I dag lade jag upp en derbyartikel som enligt en del gick över gränsen. När jag sedan läste igenom den en ytterliggare gång så höll jag faktiskt med. Därför redigerade jag texten lite smått och lade till en fotnot i slutet.
För att citera ett stycke från ett mejl: ”Lazioskribenter har ett större ansvar för sin stilistik, etik och moraliska åsikter än andra, JUST på grund av den svans av idioter som verkar följa klubben.”
Och det är så fullständigt rätt att jag nästan skäms lite för att jag inte har tänkt på det den senaste tiden. Är också därför som Totti-inlägget försvann, för sådant representerar verkligen inte vem jag är eller vad denna blogg representerar för den skull heller. Men det hela fick mig också att tänka på något som jag har velat skriva länge, men som ändå aldrig har blivit av.
Ibland när jag läser på forumen, både LF.s och SF:s, blir jag riktigt irriterad och sorgsen. Och det hela berör alla dem som hela tiden så blint ska försvara allt som är förknippat med Lazio på ett eller annat sätt. Som om det vore förkastligt att göra något annat.
I synnerhet gäller det Paolo Di Canio.
Som så många gånger förr.
Ur fotbollssynpunkt en underbar spelare – MEN – det betyder inte att han alltid handlar rätt. Att man alltid måste försvara honom.
Vi kan göra det här väldigt sakligt. Och det tänker jag göra nu. Fascism är en ideologi som man kan säga vad man vill om, och att försvara den ideologin och personer som sympatiserar med den är upp till var och en – ur ett filosofiskt perspektiv. (Jag vill inte kalla det objektivt, för det räcker med att relatera till de brittiska empiristerna för att påvisa att man inte kan kallade det objektivt tillräckligt rättigfärdigat.)
Men ur ett samhällenligt perspektiv – vilket vi som världsmedborgare förväntas utgå ifrån – är det mer komplicerat än så. För folk har råkat illa ut på grund av fascism, och fascism är generellt sett en symbol för förtyck som gör att folk som inte direkt har påverkats negativt av det hela tar illa vid ändå. Och som världsmedborgare – utgående från ett samhällenligt perspektiv – har vi ett ansvar att hålla inne med tankar och ibland tänka efter en extra gång innan vi handlar. Av just respekt för andra, folk som kan ta illa vid.
Oavsett om man anser att kommunism är vidrigare (standardrepliken) eller vad annat som helst.Paolo Di Canio gör sig därför berättigad till att bli kallad idiot, för att han kränker denna informellt civilrättsliga grund som vi förväntas utgå från. Han får gärna tycka vad han vill, men hur han beter sig i det offentliga rummet berör inte bara honom; det berör oss alla.
Så, nu har jag kommit till den punkt där jag kan säga följande: alla dem som inte tar avstånd från Paolo Di Canio som person (men i viss mån även som fotbollsspelare) är värre. För det är vi supportrar som representerar Lazio, och om man inte tar avstånd från tvivelaktiga saker som tyvärr förknippas med klubben så låter man den livsåskådningen integreras med Lazios identitet - vilket är fel. Det är sånt som bland annat ger vatten på Aftonbladets kvarn.
På samma sätt går det att resonera kring IRR.
Att IRR koordinerar en kurva som kan knäcka de flesta med sina majestätiska läktarsånger när den vill gör det inte berättigat att försvara den. För IRR står för så mycket annat, och tydliggör man inte det så kommer vi tillbaka till kärnpunkten i det hela:
Som världsmedborgare – utgående från ett samhällenligt perspektiv – har vi ett ansvar att hålla inne med tankar och ibland tänka efter en extra gång innan vi handlar. Av just respekt för andra, folk som kan ta illa vid.Att hylla Mussolini är därför fel.
Likaså, för att poängtera igen, att blint försvara PDC - något som har nått oroväckande höjder på både LF:s och SF:s forum.
Jag påstår inte att jag är bättre än andra på att upprätthålla denna moral alltid. Däremot vet jag att man, när man handlar fel, inte ska vara rädd för att erkänna sina misstag. För det leder ingen vart.
Skaran Laziosupportrar som besöker SF och bloggen höll på att gå miste om en medlem i dag för att han inte ville bli förknippad med vissa delar av min derbytext - ungefär enligt det resonemanget som jag har fört i detta inlägg -, därför ansåg jag att det minsta jag kunde göra var att medge att jag kanske var lite fel ute. För att spela tuff, ja, det skulle som sagt inte leda någon vart.
