Ma vaffanculo.

I går lottades serieschemat. Premiär blir mot Milan. Borta dessutom.
Jag hatar att möta Milan. Det är helt omöjligt att vinna. 4-0-vinsten i Coppa Italia för några år sedan förblir undantaget som bekräftar regeln.
De senaste säsongerna har vi inte haft en chans. Spelar ingen roll hur bra vi spelar, hur dimensionslikt vi anfaller. Milans försvarslinje står orubbligt kvar och grusar drömmarna om nätrassel. Mest talande är givetvis hur Tommaso Rocchi förtvivlat brukar få stångas mot två, med Tommys mått, jättelika Milanbackar. Alessandro Nesta och Jaap Stam, eller kanske Paolo Maldini. Det är ju jävligt lätt.
Och sen Milans mittfält som läser sönder oss totalt. Och när dem inte gör det så ser Andrea Pirlo till att sätta press på oss som bara den. Och sen dundrar Andriy Shevchenko in i straffområdet och skjuter bollfan i krysset.
Vafan gör man, liksom.
Till nästa helgs möte finns förvisso varken Stam eller Shevchenko kvar, men det spelar ju som sagt föga roll. Lazio kan inte besegra Milan förutom i cupmatcher som Milanolaget redan skiter i på förhand.
Alberto Gilardino kommer att skjuta som en galning. Pirlo kommer att luckra upp hela försvarsspelet som vanligt. Och trots Didas fumlighet på sistone så kommer hans långa arm att vara överallt.
Alltså: Vinner vi är det årets bragd. No doubt.

Paolo Di Canio, såhär i efterhand.

Nu under slutet av sommaren har jag tänkt på vad Paolo Di Canio betydde för Lazio under sina två comebackår i klubben. Vad jag har för minnen av honom. Vad jag har för tankar om honom. Vilka minnen om honom som jag tänker ha kvar.
3-1-derbyt är redan en klassiker. Hur han slet under hela sin tid på planen. Hur han sköt in den där bollen. Hur all eufori därpå översköljde honom totalt.
Sedan när han byttes ut. Hur han sket i alla och med bestämda steg gick mot Curva Nord. Hans 3-1-tecken med fingrarna.
Det perfekta derbyt.
Därefter finns det mycket annat som jag inte minns specifikt men som finns samlat i begreppet spelande supporter på plan. Di Canio gladdes som både spelare och supporter på ett sätt som jag inte har sett någon annan spelare ha gjort.
Lazio mot Empoli. Ett knackigt Lazio mot slutet. In kommer Paolo. Sätter matchbilden i gungning. Gör 3-2 på helt egen hand, som om det var hans enda mission; jag ska vinna matchen åt Lazio! Hur han sprang mot kurvan. Vi leder nu, vi vinner!
Visserligen blev resultatet en besvikelse till slut. Men matchen blev något som kommer att förbli ihågkommet. Vid sidan av 3-1-derbyt var detta Paolettos stora match.
Och det ska också tilläggas att den återvändande sonen spelade riktigt bra under sina två säsonger. Tekniskt, uppoffrande och viljestarkt. Paolo hankande inte sig fram på gamla meriter. Absolut inte.
Så ur en fotbollsmässig synpunkt är hans bortgång från klubben en förlust. Helt klart. Men ingen spelare är större än Lazio. Ingen spelare har legitimitet nog att agera på ett sätt som skadar klubben utan att ta konsekvenserna. I det medieklimat som råder i dessa dagar är man inte öppet fascist i sådana sammanhang där man representerar mer än bara sig själv. Det är man bara inte.
Och även om Claudio Lotito inte förlängde spelarens kontrakt av just det skälet - snarare mer på grund av att presidenten hade mindervärdeskomplex gentemot Di Canio - fanns det ingen annan utväg än att Paolo fick vinka adjö.
Jag kommer därför aldrig att beundra den nuvarande Cisco Roma-spelaren fullt ut, fast det hindrar mig inte från att minnas hans extraordinära prestationer på fotbollsplanen.
Det är vad jag har för tankar om Paolo Di Canio, såhär i efterhand.

När IRR har rätt.

Alla lags supportrar brukar tala om att dem har alla emot sig - solo contra tutti. Inte minst i Italien, och Laziosupportrarna är dem som kanske identifierar sig mest med det påståendet.

