Formello i dvala.

Det blåser inga vindar i dagsläget.
Hur Lazios öde kommer att påverkas av den stora skandalen står alltjämt bara skrivet i stjärnorna.
Rykten florerar åt alla håll – samtidigt.
Guido Rossi säger i dag att han tror att kulmen i skandalen kommer att nås inom tio dagar, sen är det bara utför som gäller för de skyldiga. Men det är väl mycket snack från hans sida också. Att reda ut den här soppan borde ta längre tid än så.
Och de mercatorykten som omger Lazio är väl således inte särskilt intressanta. Mercaton blir relevant först när Lazios inblandning i skandalen är fastställd, alternativt inte alltför dyster.
Därtill står VM och knackar på dörren.
Slutrapporterat från min sida, med andra ord.

Du tackar oss, och vi tackar dig.

Fabio Liverani har sagt adjö. Och likt många som har åstadkommit mycket i den ljusblå Romklubben yttrar han sig om fantastiska år och att han aldrig kommer att glömma bort supportrarna. Och detta ska ni tolka utan ironiska inslag, varken vad han ville säga eller vad jag vill förmedla.
Fabio gjorde sitt dagsverke väldigt förtjänstfullt.
"I början var det inte lätt, men den största tillfredställelsen fick jag av att få alla burop utbytta mot applåder."
Det är här det intressanta med vår ex-regista är återfinns. Från botten till toppen. Eftersom han var (är?) romanista, var det extra svårt för honom att komma innanför våra hjärtan.
Fabio Liverani tackar oss Laziosupportrar.
Vi Laziosupportrar vill också tacka honom för hans fina spel och lojala uppträdande.
Vissa Laziosupportrar vill även tacka honom för att han slutligen lämnar skutan, romanista som han är (var?).
För min del gäller endast det första. För Johans del också det andra.

Lazios nästa tränare.

Alla som ogillar David Beckham gillar Diego Simeone. Annars ljuger dem.
Och eftersom jag ogillar David Beckham – och alla andra spelare som blir fullständigt överhajpade utan att ha gjort något fantastiskt – gillar jag således El Cholo.
Att Massimo Moratti har ett dåligt sinne för fotbollsaffärer är vi nog samtliga fotbollsintresserade över hela världen enhälligt överens om. Och att Interpresidenten släppte Diego Simeone till Lazio är ett av de bästa exemplen på det.
En av de bästa spelarna på sin position i under de gyllene åren.
Diego Pablo (om vi ska vara petiga…) Simeone har jag många goda minnen av. Inte bara som en slitvarg på innermittfältet, utan också som målskytt. Jag tror att det var under hans sista säsong i Lazio, det var en del mål han gjorde då. Dessutom var det matchavgörande mål, många i slutminuterna.
Men som sagt, mest minns man honom för hans defensiva jobb, precis som alla andra jordfräsar. Under hösten 2001 skadade han sig, och kom inte tillbaka förrän mitten av våren det följande året. Han byttes in en bit in i andra halvlek mot Lecce. Publiken applåderade kopiöst. Trots att skälet som hade hållit honom borta från fotbollsplanen i ett halvår var ett brutet ben, tvekade han inte att glidtackla sig in mot bollen i en klunga av både Lazio- och Leccespelare i sin första duell.
Simeone tvekade aldrig. Och det var detta som jag beundrade hos honom: Beslutsamheten.
Efter en andra sejour i Atletico Madrid, där han rundade av sin karriär som fotbollsspelare, var det tränaryrket som väntade.
Licensen är avklarad, och i dagarna läste jag att argentinska Estudiantes är klubben som han härnäst ska tillämpa sin fotbollsfilosofi i.
Diego Simeone tog aldrig ett riktigt farväl till Lazio, för han lovade att komma tillbaka som tränare en vacker dag.
Och om karriären som tränare går bra, kanske det inte dröjer alltför länge innan våra vägar möts igen.
Vi är många som väntar.

