Rossi, Oddo, Lotito

Rapport fran Rom:

Formello forfaller. Anlaggningen ligger vackert i varsolen, men halften ar stangd. Man har helt enkelt inte pengar till att driva den. Oddo pratar om sin Vm drom, jag fragar honom hur han ska fa stopp pa Zlatan. Han ler och fragar:
- Arligt?
Dellio Rossi spricker av stolthet over att Oddo och Behrami ska fa spelaVM.
- Att se sina pojkar spela for sina land ar en stor beloning for mig, sager han. Sen kommer allas var Manzini med solbrillorna pa och halsar.
- Eriksson? fragar han mig och ser drommande ut.
- Halsa.

Pa sondag ar det stor demonstration mot Lotito innan matchen mot Empoli. Redan klockan 11 samlas en stor skara fans pa piazza mancini.
Yours truy finns givetvis pa plats.

Ett sent tack.

Stefano Fiore och Giuliano Giannichedda anlände tillsammans till Lazio inför säsongen 01/02. Fiore hade till en början en väldigt tuff tid i Lazio, men med årens lopp arbetade han upp sig till en av nyckelspelarna och en av de som supportrarna värderade allra högst.
GG däremot var lite av en doldis, han stod i skuggan av den älskade Diego Simeone som fortfarande var nummet ett.
Men GG skulle också få sin chans.
I början var han som vilket vanligt rivjärn som helst, och ibland skrattade man lite muntert åt spelarens bollbehandling. Men Giuliano skulle också, likt Stefano, arbeta upp sig.
Johan skrev sommaren 2004 en hyllningsartikel till Fiore. Han var en blomma av särskild raritet. En blomma som blommade ut.
Och det sista får man väl säga även gäller för Giannichedda. Han blommade också ut. Från att vara en doldis växte han och skaffade sig respekt hos sin medspelare och oss supportrar. Han slet, klagade aldrig samt blev alltmer av en ledargestalt.
Under fjolårssäsongen avverkade han sin sista tid i Lazio. Han stod då på sin topp. Det var skillnad på Lazio med GG på plan och Lazio utan GG på plan. Så betydelsefull var han – utan överdrift.
I artikelserien ”Säsongens…” utsåg jag Giuliano till fjolårssäsongens bäste spelare. Och jag lät hans påverkan på Middlesbroughmatchen under sina femton minuter på planen gestalta hans storhet. Och i ”Säsongens…” året dessförinnan skrev jag följande:
’..."jag-har-inte-brutit-benet,-det-ser-bara-ut-så" - Giuliano Giannichedda, Lazio 2 - 0 Juventus (Serie A)
Matchen började lite smått gå mot sitt slut då Giuliano fick sig en smäll på benet. Trots att det gjorde oerhört ont samt att det var svårt att stödja sig på benet valde Fiores klubbkamrat sedan udinesetiden att fullfölja matchen. Med en enorm vilja fortsatte vår jordfräsare att slita lika hårt som innan och slutade inte spela förrän matchen blåstes av, trots att han i praktiken bara förflyttade sig med hjälp av det ena benet under hela det nämnda tidsintervallet.’
Men innan jag anser att jag har summerat jordfräsens tid i Lazio till fullo vill jag delge mig av mitt sista skarpa minne av spelaren.
Och det var i matchen mot Bologna i våras. Giuliano som alltid har ansetts vara en usel bollspelare fick sin revansch. Visserligen var det bara en once in a life time-grej. Men ändå.
Först så chippade han bollen mellan två Bolognaförsvarare och fick straff. Sen så slog han en fullständigt grandios genomskärare – ni vet en sån som annars bara Fabio Liverani kan stå för – till Tommaso Rocchi som nätade tvåan.
För en gångs skull fick han vara bolltrollaren, och vid den tidpunkten hade han åstadkommit allt.
Respekten hos medspelare och supportrar.
Blivit den självklara ledargestalten.
Slitit lojalt och effektivt i varenda match.
Och haft den där matchen då allt går vägen.
Så, okej, nu har jag sagt mitt. Nu har jag givit mina hyllningar till spelaren som arbetade i det tysta till den grad att han knappt fick ett tillräckligt farväl.
En del kanske tycker att GG svek Lazio när han gick till Juve. Fast det gör inte jag, för jag vet att varje spelares högsta önskan är att spela i nåt av världens bästa lag.
Men med facit i hand kan man tycka att det ändå var fel med tanke på den begränsade speltid som Giuliano nu får. Så kanske har belackarna rätt på ett sätt i alla fall.
Ändock.
Giuliano fick glänsa hos oss. Med oss. Och det är inte fy skam det heller.
Oavsett om det kanske skulle glimra än mer om honom om Laziotröjan fortfarande var den han glidtacklades i.

