Två snabba

Franz Beckenbauer är så jävla overdrive. Bara för att han fick för sig att åka helikopter mellan arenorna för att kunna se alla matcher, så måste producenten alltid zooma in honom innan matchstart för att det ska finnas bevis på att Kejsarens snack inte var skitsnack.
Det är bara Beckenbauer som kan komma på denna fåniga idé och samtidigt allvarligt tro att alla andra ska se hans påhitt som aktningsvärt.
Seriöst, så roligt är det inte att se VM-fotboll att man måste se alla matcher - på plats.

:: :: ::

I och med dagens två artiklar rörande Calciopoli framstår Lazioredaktionen lite otippat som SF:s främsta bevakare av skiten.
Johan skrev i sin artikel lite om frågeställningen kring att Lazios inte har tilldelats några uppenbara domarfördelar i de matcher som sägs vara uppgjorda. Detta vill jag kommentera, och det genom att säga att vad Lazio fick eller inte fick för fördelar spelar ingen roll, det är själva försöket att rigga matcherna som är väsentligt.
Ett litet förtydligande alltså, så att ingen missuppfattar det hela. För att komma med argument om att domaren lade till sex minuter är tämligen långsökt i formella sammanhang.

Napoli per tutti.

I Napoli spelade Kalle Corneliusson med tröja nummer tio för nåt år sen. I Italien - och i resten av världen för den delen - är klubben kult, även om man så må hata laget. Napoli har en anrik sentida historia; att spela i Napoli är att föra vidare Maradonas arv.
Och vem vill inte det.
Det har varit ofta de senaste månaderna som man har läst om hur Neapelklubben har signerat spelare som egentligen hör hemma i Serie A, senast Paolo Cannavaro (förvisso född i staden, men ändå).
Kollar man in Napoliredaktionens Silly Season-artikel på SF ser man att det definitivt inte är en modest attraktionskraft som klubben har turen att inneha. Francesco Lodi, Tomas Locatelli och Franco Brienza är inga obekanta namn.
Och detta fascineras jag av - hur en massa spelare kliver ner en division för att få spela för Napoli, hur angelägna alla är om att få äran att vara med om att föra upp klubben till toppdivisionen igen, hur gärna de vill skriva in sig i de napolitanska historieböckerna.
Men det är också i denna fascination som den stora frågeställningen träder fram. Vilka klubbar i Italien kan mäta sig med Napoli när det gäller attraktionskraft. Milan, Inter och Juventus torde kunna locka ner spelare till de nedre divisionerna, och för Milan samt Juventus - speciellt för Juventus - är det i dessa dagar en ytterst relevant egenskap att besitta.
Till Lazio, Roma och Fiorentina - det vill säga de tre klubbarna där bakom - ställer jag mig dock tveksam. Förutom att fanbasen är mindre har inte dessa klubbar samma bombastiska utstrålning. Tyvärr. Inte i mina ögon.
Och det är ju förstås synd, i synnerhet för Lazio och Fiorentina av samma skäl som för Juventus och Milan.

Otaliga saker jag hatar med VM.