Jag bara undrar, var är han nu.

Jag kom att tänka på det under Champions League-finalen. Jag vet inte varför, men på nåt sätt kom vi, jag och mina soffkamrater, in på ett ämne som gjorde att han poppade upp i huvudet på mig.
Claudio Lopez är i mångt och mycket bortglömd i dagsläget. Han gjorde aldrig något ordentligt avtryck, långt ifrån samma avtryck som Hernan Crespo gjorde – även om den sistnämnde inte gjorde något anmärkningsvärt avtryck för den delen heller.
Bara Gud vet hur många chanser den vindsnabbe argentinaren missade.
Bara Gud vet hur många chanser han också skapade.
En säsong stod han för sexton mål, och med en skärpa som en spelare som han borde ha, hade det inte bara varit ett till mål, nej, vi snackar lätt minst sex sju stycken.
Många minns matchen mot Inter, jag minns matchen mot Parma. En del tycker att han var dålig den sista säsongen, jag minns hur han grät när han tvingades byta på grund av skada i en match efter att just ha kommit tillbaka från en skada.
Fast jag håller med.
Egentligen var inte Claudio Lopez särskilt bra i Lazio. Ingen spelare av vikt, ingen som allt hängde på, ingen som visade stort hjärta.
Men han var Claudio Lopez. Spelaren med stjärnspäckade säsonger bakom sig i Valencia. Vafan, han utgjorde ju ett giftigt anfallspar med Hernan Crespo i det argentinska landslaget.
Och i Lazio.
Hur grymt var inte det.
Fast jag håller med.
Egentligen var inte Claudio Lopez särskilt bra i Lazio. Men mitt nick blev ändå El Piojo.
Det kändes rätt.
Jag kom att tänka på det under Champions League-finalen. Jag vet inte varför, men Claudio Lopez framstår desto mer jag tänker på det som en av mina favoritanfallare i Laziotröjan. Han var inte en av de bästa som jag har sett uppe i det ljusblå anfallet, men jag har starka minnen av honom.
Vissa sekvenser. Skott, löpningar, driv med boll. Tillslag.
Det lever kvar.
Inga märkvärdiga saker. Men, det lever kvar.
Jag vet inte varför.
Inte just nu.

Zeman har alltid rätt.

Man skulle kunna säga att det var Zdenek Zeman som lade grunden för undersökningen kring Juventus dopinganklagelser.
Man skulle kunna säga att Zeman var den som lade grunden för den i dessa dagar oerhört omfattande skandalen kring il calcio.
Han har inte yttrat sig direkt kring härvan, för han har hela tiden vetat vilka starka krafter som lurar där bakom.
Typ Luciano Moggi. Bland andra.
Och det bekräftas också av en av alla dem telefonavlyssningar som italienska tidningar har publicerat. Där diskuterar den före detta Lucky Luciano med en person (vars namn jag har glömt bort) hur de ska lösa fallet Zeman.
Där ser man.
Och även om man har vetat det innan, är det först nu som man verkligen förstår varför tjecken har valt att undvika att delge sina tankar i diverse intervjuer som journalister gärna vill göra med honom.
Vad det gäller Lazios roll i lo scandalo så finns det inget nytt att rapportera. Ena dagen är det lugna fisken, andra dagen är det Serie B som står på agendan.
Den kommuniké som ligger uppe på officiella hemsidan får man tolka hur man vill, men det är åklagaren i Neapel som bestämmer – det är bara därifrån orden är av vikt.
Annars så summerade Mad Dog det hela väldigt bra i en tråd på LF-forumet.
Även om det inte finns några riktiga bevis mot Claudio Lotito än – så vitt jag vet – är Lazio alltid en väldigt utsatt klubb som många mer än gärna vill se gå under.
Därmed.
Ta inte ut något i förskott.