IRR naivt?

30:e maj nånting. Lotito ska enligt några rapporter ha någon överenskommelse sedan han tog över klubben om att inte släppa greppet förrän då. Så vi får vänta ett tag till. Som alltid.
Och såpan rullar vidare. Chinaglia fortsätter kämpa och jag börjar bli alltmer övertygad om att det är Bertarelli som gömmer sig där bakom. För i det skicket som Lazio är i kan ingen annan än någon som verkligen brinner för klubben satsa sin förmögenhet på det. Och allt jävla snack om Bertarelli sen första början måste ha någon relevans i sig. Annars skulle inte ryktena så ihärdigt kunna hålla i sig under dag och natt i flera år.
Men jag tänkte på det här med IRR. Finns en tänkvärd paradox i ett maktskifte i klubben. För om någon ny seriös och professionell investerare tar över så kommer mycket att ske. Organisatoriska effektiviseringar, nya marknads- och affärsplaner. Och så vidare.
Detta medför att IRR inte kommer att tillåtas att agera mer än som en supportergrupp. Det kommer bli ett slut på rabatterade priser och allt annat som t.ex. går att läsa om i Michael Novotnys välskrivna artikel på TF. För en ny ledning vill givetvis ha hela kakan själv efter en sådan stor uppoffring. Och vad säger IRR då. Var kommer dess intresse att ligga.
Hos Lazio. Eller hos sig själv.
Jadu, Toffolo…

Chinaglia

Inom kort smäller det säger källor från Rom.
Det innebär alltså att Chinaglia ska avslöja den köpare av klubben som står bakom hans presidentplaner.
Det finns folk som säger att de vet att det är Bertarelli, en ovanligt rik man som gillar segelbåtar.
Det finns de som säger att det bara är båg.
Jag är tveksam.
Men om en köpare står för dörren, måste klubben revolutioneras.
1. 500 miljoner euro. Det är priset för klubben och för skuldsanering. Klubben blir alltså skuldfri.
Det är en jävla massa pengar, lägg därtill spelarköp och nya kontrakt. Astronomiska summor är bara förnamnet.
2. Varumärket. Någon som har så snuskigt mycket pengar, köper ju inte laget för skoj skull. Någonstans vill man ju ha en viss avkastning tillbaka, detta genom biljettförsäljning, merchandise och sponsorer.
3. Sponsorerna står dock inte i kö. Ett företag som exempelvis Microsoft lånar ju inte gärna ut sitt namn till ett lag som förknippas med supportrar med rakade huvuden och svastikor på läktarna.
4. En ny ägare måste alltså ta i IRR-problematiken. IRR säljer biljetter och lazioprylar, de har ekonomiskt avtal med klubben, pengar som jag kan tänka mig en ny ägare helst skulle vilja ha själv. IRR är ju inte direkt lokala affärstjänstemän, metoderna är ofta....rätt handgripliga för att uttrycka sig milt.

Allt detta tillsammans gör ett nytt ägartillträde i nuläget känns....tämligen osannolikt.

Fast å andra sidan om man betänker hur Lazios historia ser ut, hur ligan vanns senast, hur Cargnotti föll, osv, så kanske det för Lazio är helt normalt.

Förlåt...

Ber om ursäkt om för min väldigt frånvarande position gentemot bloggen den senaste tiden. Har rekordmycket på jobbet och har åkt på en förkylning. Förhoppningsvis finner jag mer tid snart.

Dock, glöm inte att hålla ögonen öppna på söndag. Fick information idag om att reportaget inte skall sändas mellan halvlekerna, utan innan matchen. Kom ihåg det nu!

Ha.

En ledarstab bestående av Sven-Göran Eriksson, Giorgio Chinaglia, Giuseppe Signori, Giovanni Trappatoni och Luca Marchegiani i Lazio till hösten.
Ibland undrar man hur en redaktör kan tillåta att sådana våghalsade och ytterst överdrivna rykten publiceras i en dagstidning.
Visst kan man spekulera i vem intressenten är, men att dra till med att en ledarstab likt den nyss nämnda är på ingång kan inte ens den mest naive tycka är roligt.
Förutom Carlo Santi då förstås.

Dagens uttalande.

“If I could create a law to keep him here then I would, but that isn’t possible. We live in a democracy.”

Silvio Berlusconi om Carlo Ancelotti...

Faktiskt.