Det finns vissa saker som jag hatar med VM, och det första är hur alla går omkring med landslagströjor så att arenorna ser sådär påklistrat passionerade ut som bakgrundsgrafiken i alla fotbollsspel. Äckligt.
Det andra är allt jävla snack om Zlatan hela jävla tiden. Det är så jävla jobbigt att höra allt snack om att “Zlatan är Zlatan” och att han kan stå för det där oberäkneliga. Men hallå?! Är det ingen som verkar vara medveten om att Zlatan har varit totalt ur form i stort sett genom hela den föregående säsongen, och att förutom målsnålheten (Zlatan har aldrig varit och kommer aldrig att vara en målskytt enligt mig) har han därtill tappat bollkänslan. Och då spelar det ingen roll hur bra man har varit innan. Kolla bara på de senare årens version av Raul.
Sen hatar jag också alla som inte bryr sig nämnvärt om fotboll i normalt fall, men som helt plötsligt är så jävla intresserade. Hur dem kommer med sina resonemang som dem har hittat i Aftonbladet och i tevestudiorna. För att inte tala om när dem ska snacka med folk, exempelvis mig, som dem vet är fotbollsintresserade (jag förmodar att en del av er har fått erfara samma sak…).
“Vad tror du om Zlatan från start?”, tevestudiorna har redan snackat om det tusen gånger, måste jag också svara på den sketna frågan…
“Han är ur form, han ska inte spela”, svarar jag tröttsamt.
“Men han kan ju ändå göra sådana där grejer som ingen annan kan”, replikerar dem med efter att ha hört den urvattnade frasen i tevestudiorna samt Aftonbladet trots att dem aldrig har sett Zlatan spelat mer än i det svenska landslagets slentrianmässiga och låtsaskvalitativa kvalspel.
Och det är därför det är så jävla skönt att Sverige är ute ur VM - nu slipper man alla jävla Zlatanfantaster och den där jävla Zlatanlåten signerad en hjärntvättad unge.
Och sen hatar jag det italienska landslaget - enbart för att Massimo Oddo inte får spela. Är så jävla trött på den där osanna floskeln om att Oddo inte kan försvara. Jävla idioter.
Den enda orsaken till att jag ändå kommer att fortsätta följa det här patetiska jippot stavas Argentina - som alltid med andra ord.
Till sist kanske ni undrar vad detta har med Lazio att göra - inte ett skit är svaret. Kanske det där med Oddo på slutet i sådana fall.

Minuspoäng?

Det ser ut som vi får minuspoäng. Visserligen kanske det är lite våghalsigt av mig att ta alla de flesta av de senaste spekulationerna för sanning, men någonstans måste man börja.
Men okej, vi säger om vi bara får minuspoäng (för undgå bestraffning lär vi nog inte göra) eller rättare sagt nio minuspoäng som de flesta spekulationer kungör.



Gli Eroi di Meno Nove - hjältarna minus nio; Giuliano Terraneo, Antonio Elia Acerbis, Massimo Piscedda, Giancarlo Camolese, Angelo Adamo Gregucci, Raimondo Marino, Fabio Poli, Domenico Caso, Giuliano Fiorini, Gabriele Pin, Paolo Mandelli och coachen Eugenio Fascetti.

Hjältarna minus nio kanske träder fram igen, fast i en ny skepnad. Giuliano Fiorini ersätts av - låt säga - Tommaso Rocchi.
Och banderollen "9 punti non sono stati sufficienti, la prossima volta provate a darcene 20” kanske även den träder fram igen.
Fast först måste vi såklart hålla tummarna för att Borrelli inte har fått nys om den andra halvan av texten på banderollen, för alltför många minuspoäng kommer att bli riktigt tungt att släpa på under säsongens gång.

Vad händer om?

Om Lazio förflyttas ned en division. Vad kommer det att fara för några tankar genom Claudio Lotitos huvud då. Kommer han att inse att han kanske inte är rätt man för att leda Lazio.
Paolo Di Canios kontrakt går ut den femtonde juni, och hoppet om att ett nytt kontrakt signeras är i stort sett lika med noll.
För de flesta supportrar betyder Paolo Di Canio allt, för de flesta supportrar är Paolo Di Canio en självklar del av Lazio - för de flesta supportrar är det han som gör att Lazio är Lazio.
Di Canio har sagt sig vara beredd att följa med ner i seriesystemet om domen skulle bli en sådan. En kontraktsförlängning är således inte beroende av om Lazio spelar i Serie A eller inte. Men presidenten verkar definitivt ha sagt nej, och vid det här laget är det ytterst få som står vid hans sida - till och med hans advokater har sagt upp sig…
Om Lazio förflyttas ned en division. Vad händer då, kommer Lotito att kapitulera?
Och vad händer sen, vem ska ta hand om Lazio - och vilka spelare stannar kvar i klubben?
Lazio skulle aldrig klara av en nedflyttning. Intäkterna skulle minska till den grad att det skulle bli väldigt svårt att täcka alla kostnader. Spelarflykten skulle bli så pass storskalig att det är tveksamt att Lazio skulle kunna klättra upp till toppskiktet på bara en säsong.
Ibland slår tanken en om det kanske skulle ha varit bättre att börja om från början - speciellt i sådana här tider.
Det hela är ganska sorgligt. Lazio redovisar positiva siffror, laget kvalificerar sig för Europa; optimismen börjar sprida sig.
Men sen uppdagas skandaler, och Lazio riskerar att på en millisekund falla ihop totalt.
Handlöst.

