Ny säsong, nya förutsättningar.

Jag tycker synd om Delio Rossi. Efter att ha anfört sina mannar till en Uefacupplats så blir han fråntagen allt. Efter att ha planerat för en säsong där laget kanske skulle kunna försöka aspirera på en Champions League-plats samt ett långt äventyr ute i Europa, verkar ett säkrat kontrakt vara det man främst siktar på.
Jag tycker synd om Massimo Oddo. En spelare som ibland har uttalat sitt missnöje över att klubben står och stampar utan att komma någonstans. Men när Lazio äntligen är på väg framåt ånyo, då sätter FIGC tvärstopp för det. Massimo vill stanna i Lazio, han trivs där, fast utan guldkantade ambitioner blir det alldeles för slätstruket för en spelare av hans mått; jag förstår hans besvikelse.
De elva minuspoängen förstör allt, det här skulle bli säsongen där det nya Lazio skulle gå för fullt, visa att det åter är att räkna med, stå för fina skalper, riva ner applåder från läktarna och få oss supportrar att tro att det trots allt finns hopp, för framtiden och nuet.
Tränare Rossi bedyrar ändå att spelarna fokuserat kämpar på i Bad Tatzmannsdorf, men frustrationen kan inte annat än finns där i alla fall. Förmodligen cirkulerar tankar i de ljusblå spelarnas huvuden om att de ännu en gång får gå den långa vägen och slåss underifrån, ännu en gång får börja om från början. Och det tär, det tär.
Claudio Lotito har värvat spelare för summor som vi aldrig trodde var möjliga. Och Serie A till trots, som det ser ut i dagsläget kommer de inpumpade miljonerna inte att kunna generera i full effekt.
Vem vet, jag kanske drar för stora slutsatser. Det är ju när allt kommer omkring inte jag som heter Ledesma, Behrami, Mauri, Pandev, Oddo eller Rocchi i efternamn. Det är inte jag som är en i den grupp som på förhand kanske är Serie A:s mest intressanta.
Hjältarna minus elva - scenen förblir er.

TAR inrättade åtminstone lite rättvisa.

- Jag känner mig som en kidnappad person som har förlorat ett öra och ett finger, men är glad för att han alltjämt lever, sade president Claudio Lotito under sitt framträdande på RAI.

Domarna som i går kungjordes var inte helt satisfierande. Som en Juventusskribent skrev: Frikänn eller kom med bevis! (Även om jag liksom de flesta andra ser en stor skillnad i Moggiopoli och det övriga Calciopoli.)
Efter de första domarna skrev Johan i sin krönika att Italien och den italienska fotbollen inte klarar av hela sanningen - och därmed påstår jag att det bara är det relativa som återstår. TAR skulle aldrig kunna fria även om det så skulle vilja, den rådande opinion som de italienska medierna på ett oerhört skrämmande sätt lade grunden för var tvungen att på något vis tillfredställas.
Många andra utomstående lags supportrar har irriterat sig på gårdagens domar, och till viss grad kan jag eventuellt förstå dem - Palermo och Sampdoria blev snuvade på fina framtidsutsikter, men Roma och Inter, i synnerhet den förstnämnda, har aldrig varit något offer som de smålag som likt råttor slåss om smulorna. Franco Sensi är en av dem största fifflarna i nutida italiensk fotbollshistoria, och kommer alltid - basta - att kvarstå som det. Med andra ord: Rosella Sensi är den sista att uttala sig om Calciopoli.

- Bevisen mot oss var falsifierade genom diffusa telefonavlyssningar som sattes ihop i en ordning som gjorde dem rimliga - jag ser det här som en medial lynchning, summerade Diego Della Valle de känslor som de inblandade lagens supportrar och representanter har burit och ännu bär på.