Två år sedan tror jag att det är. Jag är inte riktigt säker. Journalisten Stefano Greco kungjorde det som lät för bra för att var sant. Miljardären Ernesto Bertarelli, vid den tiden en av världens tjugo rikaste enligt Forbes, skulle ta över där Sergio Cragnotti slutade. Men det blev inte av. Och vad som därefter hände med Stefano Greco är en sorglig historia. Vi hoppades så mycket och fick så lite tillbaka; ingen vågade hoppas igen.
Efter en lång bergochdalbana tog slutligen Lotito över. Och utvecklingen sedan dess har lett oss till vart vi är i dag.
Många är besvikna. Många trodde på något större, något bättre. Många trodde att bara för att Sergio Cragnotti försvann så behövde inte mastodont-Lazio försvinna för den skull också, vilket Mats mycket riktigt påpekade.
Många har glömt bort vad Lazio en gång var, och egentligen alltid har varit. Många har glömt bort att den cragnottianska eran bara var en era, inte vad Lazio alltid har varit.

Man brukar alltid återkomma till detta faktum. Och det är inget fel i det, för bakom ridån gömmer sig grunden i det hela, ja, även grundbulten för det här med att vara supporter av ett lag.
På ett eller annat sätt är ambitionen att bli - och förbli - en vinnare. Division VII såväl som Serie A.
Efter Lotitos inträde löd slagorden “stolthet, ära och brödraskap”, de cragnottianska idealen var förbi. Det påpekades gång på gång, men för många var det bara något man sade i den glädjeyra och orosbefriande lättnad som rådde. Cragnottis mejeripengar hade satt sina spår, folk hade börjat tro att Lazio kunde vara något det inte var, Lazios identitetsförankring höll på att förändras. Och vem kan då egentligen klandra alla dem som längtar tillbaka till den identitetsförankring som den cragnottianska epoken höll på att befästa.

Vi befinner oss i mellanår där turbulensen efter identitetsskiftningen ännu inte har lagt sig. Och varje gång som rykten om någon ny finansiär kommer upp till ytan så rubbas återhämtningen. Man minns gamla tider, scudettohjältar, skräckslagna motståndare, grandiosa mål och att vara i fokus. För vilken supporter vill inte höra hur kommentatorn på teven beskriver ens lag med de finaste av superlativer medan en hel fotbollsvärld lyssnar. Vilken supporter vill inte se sitt lag göra en stormatch i Champions League medan avundsjuka engelsmän, spanjorer och italienare ser på. Den mest bombastiska formen av stolthet kan ingen människa få nog av.
Och jag minns.
Jag minns när jag tänkte för mig själv.
Det är mitt lag dem pratar om - hela Europa fascineras av mitt lag.

De senaste rapporterna från Rom säger att Chinaglias möte med Consob gav väldigt positiva indikationer. Att en investerare är redo att ta över. Att de cragnottianska idealen snart kan vara tillbaka i det ljusblå Rom. Och folk börjar hålla tummarna i det tysta. De drömmer om att Giorgio Chinaglia håller upp en Lazioflagga och ler under sitt möte med fansen som står i tusentals och skanderar att klubben verkligen är räddad; återtåget ska börja. Därefter presenterar Giorgione sina plånbokskollegor och jublet når nya höjder.
Det är många som leker med tanken, trots att den är tabu, trots att det är vad Lazio egentligen aldrig har varit. Men vi befinner oss i en övergångsperiod. Framtiden byter skepnad varje dag.
Inget vet något.
Ingen tror något.
Alla hoppas på bättre än det bästa.

Supportrarna som levde i en drömvärld.....

Det var en gång ett lag i den eviga staden.
De spelade i ljusblåa tröjor.
De hade spelat i de där tröjorna i över hundra år men trots det hade framgångarna inte varit speciellt stora.
En gång på 70-talet hade de vunnit ligan men efter dödsfall och slagsmål med avslagna flaskor i omklädningsrummet föll laget snabbt genom seriesystemet.
De som höll på det ljusblåa laget brukade säga att djävulen var emot dem. Laget tillhörde under flera säsonger toppskiktet bland de lag som träffade virket mest.
En dag köpte en rik mejeribaron laget. Baronen köpte de bästa spelarna och de bästa tränarna.
Efter några år så vann man. Under knappt 5 år vann laget en rad titlar, man blev till och med ligamästare.
Supportrarna till det ljusblåa laget tyckte det var lite jobbigt, för nu var djävulen inte emot dem längre, det var kanske dags att ändra inställning till sitt lag?
Det behövdes inte.
För snart tog baronens pengar slut och när det inte fanns några pengar kvar ville de bästa spelarna inte heller spela kvar i laget.
Det ljusblåa laget började nu åter falla i seriesystemet.
Allting var egentligen som det alltid hade varit.
Men supportrarna insåg inte det.
Nej, de hade nämligen på allvar börjat tro att man var ett så kallat storlag, de trodde fortfarande att man var en kraft att räkna med i italiensk fotboll.
Vissa av supportrarna drömde också om ett storitalienskt rike, inte helt olikt det som fanns för hundratals år sedan och som kallades för romarriket.
Att verkligheten var en annan, att klubben under baronen hade dragit på sig miljardskulder och att det där storitalienska riket aldrig skulle komma, ville man inte förstå.
För de var supportrarna som levde i en drömvärld.