Ändå är det inte Lazio som har råkat mest illa ut när det gäller den finansiella dopningen. Och i calciopoli råkade Viola ånyo mer illa ut än Lazio. Slutligen anser jag att det inte är Lazio som har fått smaka på hårdast domslut på planen gällande kort, offside och allt annat som man gärna klagar på.

Men jag anser ändå att det är Lazio som har alla emot sig. Den vanliga fotbollssupporten tycker mest illa om Lazio. Den vanliga fotbollssupportern hyser aldrig beröm över Lazio när det förtjänar det, trots att andra lag som presterat likadant blir uppmärksammande.

Det senaste exemplet återfinns i en krönika på SF. Jonas Söderström skriver lite allmänt om italiensk fotboll och kommenterar lite klubbar som han tycker fascinerar på något sätt. Men Lazio nämns inte. För Lazio kommenterar man inte om det inte har att göra med läktarvåld och extremiståsikter - fastän andra lags supportrar är lika tvivelaktiga eller i vissa fall värre.

Den trettioförsta augusti.

Den trettioförsta augusti. Det är alltid då det händer. Sommarens mest segdragna mercatoförhandlingar brukar få sitt slut då. Spektakulära värvningar som ena sidan fröjds åt medan det andra lagets supportrar gråter blod.
För vår del: Alessandro Nesta för fyra år sedan.
Vem minns inte det.
Beträffande Lazio vet vi inte vad som händer den trettioförsta augusti. Mercaton är inte på något sätt ännu stängd för de ljusblå. Claudio Lotito kommer att fortsätta pressa Ternanapresidenten till att sälja Luis Jimenez.
Och Massimo Oddo kommer Milan att försöka komma över in i det sista. När det nu dessutom står klart att Valon Behrami missar typ halva hösten, blir Pasquale Foggia ett än mer fördelaktigt lockbete för det rödsvarta Milanolaget.
Sen kan man också fråga sig vad som händer om Massimo Oddo försvinner, inte kan väl Manuel Belleri och Luciano Zauri ensamma ta hand om ytterbackspositionerna. Ytterliggare en värvning, månne?
Den trettioförsta augusti kommer allt närmare, och med inga slutliga lösningar i hamn ser allt ut att först få sitt slut under de sista desperata mercatotimmarna.
Om Laziopresidenten lyckas handla slugt och hålla huvudet kallt kanske vi inte behöver oroa oss alltför mycket. Men Silvio Berlusconi viker sällan ner sig medan Ternanapresidenten har gjort klart att han satsar våghalsigt, vilket alltid till en viss grad måste anses oroande.

OCC

Orange County Choppers. Det finns inget bättre program på teve. En fader och hans två söner, samt en massa andra skumma lirare, mestadels Limp Bizkit-folk. Förutom den gemensamma passionen för motorcyklar är de alla i stort sett stereotypen för bråkstaken i skolan som nuförtiden ger uttryck för aggressiviteten genom att banka på järnbitar.
Personligen är jag på gränsen till fullständigt ointresserad av motorcyklar. Och aggressiva personer med kepsarna bakochfram är inte heller något som jag är särskilt förtjust i. Men Paul Teutel Sr och Jr, Mike (lätt årets it-boy), Vince och de andra är jag helt galet lyrisk över.
Jag älskar hur dem tar sig an utmaningar i form av att bygga temamotorcyklar på uppdrag av företag. Jag älskar det för att det har låtit mig ta del av så många fantastiska citat som man inte vet ifall man ska skratta eller gråta åt. Fascinationen för deras handlingar och resonemang är en blandning av skräck, hån och komik.
“To tell you the truth, this is the sickest bike we’ve ever built” kungörs - ordagrant - efter varje färdigbyggd båge.
“That paint-job looks awesome!” kungörs - ordagrant - efter varje lackering.
“It’s their efforts which make it possible for us to build bikes here in the US” resonerade Paul Sr kring kriget mot terrorn-militärernas, som dem hedrade med en motorcykel, betydelse för bågebyggandet.
Annorlunda uttryckt: Det är det klassiskt blåögda Amerika när det visar sig från dess cliché-fyndigaste sida.
Nå, vad är Lazio-länken då? Jo, om jag vore Laziopresident så skulle jag ta 150 000 dollar från mercatobudgeten och låta OCC bygga en Laziobåge. Jag skulle ta med Paul Sr och Jr till tavlan vid Piazza della Libertà, en match på Olimpico samt berätta lite om Örnens historia. Till sist, när bågen är klar, skulle jag fixa en glasmonter till Laziomotorcykeln på Formello.
Och när sedan programmet visas på teve säger Sr: “I always thought that soccer wasn’t a man’s sport, but now I know that isn’t true, and the whole culture around it, pretty sick. And to tell you the truth, I think that our bike really showed that."

