den ende jag skulle kunna tänka mig – i värsta fall – är Zauri.
Men seriöst, skulle det verkligen kunna funka.
Keller, kanske?
Nja.
Jag kan inte tänka mig någon, det här börjar bli riktigt skrämmande.
Rossi får fanimej ta och tänka ut nåt riktigt genialt.
Annars så är läget följande:
Roma och Inter spelar i Coppa Italia-final, och de har redan säkrat spel i Europa. Därmed blir det Uefacupspel för plats fem till sju i serien. Och till åttondeplatsen skiljer det sju poäng.
Och det är nio pinnar kvar att spela om.
Noterbart är också att Chievo möter Roma, Palermo mot Viola, Livorno mot Milan, och att Parma (som har en knapp teoretisk chans att komma ut i Europa) spelar borta mot Cagliari.
Så vinner vi mot Lecce på söndag…

Lite blandat

Först spelade vi lika mot Juventus på Olimpico. Och nu blev det även oavgjort på Delle Alpi. Efter förra säsongens matcher mot Juventus trodde jag att spöket hade försvunnit, men när man summerar denna Serie A-upplagas matcher Lazio och Juve emellan går det att konstatera att så inte är fallet.
I höstas berömde Simon Bank Lazio för att vara det enda laget som satte Turinlaget under press. Och i helgens drabbning var man inte så långt ifrån att förtjäna än mer beröm.
Visserligen är Juventus helt ur form, men att vinna på Delle Alpi mot de svartvitrandiga är alltjämt en ytterst svår uppgift - de får alltid in det där målet i slutminuterna.
I vårt fall var det ett kvitteringsmål i stället för ett vinstmål.
Och då spelade vi med en man mindre under stora delar av matchen.
Så insatsen var grym i vilket fall.
Annars så går det inte att annat än avsky Fabio Cannavaro. Varför måste han alltid skada våra spelare. Varför var han tvungen att göra den där onödiga jättesatsningen på Valon Behrami i höstas.
Varför var han tvungen att se till att Gabi Mudingayi bröt benet i lördags.
Milan och resten av Italien är glada över att vi såg till att Juventus nu har enormt mycket press på sig.
Och det är jag också glad över.
Och Antijuve.com lär onekligen ha ögonen öppna för vad som händer mot Siena för serieledarna härnäst.
Vi alla andra också för den delen.

Har tidigare läst (kommer inte ihåg från vem eller var) att Angelo Peruzzi är redo att förlänga och därefter fortsätta som målvaktstränare i ungdomsverksamheten. Den nyheten har i dag nått Football Italia.
Samma sida skvallrar vidare om att Massimo Oddo inte har några direkta planer på att lämna skutan. Och Goran Pandev har också smörat lite i medierna.
Trevligt.

Edit: Läste nyss att Ousmane Dabo stängs av i tre matcher för incidenten i helgen.
Suck.

Galliani är dum

Hade tagit ledigt från jobbet. I god tid reserverade jag mig för söndagen den 23 april. Då var det Juve - Lazio, så något jobb var det fan inte tal om. Allt var frid och fröjd.
Här någonstans glider emellertid Galliani in i bilden och hånler mig rakt upp i ansiktet.
Milan skall visst spela Champions League. Och då måste naturligtvis samtliga 19 lag anpassa sig. Matchen flyttas till lördag, jobbdag. Fy fan vad jävla lack man blir. Så jävla förbannad.

Var bara tvungen att skriva av mig. Hoppas de (Milan) åker på rå-spö i Barcelona. Skulle kunna betala mycket för att se Gallianis min i det läget.

MEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEERDA!

Efter påsk. Det är nu.