Ingen fotboll här inte

Skandalerna som har uppdagats överskuggar själva fotbollen totalt. Ingen bryr sig om att Juventus vann lo scudetto, inte ens Juventussupportrarna själva.
Jag bryr mig inte om att Lazio slutade på en högst respektabel sjätteplats. Jag bryr mig inte om att Uefacupen hägrar.
För mig är det skandalen till hundra procent.
Den spontana tanken var givetvis först att det inte kunde bli bättre. Juve och Moggi in B.
Men sen när man tänkte efter så fanns det ju mer aspekter än så att ta i beaktande. Och därefter kom ju även Lazio in i bilden.
Det har skrivits mycket om hela soppan under de senaste dagarna, så jag tänker inte gå in så värst djupt i de olika resonemangen.
Men.
Precis som Mattias af Sandberg skrev, är problemet inte främst Moggi utan systemet. Man skulle även kunna säga att det är Italien och de italienska värderingarna som är problemet.
Inavel i Lega Calcio och FIGC, samt Berlusconi som president. Det håller inte.
Nu är Berlusconi borta, FIGC-folket har avgått, och det snackas om att omstrukturera ligaförbundet.
Det låter självfallet bra, men kommer det att funka? Att bara plocka in lite nytt folk fungerar inte i längden, det är systemet som måste omstruktureras – och jag är skeptiskt till att självgoda italienare kan inse det och verkligen handla därefter.
Sen får vi se hur GEA kommer att avvecklas, det är viktigt det också.
Sedan till det här med bestraffningarna.
Att Juventus har åkt dit står i stort sett klart, frågan är bara hur pass hårt det kommer att bestraffas. Poängavdrag, Serie B – Serie C?
Vad Juventus kommer att få för straff, kommer att sätta normen för hur de andra inblandade kommer att bestraffas. Vi vet inte än så länge hur Lazio ligger till, inte Viola heller. Men med tanke på hur många matcher som sägs vara uppgjorda som inte är kopplade till Juve, ska man inte vara alltför optimistisk om bevis finns.
Milan har tur som det ser ut nu, ingen presidents röst som finns på band.
Fast man ska inte tacka för sig redan där. Är det egentligen bara dessa nyss nämnda lag som är skurkarna? Jag har svårt att se att någon klubb är helt ren – och är det därför rättvist att bara straffa de lag som för tillfället figurerar i sammanhangen?
Kanske blir jag lite för partisk i och med att Lazio är inblandat. Men faktum kvarstår; det är ingen hemlighet att il calcio är uppbyggt av fiffel på ett eller annat sätt i alla dess vrår. Det får man inte glömma, trots att jag självfallet helst av allt vill se Lazio kvar i högsta divisionen.
Och mer än så finns det inte att säga. Utredningen har inte börjat ordentligt än, spekulationer ekar högre än fakta, och det definitiva utfallet lär inte bli klart förrän tidigast långt fram nån gång.
Och när det gäller hur en degradering av Juve skulle påverka il calcio med allt det kaos som skulle tillkomma, väntar vi med.
Likaså vad som skulle hända med Lazio.

...och så fortsätter det.

