La Storia. - Tack för ett år!

I och med att bloggen igår fyllde ett år tänker jag ta upp ett ämne som jag har återkommit till väldigt många gånger förut, ett ämne som på ett sätt utgör grunden för bloggen.
Säsongerna 02/03 och 03/04, perioden som befann sig mittemellan, innan det nya men också efter det gamla; lugnet före den riktiga stormen.
Jag kan helt enkelt inte sluta förundras över de två säsongerna. Tveklöst vågar jag också påstå att mina bästa Laziominnen kommer från den nyss nämnda perioden.
Under den första säsongen av dem skulle Lazio kunna ha vunnit scudetton om Claudio Lopez hade samma förmåga att göra mål som en vanlig anfallare. Hans sexton mål var visserligen många, men ser man också till alla de missade chanserna skulle han hamna högst upp i målsumparstatistiken.
Lazio spelade en underbar fotboll. Dejan Stankovic blommade ut till en av seriens bästa spelare, Cesar likaså. Jaap Stam ska vi inte ens tala om.
Alessandro Nesta såldes, Hernan Jorge Crespo såldes, Sergio Cragnotti avgick vilket öppnade upp för GEA som kom att styra hela klubbens transferpolicy, och om det inte vore för att Fabio Liverani ådrog sig en skada under försäsongen så kanske inte Dejan Stankovic skulle ha getts chansen.
Fast saker och ting gick vägen. Lazio kom tillbaka från avgrunden, från att ha varit helt utdömt av ett unisont fotbollseuropa började man plocka hem pluspoäng hos - till och med! - svensk media för sitt spel.
Under den andra säsongen fortsatte Jaap Stam att leverera, rent av ännu mer. Claudio Lopez fick inte in lika många bollar i nät, Dejan Stankovic lämnade skutan i halvtid - det fanns inga scudettodrömmar kvar.
Men efter årsskiftet vände det. Stefano Fiore inledde sin ståtliga dominans på mittfältet, Cesar kom tillbaka från skada - enbart en avstängning för Jaap Stam hindrade Lazio från att nå en Uefacupfinal som man, som vanligt då backjätten fanns där i mittlåset, säkerligen skulle ha vunnit.
Trots det lyckades Lazio ändå stå för framgångar som gav ett fullkomligt beundransvärt och värdigt slut för denna postcragnottianska era. Uefacupplats till den nästföljande säsongen säkrades samtidigt som man på majestätiskt sätt kammade hem Coppa Italia.
Och det var detta som gjorde att cirkeln slöts. Lazios existens skulle på allvar komma att hotas månaden senare, men man fick i alla fall avsluta det hela med flaggan i topp.
Dessa två säsonger var framförallt spelarnas säsonger. Hur dem stod upp trots det prekära ekonomiska läget där klubben bekämpades från insidan genom bland andra Giuseppe De Mita, hur dem stod upp trots alla dessa transferrykten, nyckelspelarförluster och nederlagstippningar.
Spelarna gav oss supportrar hopp och stabilitet i tider då man var helt vilse. Ena dagen Ernesto Bertarelli, andra dagen existensupphörande. Det var Roberto Mancini och hans mannar som räddade oss, det var Roberto Mancini och hans mannar som räddade Lazio.
Jag glömmer aldrig hur tacksam och stolt jag kände mig (vilket jag uppenbarligen fortfarande gör), jag vetifan om det inte även överträffar Claudio Lotitos avgörande inträde i klubben.
Säsongerna 02/03 och 03/04 står för allt Lazio handlar om. Outsiderperspektivet, sammanhållningen, stoltheten, modet, att inte vika ned sig, förmågan att aldrig upphöra med att våga hoppas, att vid stormiga tider kunna ta en dag i sänder.
Så ter sig min berättelse om den ljusblå romklubben.