När Champions League-slutspelet drar i gång vet man att våren snart är på väg.

Jag brukar inte följa Champions League så initierat förrän åttondelsfinalerna spelas. Finns liksom inte så mycket att intressera sig för dessförinnan. Jag skiter i alla de lag som inte kommer att komma nånstans. Varför ska jag bry mig om dem. Var ligger poängen i att halka in i turneringen för att man råkat göra en dundersäsong i ligaspelet, och sen åka ur på direkten. Eller att år in och år ut kvalificera sig för den pompösa cupen för att år in och år ut inte ta sig vidare från gruppspelet.
Att se typ Juventus vinna med 1-0 mot Club Brügge på ett novemberkylt Delle Alpi i en match vars utgång är predestinerad faller inte mig i smaken. Inte heller att se ett dekadent Real Madrid spela oavgjort mot nåt grekiskt lag på bortaplan.
Sen kanske någon match slutar 3-0. Men vem fan bryr sig om det.
Det är i stället i slutspelet det händer. De flesta av skitlagen är bortsållade. Likaså de storlag som har en dålig säsong. Kvar finns dem som har lite glöd, glans och glamour. För det är vad Champions League handlar om. Glöd, glans och glamour. Och att klara av att gå hela vägen.
I ligaspel minns vi fortfarande Chievos debutsäsong i Serie A, men i Champions League är Portos vinst redan bortglömd.
Varför? Jo, just för att det är i ligaspel vi vill se överraskningar som spexar till det. Det kontinentala cupspelet kom däremot till för att låta de bästa och största få mäta sig med varandra. Det handlar om Milan, Inter, Juventus, Real Madrid, Barcelona, Liverpool och Manchester United. Och sen också de lag som vid olika tidsperioder rår sig på dessa odödliga giganter.
Alla andra hamnar i skuggan.
Men nu är vi där. Dem dåliga är bortsållade, turneringen kan äntligen börja.
Jag vaknar till liv.
Och sen kommer ljuvliga maj då ligaspel och cupfinaler avgörs. Planerna är gröna, sista växeln läggs i - och man kan summera sina intryck av den gångna fotbollssäsongen.

Det är synd att inte Lazio spelar i Champions League längre. Och det var synd att vi fick möta det nästintill ostoppbara Valencia i kvartsfinalen. Och att Solari året därefter gjorde mål på offside (ja, jag hävdar fortfarande det även om jag bara har vaga minnen kvar av om någon upphävde offsidefällan eller vad det var…). Sen var det också synd att Stam var indisponibel inför bortamötet mot Porto i Uefacupen. Vi skulle ha vunnit skiten annars.

Får ursäkta för att jag inte har skrivit nåt den senaste tiden, men omständigheterna har varit löjligt dåliga. Halsfluss, tentaplugg och bara en massa tjafs om Lotito.
Orka.
Men. Med tanke på att morgondagens publiksiffror kommer nå ett slags all-time low på grund av demonstrationerna mot presidenten, vill jag passa på att kungöra att mina tankar kommer att vara hos spelarna som beträder en arena utan närvarande supportrar i ryggen.
Är sorgligt att spelarna ska behöva drabbas av en konflikt som egentligen inte rör dem.
Och att det inte påverkar laget annat än negativt, är nåt som är omöjligt att frångå.

Dött lopp.

I går skrev jag i Casa Lazio om att tiden börjar rinna i väg och tålamodet från spelarna att tryta. Och sedan tidigare är det känt att säsongen i stort sett är över efter debaclet i derbyt mot Roma.
Därför undrar jag hur det kommer att gå nu på söndag, och i alla de andra matcherna som återstår för den skull också.
Orkar någon bry sig.
Vill någon spela för Lazio nästa säsong.
Kommer interna dispyter i tuppen att blossa upp på grund av meningsskiljaktigheter rörande Lotito.
Kommer man att försöka avsluta säsongen fint i alla fall.
…och sen slutligen; vad händer i sommar.

Lazio är en enda stor cirkus för tillfället. Några jonglerar, andra rider elefanter och det finns även dem som går på lina utan skyddsnät nedanför.
I publiken sitter folk och skrattar samt/eller fascineras, med popcornen i högsta hugg.

För övrigt. Väldigt roligt att följa Chinagliatråden på LazioFever, folk tror att “det händer något” bara för att aktiekursen råkar gå upp. Ingen som vet vad orden spekulationer, förväntningar och flockmentalitet betyder?