Dags för Giorgio Chinaglia att träda fram ånyo - den här gången för att presentera intressenten. De senaste rapporterna säger att han kommer tillbaka till Rom på fredag. Och då är det inte ens säkert att vi får reda på intressentens namn.
Jaha.
Inte för att det var särskilt svårt att räkna ut, men ändå.
Men på tal om ägare och sånt. Ricucci, en av de stora aktieägarna under Longos och Masonis vanstyre, har gripits. Och med tanke på hur mycket fuffens som föregick under den tiden lär gripandet säkerligen vara rättfärdigat.
Jag minns att Sergio Cragnotti själv sade för inte alltför länge sen att han inte lämnade klubben med så stora skulder som det uppdagades efter en tid med den alltid lika - med facit i hand - hånleende Longo som president. Så även om jag har svårt för att blint lita på Cragnottis ord är jag starkt övertygad om att Longo med sitt manskap på något sätt bidrog till att de röda siffrorna blev allt rödare.
Claudio Lotito har det sagts mycket om, men med honom presenterar vi positiva siffror. Skulderna kanske inte amorteras av med ljushastighet, med det går framåt. Sedan finns det andra aspekter som är väl värda att ta i beaktande, men det orkar jag inte tjafsa om nu.
Saken är i alla fall den att jag hellre har Claudio Lotito som president än Giorgio Chinaglia om det visar sig att det är skumma finansiärer som Långe John backas upp av.

I går gick jag in på svd.se där jag slökollade lite. En bit ner på sidan såg jag överraskande nog en bild på en person med en Laziokeps. Det var coolt. Tills jag i texten under såg att det handlade om brittiska högerextremister.
Inget fel gjort av SvD, men varför var den där jävla engelske ultranationalisten tvungen att ha på sig en Laziokeps. Lazio är fan ingen jävla knutpunkt för alla främlingsfientliga av västerländsk härkomst världen över.
Vafan tror dem.

Att vinna går tyvärr inte att göra mot alla.

3-1 mot Livorno - och jag börjar märka att jag med rätta kan förvänta mig tre poäng från nästan varje match som spelas.
Så känns det nu.
Så bra är Lazio nu.
Det är på ett sätt väldigt underligt. Gång på gång påpekas det att vi inte kan jämföra detta Lazio med det från fornstora dar. Och givetvis stämmer det. Spelarna är inte av samma kvalitet.
Men förväntningarna från vecka till vecka är desamma. Det är vinst som gäller, inget annat.
Förutom mot storlagen då förstås. Och det är här dagens Lazio skiljer sig markant från det cragnottianska Lazio.
Förr var oddsen för att vi skulle vinna mot giganterna lika stora som dem var för att vi skulle torska.
Förr kunde vi sätta press och föra spelet genom hela matcherna mot giganterna.
Det kan vi inte nu.
Och det är detta som utmärker dagens Serie A.
Ett lag som Lazio kan mangla vilket lag i serien som helst.
Men mot giganterna tar det tvärstopp.
Toppskiktet är för bra för Serie A.
Och orsaken till det ska vi självfallet aldrig acceptera.

-

Tack för responsen i omröstningen på SF/Lazio. Och tveka aldrig att höra av er på mejlen om ni har nåt att framföra!

Man minns en hjälte

Snart är det 15 år sedan. Lazio- Calgliari, Beppe gjorde tre mål och det sista gjorde Gazza på en frispark. I en romersk posé stod han vid Curva sud och mottog jublet. Sen bröt Nesta benet på honom. Men under de där få månaderna han spelade var han stor, enormt stor i Curvan.
Mina polare i Rom frågar mig varje gång jag är nere hur det är med Gazza, som om jag skulle veta det.
Jag säger han mår bra för vad annars kan jag säga, men samtidigt finns det intervjuer i Gazzettor och Correrieror där han inför varje derby säger 5-0 och lägger på luren.
När Gazza la in sig vecklade man ut en striscione i curva nord.
" Vi tänker på dig, krya på dig " stod det.
Då hade Lazio vunnit allt.
Men minnet av Gazza levde ändå.
För man glömmmer aldrig en legend.
I synnerhet inte i Curvan.

Caso Dabo.