När nu det värsta kaoset ser ut att börja lägga sig, står åtminstone en sak klar - majoriteten verkar ha kommit underfund om vilka de verkliga fienderna är. Hela denna rättegången har varit korrumperad, precis som hela systemet. Beslutsamheten har varit noll och bevisbördan likt trovärdigheten för processen har saknats; en riktigt bisarr fars, alltså.
FIGC (i synnerhet i det här fallet). Lega Calcio. GEA. Lazio har dömts av det som till synes för alla framstår som högst tvivelaktiga institutioner, med en stor portion avsaknad av rationella värderingar och handlingar, och detta gör att de elva minuspoäng som vi börjar den kommande säsongen med, samt de poäng som domstolen snuvade oss på från den föregående, blir en lättare börda att bära på i och med att rättegången och inte Lazios handlande är det mest smutsiga.
Folk får säga vad dem vill, men Lazio har inte fuskat så länge bevis inte läggs fram.
Men om några belackare fortfarande vill hålla på och envisas säger jag bara: enligt TAR, en högre och flera tusen gånger mer trovärdig instans, fann “bevisbördan” dubiös och otillräcklig - en klart mer rättvis bedömning, om än inte helt fullständig.
Fast jag måste säga att jag är rätt så nöjd ändå. Uefacupen är för mig ingen större förlust - Serie A och Champions League är det enda som har betydelse. Att se Rosella Sensi moralisera över Lazio om att det var rätt att skicka oss till B är det sista jag skulle klara av, och det slipper vi i dagsläget. Så. Derbyt blir hett den här säsongen - det kan jag verkligen lova. Och Lotitos spenderade mercatomiljoner ter sig inte längre som bortkastade pengar. Lazios lag ser ruskigt intressant ut på förhand.
Till sist. In your face.
Rosella Sensi - igen, och alltid.
Roma - spelar ni i A, så ska vi också göra det.
Palazzi - sämsta åklagaren någonsin.
FIGC - fega svin som inte vågar ta ansvar för sina kopiösa misslyckanden.
Laziohatare - ni är många, men vi viker inte ner oss.
Anti-Lazio-tidningar - ni lyckades inte krossa oss den här gången heller.
Alla i våra vardagliga liv som yttrat orden “Lazio i Serie B…ha!” - vi spelar faktiskt i A.

Precis som i de där filmerna där CIA sopar rent efter sig.

Jag är så missnöjd att jag knappt är arg. En domstol som inte hade till avsikt att skipa rättvisa, utan en domstol som valde den enkla vägen; att stilla opinionens hunger.
I Sverige blir vi ofta mycket upprörda över hur pedofiler och våldtäktsmän kommer undan så lindrigt, men man måste också väga det mot de juridiska principer som vi använder oss av.
Oskyldig tills motsatsen bevisats. Det är trots allt den rättvisaste vägen att gå av de vägar som finns att tillgå. Vi må uppröras över att en del kommer lindigt undan, men i längden är det de fasta principerna vi har som gör att vårt rättväsendes trovärdighet inte är urholkad.
I den sportdomstol som förkunnade de skandalösa domarna existerar inget av det jag nyss skrev, och konkreta bevis har likväl också lyst med sin frånvaro. De åklagade har dessutom inte fått möjligheten att genomföra ordentliga försvarstal samtidigt som domarna inte ens har lyssnat på vad försvaret har haft att säga, eller rättare sagt - det lilla det har tillåtits att argumentera för.
Det enda syfte denna rättegång har haft, är att lägga över skulden från institutionerna på klubbarna.
Milan får stanna kvar i Serie A, vilket säger allt. Juventus trettio minuspoäng till trots, att bara degraderas till Serie B får Lazio och Fiorentina att framstå som lika stora syndare.
Lazio friades på alla punkter förutom Lazio 0 - 0 Brescia, medan domare Tombolini säger att han inte har fått erfara påtryckningar från varken Lotito, Carraro eller Bergamo.
Men vafan, den federala domstolen lär säkert bestå av mafioso den med…
Värst av allt är ändå Rosella Sensi, dotter till en av de allra största fifflarna i nutida italiensk fotbollshistoria. Hur hon med sina kommentarer moraliserar och försöker framstå som en ängel. Och sen hela den stora jävla massan som går på detta pladder.
Tragiskt. Sorgligt. Frustrerande.
För någon dag sedan läste jag på Aftonbladet.se att Jennifer Wegerup sade att detta kommer att gynna den italienska fotbollen i längden…ha!

Min egen bandiera.

