Voila!

Det brukar i stort sett alltid se ut såhär nuförtiden. Vi värvar en hel del, kaos i början, men sen finner spelarna sina platser i laget – allt kan slutligen rulla på.
Delio Rossi har klurat länge, men nu har han hittat lösningen. 4-4-2 är för första gången inte den bästa lösningen för Lazio. Kors i taket!
Strukturen i spelet, startelvan, mentaliteten – det konvergerar äntligen.
Johan har velat se Stefano Mauri centralt i banan ända sedan början. Jag kommer ihåg att vi diskuterade det rätt så mycket i våras då min ståndpunkt var att han inte skulle kunna agera spelfördelare medan Johan ville se Stefano komma med fart.
I dag har han den rollen, Stefano. Han är centralt i banan mellan anfallet och mittfältet samt slipper agera spelfördelare med följden att han kan komma med fart. Rollen passar honom alldeles utmärkt samtidigt som det också har gynnat hela Lazios spel.
Många har konstaterat det under hösten: När Mauri spelar bra spelar Lazio bra.
Och jag får väl lite också som jag vill ha det; en trequartista-aktig spelare.
Egentligen är det inte särskilt konstigt att Mauri spelar som han gör i dagsläget, kolla bara lite bakåt i tiden, typ när han kamperade med Roberto Baggio i Brescia. Då hade han ungefär den rollen han har nu, och resultatet är lika strålande.
Rocchi, Makinwa, och Pandev – det går inte att misslyckas då.
Till sist vill jag nämna Luciano Zauri lite grand också: Jag måste säga att jag är nöjd med honom, för en gångs skull på flera säsonger. Han vågar ta för sig i offensiven igen som i början av Laziotiden. Försvarsspelet är också det lite mer dynamiskt gentemot hur det såg ut under stora delar av den föregående säsongen.
Hoppas att det håller i sig.

Fantasista, del två

Minnen jag minns: Jag minns hur de flesta fotbollslagen i början av min Serie A-förälskelse lät sig bli ledda av playmakers som stod för de där klassiskt avgörande passningarna. De befann sig inte nere i banan men inte heller längst fram – de styrde från gränslandet däremellan. I stort sett samtliga var frisparksspecialister, i stort sett samtliga klev fram och avgjorde i nyckelmatcher.
Och det bästa av allt: Det var dem som gjorde Serie A till vad det var, åtminstone för mig. Det är deras ansikten jag minns.
Fotbollsdårar världen över var häpna, hur mycket de än fnyste åt Serie A kunde de inte frångå faktumet; de var imponerade.
Jag vet inte om det bara är jag, men jag ser knappt denna spelartyp som jag så kärt håller längre. Rollerna är i dagsläget annorlunda, genomslagskraften är inte lika banbrytande längre. I alla fall inte på samma sätt.
Spelarna som förr var det är, om de fortfarande spelar på toppnivå, bara vanliga stor- alternativt världsspelare. Den där unika udden är rostig.
Vad jag vill säga är att fotbollen helt enkelt har förändrats, en fantasista är inte i dag detsamma som då.

För snart två år sen skrev jag en krönika med rubriken Fantasista. Jag skrev att jag saknade Verón, att jag saknade en spelskicklig mastodontfigur. Jag skrev också att Stankovic och Fiore under kortade perioder gav ljus åt det mörker som nummer tjugotre lämnade efter sig.
Jag avslutade sen med att nämna Goran Pandev. Jag skrev: ”Kanske blir han vår nästa fantasista”.
Saknaden av Liverani må vara stor, det kommer att ta lång tid för Ledesma att fylla ut registarollen, men jag saknar ändå min fantasista mest.
Tiden rullar på, ingenting har hänt. Pandev har visserligen växt som spelare sen jag skrev den där krönikan jag nämnde tidigare, men han är inte någon fantasista än.
Kanske blir han aldrig någon fantasista.

Hittills under säsongen har han underpresterat ganska hårt. Den där fina formen från i våras är som bortblåst. Då gick allt som på dans, nu är det trögstartat och mycket bollsjabblande utan några som helst spår av konstruktivt syfte bakom.
Ibland brukar jag tvivla lite extra på Goran, frågan jag ställer mig är om vi kanske hoppas på lite för mycket av honom. Kanske är vår längtan efter en värdig arvtagare till Verón, Stankovic och Fiore – främst Verón – så pass enorm att vi tar varje tillfälle i akt att hoppas lite för mycket.
Men det måste ändå finnas något i honom. Jag nöjer mig inte med ett kanske, ingen av oss nöjer sig med ett kanske.
Pandev är den överlägset mest diskuterade fotbollsspelaren på Lazioforumen. Efter varje match makedoniern spelar kommenteras han på ett eller annat sätt. Och då menar jag inte sådär att han bara nämns i förbifarten utan att man verkligen fokuserar på just honom.
Hur har Goran Pandev spelat i dag?
Vad kan vi förvänta oss av honom i nästa match?
I Empolimatchen gjorde anfallaren ett mål, mot Empoli tänkte vi tanken; kanske lossnar det för honom nu.
Men jag vet inte. Cirkeln tycks alltid slutas med ett kanske.