Vi har vinkat adjö till många av dem vid det här laget; defensiva mittfältare som gjort relativt djupa avtryck.
Almeyda.
Simeone.
Giannichedda.
Och till sommaren lär förmodligen fransosen Ousmane Dabo göra denna skara benknäckare sällskap. Kanske inte genom att ha gjort ett lika djupt avtryck, men ändå.
Därmed kommer den slentrianmässiga frågeställningen fram - kommer Dabo att räknas som en svikare, eller kommer hans klubbyte bara att ge upphov till temporärt dystra miner.
Saken är den att Dabo i stort sett redan från början av sin Laziosejour har flörtat med Premier League. Ibland har affärer varit på väg att bli av, andra gånger var det bara rykten med stora sanningshalter.
Men Dabo har aldrig direkt klagat på Lazio vad jag minns, åtminstone inte mer än någon annan. Han har skött sin uppgift på planen, sänkt sin lön och gått med på att vara backup fram tills denna säsong.
Så när fransmannen lämnar Lazio i sommar, vilket han antagligen gör, säger jag tack och hej då; trevligt att träffas.
Inga jätteavtryck som han lämnar efter sig, men han har plikttroget skött sin uppgift utan anmärkning med en allt högre lägstanivå.
Ett ganska bra omdöme enligt mig.

Tack Milan, tack Lazios offensiv.

Sex mål på två matcher. Det är bra. Jävligt bra.
Fem insläppta mål på två matcher är däremot inte lika bra.
Snarare väldigt dåligt.
På nåt sätt känns det som att vårt försvar bara har varit en temporär lösning sedan Jaap Stam försvann. Lite orättvist sagt, jag vet, men det känns ändå så.
Uefacupplats ligger vi på nu, alltså. Det är schyst. Det visar att det ändå finns klass i laget. Sen får vi se om vi håller hela vägen.
Jag hatar Chievo. År efter åt håller dem sig kvar trots sin lilla sketna verksamhet. Visserligen tycker jag att det är otroligt imponerande och respektingivande, men man blir också jävligt lack på dem när det drabbar oss.
Som i dag. Lazio tar ledningen mot Siena. Känns skitbra. Sen plingar det till och det kungörs att Chievo tagit ledningen borta mot Milan. Var nästan som om dem tänkte "aha, har Lazio gjort mål, nämen då får väl vi också ta och göra ett..." varpå dem nätar. Typ enbart för att irritera oss. Spelar ingen roll att det ska vara omöjligt för dem att vinna vissa matcher eller dylikt, dem lyckas i alla fall - bara för att sätta käppar i hjulet för oss.
Larvigt kan tyckas, men ibland känns det så.
Det gör det verkligen.
Nåväl.
I dag knep vi tre poäng. Cheivo noll. Palermo kryssade. Sampdoria förlorade. Och så såg Milan till att förstöra lite i antalet insläppta mål för Veronalaget därtill.
Så nöjd är man trots allt.

What became of the likely lads.

Kanske har jag lyssnat för mycket på Pete Doherty den senaste tiden, jag vet inte. Men det är alltjämt frågan jag ställer mig.
What became of the likely lads.
Luciano Zauri är inte längre vad han var.
Vad han var, var till en början ett utomordentligt löfte. Sen blev han den nye Favalli. Och nu…nu är han begreppet medioker personifierad.
Okej, visst kan han bjuda till emellanåt, men sett på det stora hela har han gått ned sig totalt de senaste två säsongerna.
Ett tag var han landslagsaktuell, men det var som sagt för länge sedan vid det här laget.
För nån match sen gick han in i mittlåset och skötte sig bra, fast en ny karriär som mittback känns lite för naivt att sätta hoppet till.
Vad jag vill komma fram till är att jag tycker att allt är så sorgligt.
Luciano Zauri är i stort sett den mest lyckade av det där Atalanta som i början av tvåtusentalet tog hela Italien med storm, superlöften på alla positioner.
Men var är dem nu.
Nicola Ventola är efter mängder med åtminstone någorlunda misslyckade äventyr tillbaka i Atalanta. Massimo Donati valde Milan och allt gick åt helvete. Bröderna Zenonis facit får väl klassas som något liknande.
Och Giampaolo Bellini, kanske den sorgligaste skepnaden av dem alla.
Sen finns ju också Fausto Rossini och alla de andra som jag till och med glömt bort namnen på.
Känns helt sjukt. En hel generation, ett helt lag fullt av talanger. Och ingenting.
Ingenting blev det av dem.
Vi, Lazio, snappade upp Roberto Baronio, men han har aldrig hittat rätt han heller.
Sen finns ju också dem som var lite äldre. Många av dem räknades som supertalanger. Men knappt nåt. Om inte inget till och med.
Jonatan Binotto vet jag att en av dem hette.