Oddo, såhär i efterhand

Massimo Oddo anlände som en ganska hajpad spelare från det laget som Lazio alltid har haft så svårt för att bortaslå; Hellas Verona.
Jag minns hur han sågs som en flopp i början. Inläggen, som skulle vara hans signum, var luftbollar som oftast hamnade på fel sida kortlinjen. Och försvarsspelet sög ganska rejält.
Men sen började han så sakteliga växa. Självförtroendet och känslan i högerfoten kom tillbaka. Spelet blev alltmer balanserat, även om såväl misstagen i defensiven som de dåliga tillslagen i inläggen återkom med för jämna mellanrum.
För ungefär två säsonger sen eller nåt hände det någonting. Defensivt var han inte sämre än någon annan, dynamiken i offensiven började klaffa, och inläggen blev nästintill konstant giftiga.
Och så har vi det senaste året. En förfinad offensiv med en ytterst känslig högerfot, en av seriens bästa ytterbackar, och ett tillslag som kan konkurrera med världseliten.
Minns bara hur han dominerade högerkanten totalt, hur han själv i vissa matcher var hela Lazios offensiv.
Minns det där frisparksmålet i höstas med den där bisarra skruven, trots den loja uppsynen och hållningen som han åstadkom det under.
Från utskrattad till en spelare som man hyser avund för.
Från cragnottierans fall, via Piano Baraldi, till en tillvaro där allt som räknades var överlevnad. Massimo Oddo har varit med genom hela resan.
Till skillnad mot många andra, det får man inte glömma.
Det brev om publicerades i Corriere dello Sport var visserligen aktningsvärt, men det går inte att komma ifrån att det också var clichéartat. Varför skrev han inte mer om den resa som han har varit med om, denna fenomenala resa mellan hopp och förtvivlan, och så den fantastiska Maglia-dagen där mittemellan.
Det är få som var kvar på skeppet genom hela ovädret, och det är precis det som gör Massimo Oddo så intressant.
Jag vill veta detaljerna, vad han tänkte i de olika ögonblicken, hur det har påverkat honom i efterhand. Jag vill veta vilka minnen som han håller kärast, och vilka som han vill glömma.
Massimo Oddo är inte med oss idag, men han var med genom hela den turbulenta övergångsperioden. Och det trots att han i grund och botten är en milanista (och således för de andra klubbarna en mercenari). Och det är främst däri min respekt för honom kommer ligga.
Varje saga måste få ett slut. En spelare som vill gå kan inte tillföra laget nåt mer. En sådan spelare förstör stämningen i truppen. Delio Rossi och Claudio Lotito visste hela tiden att Massimo skulle hamna i Milan på ett eller annat sätt. Varför Lotito försökte att upprätthålla denna påhittat orubbliga fasad vet jag inte, men en bra deal blev det. Och det är det som var det viktiga här, att Dejan Stankovic-incidenten inte upprepades.

“Jag kommer ihåg att när jag spelade i Milan så gick jag alltid och såg derbyt, men jag måste säga att derbyt i Rom är en mycket större och passionerad händelse. Det finns inget i närheten ens.”
- Massimo Oddo

***

Annars är snackisen är hur Platini kommer påverka den europeiska fotbollen i och med att han vill ta bort den fjärde CL-platsen från de stora ligorna. Hur kommer det påverka Lazio?
Och hur blir det med Uefacupen, kommer man att försöka att återupprätta den statusen som den en gång hade?

Ukrainsk otäckhet – Vad skönt det är att slippa honom

Jag avskyr matcherna mot Milan, särskilt hemmamatcherna för då har man trots allt förhoppningar om att det finns en möjlighet att vinna. På San Siro vet man att det blir torsk, men på Olimpico så finns den där lilla chansen till trendbrott.
Sheva är en sann Laziodödare, hur många gånger har han inte sabbat ens eftermiddag/kväll? Varför måste han alltid vara så bra mot oss?
Två gånger har jag skådat honom live och båda gångerna har han varit fantastisk. Han ser egentligen inte så märkvärdig ut när han står där på planen och löpstilen är lite annorlunda, men jäklar vad skenet bedrar. Han bara glider igenom försvaret, med eller utan boll, sedan smäller det till och han dansar iväg.
Det känns konstigt att närma sig en Milan-match och inte behöva oroa sig för Sheva. Eller snarare, vad skönt det är.
Ja, det kan bli bra det här. Vi vinner imorgon.