Domstolen i Neapel fortsätter att gräva. Flera domare är utpekade för att vara inblandade i uppgjorda matcher på olika sätt. Och Juventus har fått sällskap av ytterliggare åtta klubbar – Fiorentina, Lazio, Udinese, Messina, Siena, Arezzo, Crotone och Avellino – att trängas med under luppen. Enligt gazzettan ska det vara tre klubbar som de är särskilt intresserade av, klubbar som har stått för sportsligt fusk.
Uppenbarligen är Juventus en av dem, men de andra två är fortfarande inte fastställda. De övriga är bara inblandade på grund av att Moggi har varit med på ett hörn i deras spelaraffärer, på gott och ont (och det är bland dessa – helst de som har råkat ut för Moggis dumheter och inte tvärtom – vi får hålla tummarna för att Lazio befinner sig, något annat skulle chocka mig ganska hårt).
Sen får vi inte glömma att det är här GEA kommer in också. Denna spelaragentur, med ett skrämmande tvivelaktigt monopol, verkar enligt många vara på väg att upplösas efter allt som man har luskat fram hittills. Och tacka fan för det. Äntligen kanske spelare kan gå till de klubbar som dem vill gå till, i stället för vart Luciano Moggi – genom sin förlängda arm, sonen Alessandro – vill att dem ska gå.
Och de suspekta resignationerna inom FIGC fortsätter, den här gången vice ordföranden Innocenzo Mazzini.
Och så har vi Luciano Gaucci, ex-presidenten i Perugia. I höstats fick myndigheterna tag på hans söner, och han lovade därmed att han skulle dra med sig varenda jävel ner i skiten. Bra tyckte jag då, bra tycker jag så även nu. Hoppas att han får komma till tals med tanke på att allt som har blossats upp, han har säkerligen intressanta fakta att förtälja.
Men samtidigt – vågar man höra hela sanningen?
Jag tror inte att de svarta fåren bara är ett fåtal inom den italienska fotbollen. Städar man upp ordentligt inom i calcio betvivlar jag definitivt inte att knappt någon har rent mjöl i påsen. Och det inkluderar självfallet även Lotito.
Så, kommer Juventus att degraderas?
Vågar il calcio att förpassa sin största klenod ner i avgrunden?
Men tänk om. Om.
Jag vågar inte ens tänka på hur Serie A skulle reagera på det.
Vilken upplevelse det skulle bli.

Carraro och Chinaglia.

Franco Carraro, en av den italienska fotbollens högsta höns, avgår som ordförande för FIGC. Det går inte att tyda det på annat sätt än att saker börjar hända. Efter Italiens dråpliga EM-insats senast uttryckte han sig väldigt infantilt och obegåvat; sådär som bara de som har förstört il calcio kan uttrycka sig.
Utredningen om hur det ligger till med hela den här Moggi-affären kommer snart att gå på högvarv, och förhoppningsvis kommer hela sanningen att komma fram.
Förhoppningsvis kommer alla huvuden som förtjänar rullas, att rulla.
Förhoppningsvis kan il calcio få börja om på nytt, med en rättvis grund för alla.

En annan sak värd att ta upp är det här med Chinaglia. Eller: egentligen inte.
För det verkar alltmer stå klart att det var en bluff.
För egentligen är det ganska självklart. En seriös intressent skulle inte ha ett sådant stort behov att vara diskret. Därtill skulle en seriös intressent skött det hela sakligt och professionellt.
Kort sagt - så som saker har fortgått, så gör man inte affärer.
Och jag tycker faktiskt att det är lite svagt av Chinaglia. För om det är på det viset som Lerneby antydde på Lazios SF-forum, att Giorgione inte helt säkert visste vem intresenten var, är det definitivt en dolk i ryggen på alla laziali. Han visste att Laziosupportrarna inte skulle uppskatta ännu en besvikelse. Och eftersom han inte hade nåt bekräftat, hur kunde han då ta risken att kunna göra oss besvikna?
Tänkte han inte över huvud taget?
Än är väl inte det sista ordet sagt, men när det utvecklar sig på det här sättet brukar det hela oftast tystas ner ganska snabbt.
Så bli inte förvånade om så är fallet även denna gång.

Sexa.

Lazio vann, och Chievo spelade oavgjort.
Lazio 59 poäng, Chievo 54.
Sjätteplatsen är säkrad. Lazio är bättre än alla lag som det borde vara bättre än.
Det är nu definitivt fastställt.
59 poäng. Man är nöjd, för man trodde inte att det var möjligt.
Den onödiga oron i slutskedet av förra säsongen gjorde att jag definitivt inte var optimistik inför Serie A 05/06.
Men det gick an.
Efter höstens och vinterns mediokra bortafacit trodde jag definitivt inte på en Uefacupplats.
Men det gick an.
Delio Rossi inledde lite tveksamt. I dag är han däremot en respekterad tränare. I dag är vi ytterst nöjda med hans arbete.
Tack mister. Tack la squadra. Tack Lazio.