En enormt märklig söndag.

Hemma i Sverige tror man att alla som gillar Lazio är fascister. Säg det till Marco som med dottern Marzia sökt sig ner till piazza Mancini för att demonstrerar mot Lotito.
Eller säg det till den fenomenale Paolo Peroso som helt gratis försöker hjälpa klubben att kommunicera. Eller säg det till kommunisten Pierluigi, till de gamla tanterna som går arm i arm med handväskor med lazioemblen.
Att kalla alla fans för fascister är bara ett gigantiskt mått av okunnighet.
Däremot finns det fascister bland fansen.
- Det står 15000 i kurvan och 1000 av dem kanske är fascister, säger en till mig på väg till stadion.
En minoritet med andra ord. Men en minoritet med pengar och makt. När ledaren Tondo efter flera års avstängning åter får komma in på arenan, hälsas han som en kung. Att Tondo själv är tämlingen korpulent och helt i avsaknad av hårväxt och faktiskt liknar Musse gör ju inte saken sämre.

Ingen här vågar i närheten av IRR-folk säga att Lotito är bra. Att han gjort bra saker. Att säga en sådan sak strider mot den officiella uppfattningen. Frågor om pengar och IRR-kontrakt svarar man inte på.
Det påminner ibland om vilken totalitär stat som helst. Alla tycker lika. Och den som inte tycker som oss, gör bäst i att hålla käft eller så går det illa.

Det finns en historia om Calleri, presidenten innan Cragnotti. Hur supportrar besökta Calleri på hans kontor och ställde krav.
Calleri vägrade. Stämningen blev hotfull.
Ur byrålådan tog Calleri fram en pistol.
Supportrarna gick.

En kompis till mig om rivaliteten mellan Lazio och roma fans.
- Den är aldrig hotfull. Inte om du menar vanliga romare emellan. Ultras är en annan sak.
För såväl lazialis som romanistas tycker att det var längesedan deras Ultras gick över gränsen.

Det var ju jävla roligt.

Di Canio kommer in och frälser Lazio. Han skottfintar och driver sedan bollen vidare och skiter i alla andra.
Sen placerar han bollen i mål.
Det liksom räckte så. Han visste att han kunde skita i alla andra. Det var han som skulle fixa det.
Och det gjorde han ju som sagt också.
Bort till kurvan, jubel i massor. Även Delio Rossi smög sig bort till Curva Nord för att fira värst av alla.
Hur ofta händer det, liksom.
Allt var så underbart perfekt.
Men sen avlöser Liverani det där jävla skottet. Och då var det kört.
Cribari når inte fram med huvudet, och Oddo bara står där och ser hur bollen vidrör honom utan att han kan göra ett endaste jävla dugg.
Och hur roligt är det egentligen.
För mig handlar det inte främst om Uefacupen.
För mig handlar det om hur en så pass magnifik matchavslutning får sig ett så förjävligt slut.
All romantik försvinner.
Som om den man älskar från ingenstans säger "tyvärr, men det är över".
Pang.
Slut.
Adjö.