Två ord av frustration och ilska

Vet att det är omoget, onödigt, diskutabelt osv, men är trots allt en blogg och kan bara inte hålla mig.

Massimo Oddo:

Vattene.
Vaffanculo.

Så, där har ni mitt inlägg i debatten...

Transferångest

Nu är vi snart där. Massimo Oddo verkar komma alltmer bort från Lazio. Men samtidigt vet ingen hur det blir.
Ett stort frågetecken. Ett oroande frågetecken.
Folk kan säga vad dem vill, men denna ovisshet påverkar laget negativt.
Om lagets självklara stöttespelare försvinner går Lazio miste om en betydande dimension i det offensiva spelet.
Det är lika bra at erkänna: Oddo kommer aldrig att kunna ersättas. Dynamiken, inläggen, pondusen…det går bara inte.

”Jag är oroad över de ständigt pågående spekulationerna som har med Oddo att göra.
[…]
Han är vår kapten och vi hyser en enorm respekt för honom, men jag kan inte förneka att hela truppen har påverkats av ryktena.”
Även de resterande truppmedlemmarna, här representerad av Valon Behrami, vill få ett slut på denna ryktescirkel som aldrig tycks slutas.
Så länge Oddo spelar vet Laziospelarna vad dem ska göra, vilket ansvar de ska ta i olika lägen, men om Oddo försvinner måste man ta nya tag och visa framfötterna.

Och om Oddo försvinner måste dessutom någon ny person skolas in på högerbacksplatsen då det knappast ter sig sannolikt att Manuel Belleri ges förtroendet.
Behrami säger en del. Nej, säger jag. Detsamma säger Behrami själv:
“Jag har spelat i den rollen flera gånger i landslagssammanhang, även om mina uppgifter där skiljer sig åt lite grand.
Om jag ska vara ärlig är det inte en position som jag föredrar, men om tränaren vill att jag ska spela där finns jag tillgänglig.”
I helgen möter Lazio Milan, efter det lär det inte dröja länge innan beskedet kommer om hur det blir i denna segdragna historia.

Caso Behrami.

Jag har inte tänkt så mycket på om det finns några likheter, men känslan har i alla fall börjat krypa fram.
Blir Behrami vår nye Cesar.
Han har varit skadad, kanske får spela högerback om Oddo försvinner, vilket gör att Valon inte kan visa upp sin rätta sida.
Hamnar i formsvacka. Jimenez anländer. Indirekt konkurrens som slutligen slår mot Behrami.
Jag vill inte se honom ta ett steg tillbaka. Lazio har en skyldighet att satsa hårt på Behrami, ge honom det utvecklingsutrymme som han behöver. Det finns inte många hårt kämpande yttrar som också har lite teknik i sig i dag. Är så onödigt att negligera de möjligheter som Lazio besitter med yttermittfältaren i truppen.
För det känns så nu. Med Jimenezaffären och allt.
Jag hoppas innerligt att jag har fel.
För Lazios bästa.

2007

...Kan bli ett mycket bra år. Det kan också gå helt åt helvete.
Det kan också gå helt åt helvete samtidigt som det blir ett mycket bra år. Det beror lite på vilken fot man står på och vem man stödjer.
2007 blir året då det äntligen ska avslöjas om Bertarelli har ett finger med i spelet.
2007 blir året då förmodligen Roma vinner returmötet i derbyt. Men om Bertarelli har ett finger med i spelet bjuder jag på det.
Som sagt, bra och dåligt på samma gång.