Enough is enough.

De snackar om mänskliga rättigheter. De snackar om att det har gått för långt.
Men säg mig, vilka var det som gick för långt – först?
Visserligen är telefonbuggningar integritetskränkande, men säg mig; hur mycket skit har inte Moggi och Giraudo kastat på alla oss genom åren, alla vi anhängare av italiensk fotboll?
Förra året gick Bolognas president Gazzone ut i pressen och anklagade bland annat Lazio för finansiell dopning. Och vad kan man säga, han hade ju fullständigt rätt. Lazio hade skulder på flera miljarder medan Fiorentina innan domen bara vara nere i några enstaka hundra miljoner.
Det finns inget att säga om det fallet, all fakta talar för sig själv.
Och jag står för att det var väldigt orättvist, att Lazio hade politikerna på sin sida. Och lika självklart var det att Lotito hade slickat Gallianis röv till en sådan grad att Berlusconi lät Lazio få igenom sin amorteringsplan på tjugotre år i mars månad förra året.
Det finns inget att förneka, och det har heller ingen gjort. Jag beklagar Fiorentinas öde, jag beklagar alla konkurslagens öden.
För så gör en sann fotbollssupporter, han låter inte subjektiviteten gå för långt.
Men många Juventussupportrar hävdar alltjämt att Juventus inte har begått några fel, att allt som klubben har anklagats för är en ren komplott.
Hör ni inte hur det låter? Ser ni inte hur alla bara skakar på sina huvuden?

Moggi och Giraudo har förstört den italienska fotbollen, det finns ingen trovärdighet kvar. Jag tänker inte ens räkna upp alla exempel genom åren, för vi vet alla vilka de är. Ingen har undgått dem. Inget har kunnat undgå dem.
Runt om i världen skrattar folk. Säger man att man är intresserad av italiensk fotboll, säger folk att man är dum i huvudet. Magnus Hedman sågade Ancona och det italienska fotbollssystemet vid fotknölarna i TV4-studion i höstas. Men jag höjde inte min röst, för i grund och botten har han rätt, även om Ancona kanske är det sämsta exemplet och Hedman inte den mest kunniga personen.
Det är inte bara Moggi och Giraudo som har besudlat vår italienska fotboll, det finns många andra bovar också. Men dessa två herrar i Juventus ledning är frontfigurerna, det var dem som satte bollen i rullning.
De senaste åren är det många presidenter som har höjt rösten mot alla dessa tvivelaktiga personer, tyvärr har de snabbt tystats ned. Men med dessa telefonavlyssningar hoppas jag innerligt att dem kliver fram igen och vittnar för den italienska fotbollens framtid.
För det behövs en storstädning. Allt fallerar, och det fallerar allt snabbare för var dag som går.

För er som undrar varför denna text även finns på SF, kan jag säga att den först var menad som ett blogginlägg, men blev till slut ett helt debattinlägg...