Amerikanska choppers sänds på Discovery Channel, klockan 21.00 på lördagar.

Lazio i gli azzurri.

Den nye italienske förbundskaptenen Roberto Donadoni tog i dag ut sin första azurblå trupp. Världsmästarna lät han vila till förmån för något av ett b-landslag. Och i detta landslag återfanns både Luciano Zauri och Tommaso Rocchi.
Detta tyder på att våra spelare, även om dem inte tillhör ligans absolut bästa, är tillräckligt bra för att klassas som respektingivande namn utan att vara partiskt för den skull.
För Tommaso Rocchi är detta något som jag verkligen unnar honom, men med Luciano Zauri ställer jag mig dock mer tveksam. Visst är jag glad eftersom han är en Laziospelare, men med handen på hjärtat kan man inte vara annat än förundrad över att han blev uttagen, så svagt som han har spelat de två senaste säsongerna.
Fast förbundskaptenen kanske resonerar så som vi också har gjort emellanåt; att vänsterbacken bara inte har levt upp till sin potential på sistone framför att han verkligen enbart är allmänt medioker.
Förhoppningsvis triggar denna uttagning Zauri till att ta för sig lite mer igen, att han åter visar upp den sida av sig själv som han gjorde i början av sin tid i Rom.
Förövrigt är det otroligt nervkittlande det här med rapporterna om att Luis Jimenez har skrivit på för Lazio.
Spännande tider, sannerligen.

Ciao Italia!

Läggs allt åt sidan medan fokus åter förflyttas till själva fotbollen?
Många förståsigpåare av olika slag har fördömt den italienska fotbollen: Detta var droppen. I år skiter jag i det. Allt är fortfarande korrupt. Nu ska vi börja om från början (...).
Sannolikt har de flesta av oss muttrat någon av de överstående fraserna någon gång under de föregående veckorna. Sannolikt är det också att vi har idiotförklarat dem som framhållit just den fras vi själva förargar oss över.
I dag läste jag nya Offside där jag bland annat skummade igenom en bokrecension av Olof Peronius. Och även om han kanske inte stod för det mest analytiska och intellektuella resonemanget, kvarstår han ändå som den person som har sagt det mest vettiga. Kanske inte det mest vettiga rent generellt, men i alla fall det mest vettiga i förhållande till hur det ändå alltid blir. Att vi sitter där framför teven…
Italien är ett korrupt land där man måste agera korrupt för att överleva. Man lär sig inte av sina misstag utan låter de stoiskt upprepas. Basta.
Just detta basta är det som jag fastnade för. (Det andra har redan påpekats tiotusen gånger, om och om igen.) Vad upprörs vi över egentligen? Tror vi på allvar att det finns en avsikt att försöka rensa upp i träsket en gång för alla? Tror vi seriöst att det är möjligt? Vilket är det mest patetiska, korruptionen i systemet och den italienska jargongen - eller vår naivitet?
Tänkvärt.
Hur som helst så laddar Lazio för den nya säsongen, och för första gången på mycket länge tränar hela laget tillsammans - från början. När hände det sist?
Med andra ord finns det chans att Lazio spelar strukturerat redan från den första seriematchen. Att vi slipper den där rundflyttningen av spelare på olika positioner, att laget vet hur det ska spela från första början; att vi slipper vänta en halv säsong innan vi får se det riktiga Lazio 06/07.
Och så har vi en framflyttad seriekalender också. Så om något traditionsenligt med truppen skulle hända, finns det ändå lite extra tid.
Känns ju nästan vattentätt, det här.