Slätstrukenhet betyder allt.

Varje land har sina spelare som definierar innebörden av landets fotboll. Dem är inte de stora stjärnorna, dem är snarare de anonyma personerna där bakom. Dem har aldrig utmärkt sig nåt särskilt, trots att vissa av dem har ligamästerskap i bakfickan.
I Italiens fall heter den mest framstående av dessa mediokra spelare Paolo Poggi.
En spelare som egentligen aldrig varit bra men som ändå har en scudetto med Roma i bagaget. Sedan kanske det också bör tilläggas att han knappast var en bidragande faktor till den bragden, men ändå liksom.
Och det är just det här som jag älskar med Poggi; han åker snålskjuts på framgångar som han inte själv har bidragit nåt till. För trots att han numer är av mindre kvalitet har han ändå harklat sig kvar i Serie A flera gånger eftersom de uppflyttade lagen var i behov av en “rutinerad spelare att fylla truppen med“.
Ett exempel är Ancona när det var uppe senast, hur Poggi gled omkring vid sidlinjen och värmde upp för att hoppa in de sista tio minuterna.
En annan spelare som är värd att nämna är Dario Hübner, kedjerökande anfallare som tyvärr förstörde den charm som hans halvtaskighet medförde genom att dela skytteligavinsten 01/02. Fast samtidigt - hur fascinerade är det inte att en gammal och nikotinberoende gubbe ger varenda jävel på käften?
Stefan Scwoch är en spelare som jag också gillar. Han har alltid funnits där men knappt spelat i Serie A, han är helt enkelt urtypen för en Serie B-spelare. Också sådana fotbollspersonligheter finns det många av, men jag har glömt bort namnen på de flesta av dem. I alla fall för stunden.
Men en sak vet jag däremot. Och det är att i sina egna omgivningar är dem fullständigt fantastiska, kanske inte i sina fotbollskvaliteter - men definitivt i karisman.
Och det är vad som egentligen räknas.
Se bara på Attilio Lombardo, han utstrålar allt.

Tillbaka till verkligheten.

Lazio höll på att gå en bättre sommar till mötes än på mycket, mycket länge. Uefacupspel, finanser som blir alltmer stabila och stort hopp om en hyfsat väl uttänkt mercatostrategi för en gångs skull.
Men Silvio Berlusconi förlorade valet. Och kort därefter blossade stora skandaler upp rörande fiffel med finanser, sportsligt fusk samt suspekta relationer och handlingar med spelaragenturen GEA som gemensam nämnare.
Kanske hade det inte att göra med att Berlusconi förlorade valet, men allt hände i alla fall kort därefter. Så faktumet kvarstår.
Men i alla fall. Lazio är indraget, och allt hopp man hade om att Lazios sommarmånader skulle fortlöpa på civiliserat manér har än en gång grusats.
Tillbaka till verkligheten.
För laziali är stormvindar vardagsmat nuförtiden, ungefär som när vi svenskar kollar ut genom fönstret under juni och slentrianmässigt konstaterar att det regnar i dag också. (Visserligen har jag sol utanför mig nu, men det är bara för att jag skriver det här, annars skulle det säkerligen regna - precis som det brukar göra under den här jävla månaden…)
Fan, jag som faktisk var lite sugen på rykteskarusellen för första gången på väldigt länge. Och så får åklagaren i Neapel för sig att göra en Zeman med massoffensiv mot hela il calcio. Typiskt.
Men, men.
Vad gör man.