En retad Lotito

I matchen mot Empoli vecklade några bredvid mig upp en banderoll : " Lotito! Köp Roma istället" stod det.
Innan dess hade tusentals lazialis demonstrerat på Roms gator mot sin egen president. Några månader innan försvann César, nu är det många som är på gång bort. Och alla låter till slut sin frustration gå ut i pressen.
Nu senast Paolo Di Canio.
Just fallet Di Canio är intressant. Det finns nära kopplingar mellan honom och gruppen IRR och IRR i sin tur har förlorat en hel massa på Lotitos presidentskap. Avtal som fanns mellan klubben och gruppen under de tidigare presidenterna är idag ett minne blott.
Det är en av förklaringarna till protesterna. En annan är helt enkelt Lotitos dumma envishet. Mannen som betecknats som socialt handikappad hade med mycket enkla medel kunnat bli en av klubbens mer minnesvärda presidenter. Det är han visserligen nu, men knappast på det sättet det var tänkt.
Hade Lotito varit taktisk hade han via pressen startat en kampanj för sig själv, listigt gått runt IRR istället för att sätta upp en betongvägg och framförallt, haft en dialog med spelarna.
Nu verkar Lotito inte känna till ordet dialog. Mycket av det han säger till folk som jag träffat är enligt uppgift grova påhopp och ord som förknippas med manliga könsorgan.
EN sådan approach krattar inte manegen direkt.
Men istället för att ge sig, borrar han ner huvudet och vägrar ge sig.
Och i det perspektivet är Di Canios framtid i klubben beseglad.
Di Canio är i Lotitos ögon ( och många andras) IRR:s förlängda arm in på Formello, IRR bedriver kampanj mot Lotito som därför surnar till och bestämmer sig för att aldrig i helvete förnya spelarens kontrakt.
Det finns rykten i Italien som gör gällande att Lotito är placerad i Lazio. Att han skrivit på någon form av kontrakt på två år och att han under dessa år ska idka stålbad. Efter det ska han gå åt sidan och en ny ägare ta vid. Ryktena säger också att Lotito brutit överenskommelsen och att det är därför Chinaglia kallats in för att röra upp skit, något han har gjort förtjänstfullt.
Hur det än är med den saken står en sak klar. President Lotito är en envis jävel som inte backar för något. Det är många gånger en god egenskap. Men saknar man självinsikt kan en sådan egenskap driva en till avgrunden.
Och där är vi nu.

nå, hur blir det.

Jag vet att han har känt sig frustrerad under en längre tid. Något annat finns inte.
Men han väntade med att vädra sina tankar tills det stod klart. Tills det inte kunde påverka laget längre.
Paolo Di Canio har talat ut. När det var klart att Uefacup-platsen var säkrad, slapp han riskera att förstöra för dem andra - supportrar och medspelare.
Frustration. Jag vet att han yttrade sig i ren vredesmod.
”Det räcker nu, jag vill höra sanningen om min kontraktsförlängning.”
Jag håller med.
”Det enda jag vill, är att avsluta min karriär i Lazio, jag förstår inte varför dem vägrar ge mig ett ärligt svar. Det handlar inte om det ekonomiska, och tränaren vill att jag ska stanna kvar.” Absolut.
Lotito kan inte påstå att han inte har bestämt sig än. Det vore en ren lögn.
Di Canio är en pådrivare av den rang som överträffar alla andra. Och att han börjar bli äldre hindrar honom inte från att bli en superavbytare nästa säsong.
Men sen finns ju också hans politiska åsikter, nåt som gör att jag funderar en extra gång.
Fast. Jag skulle aldrig kunna tänka mig att Lotito reflekterar särskilt mycket kring den aspekten, och med tanke på att han gladeligen samarbetar med Walter Sabbatini, kan inte etik och moral stå honom särskilt nära.
Och därmed står det klart. Varför förlänger inte presidenten Di Canios kontrakt.
Är han rädd för spelaren. Att Paolo indirekt ses som ”Lotito vattene”-kampanjens representant inne i klubben.
”Det som upprör mig allra mest är att för två månader sen blev jag informerad om att diskussioner skulle föras den trettionde april, men sedan visade det sig att det inte ens fanns tid över för ett femton minuters-möte. Jag accepterade det, men som det ser ut nu behövs det egentligen inte mer än trettio sekunder för ett ’ja’ eller ’nej’. Det finns inget mer att diskutera. Om det vore i en annan klubb skulle jag dock sagt åt dem alla att dra åt helvete.”
Di Canio har sagt vad han tycker, han har visat vad han känner. Alla korten är på bordet, supportrarna är inne i slutfasen med att bestämma sig för var dem står. Vid det här laget kan bara Lotito förvärra situationen.
Han har ett val; att avsluta det hela någorlunda fint, eller att släppa helvetet löst.