I dessa dagar då vi med ängslan inväntar domarna i calciopoli tänker jag ta er med på en funderare som har hemsökt mig åtskilliga gånger efter den cragnottianska erans slutliga fall.
När man är mindre har man ofta en favoritspelare, och oftast är det den spelaren som senare väcker kärleken till den klubb som man till sist bestämmer sig för att följa extra noggrant. Jag vet inte exakt om det var så för min del med Lazio, det var lite både och utan att gå in närmare på det.
Juan Sebastián Verón blev i alla fall min gunstling som jag därefter alltid har följt, medan Sérgio Conceição också stod mig nära - fast bara under tiden i Lazio. Men därefter står det still.
Jag kanske även talar för många andra när jag säger att man alltid letar efter någon i ens lag att hysa en smula mer intresse för än de övriga. För mig har det varit svårt att hitta någon som mitt hjärta kan klappa lite hårdare för alltsedan min ständige nummer tjugotre tackade för sig.
Offensiv lusta har jag sedan lång tid tillbaka brunnit för och gör så alltjämt i dag. Visst kan det defensiva i många fall vara charmigt, men jag kommer nog aldrig att lyckas identifiera mig med spelarna direkt framför målvakten fullt ut. Liksom mycket annat är fotboll ett konstnärligt uttryck, och hur man än vrider och vänder på det kan bara kreativitet knytas ihop med offensiven, ty defensivens konstform är till större del beroende av den anstormande offensiven än tvärtom. Det till trots har jag många gånger varit på väg att bygga upp en speciell relation till Massimo Oddo, men hans dynamiska offensiva sinne har i slutändan alltid fått backa tillbaka på grund av att hans defensiva härkomst inte kan undgå att blottas. (Inläggen i all ära, rörelsemönstret och tekniken sammanfaller inte till hundra procent med en ren yttermittfältares.)
Om det inte vore för att Stefano Fiore till stor del representerade Lazio under de övergångsår som sammanlänkade det rent cragnottianska och lotitoanska skulle han nog kunna ha gått hela vägen - men de övergångsåren var så säregna och så starka att en ensam individ omöjligt kunde utmärka sig så mycket mer än de andra i det fantastiska helhetsintryck som den perioden omfamnade oss med.
Med Claudio Lotito påbörjades däremot en ny era, och i slutet av den för någon månad sedan avslutade säsongen kunde jag kröna min nye konung. Olikt min förre favorit är inte denna spelare av världsklass, förstaklassig speluppfattning och teknik saknas. Jag skulle nästan kunna säga att det till och med var tvärtom, men det vore nog för mycket av en lögn ändå.
Saken är denna, med vår nuvarande president strömmade nya ideal in i klubben. Världsklass och toppklubb sopades undan till förmån för en ny början med tålmodiga ambitioner. Att med lojalitet, hunger och underdog-perspektiv slå sig fram mot målet blev - och är - receptet.
Och för mig personifierar Tommaso Rocchi allt detta. Han är inte lång, han är inte stark, han är inte världens vassaste avslutare - han slåss mot väderkvarnar, precis som Lazio.
Och så som Lazio alltid är Lazio, en anrik klubb som ideligen har något i bakfickan, har Tommy sina luriga djupledslöpningar.
Och för att avsluta liknelserna har vi smeknamnet Rocchi Balboa, en folkets hjälte som kämpar mot de etablerade.
Stannar vårt anfallsäss hos oss genom hela början på detta återtåg, som kan bli lite längre och tuffare beroende på utgången av calciopoli, har vi ännu en spelare som förtjänar lite mer respekt än de flesta andra i Laziohistorien. I samband med att rapporterna om att den förre Empolispelaren skulle skriva på för vår klubb kände jag att det inte kunde bli mer rätt. För Rocchi passar Lazio lika mycket som Lazio passar Rocchi.
Basta.

Fyra dagar kvar

På måndag fälls domarna.
Jag vet inte hur jag känner mig inför det faktumet. Just nu känner jag nog ingenting, men framåt slutet av helgen kommer jag förmodligen att bli lite mer nervös och orolig. Åklagaren yrkade på hårda straff, och om det vore i Sverige skulle man inte behöva vara alltför skrämd. Men Italien är inte Sverige, och en sportdomstol är inte en vanlig domstol - jag har helt ärligt ingen som helst aningen om åt vilket håll det lutar, för med Italien vet man som vanligt aldrig. Aldrig.
Milan, Fiorentina och Lazio gaddar sig samman och säger att allt är en komplott och på SVT text påpekar vår advokat, Gentile, distinkt att “Lazio är oskyldigt”. Men vilka andra förutom oss bryr sig om det i dagsläget?
Serie A eller Serie B. Och vad händer med serierna, kommer Lega Calcio att ändra antalet lag i serierna än en gång om det blir alltför många klubbar som kommer att kastas kors och tvärs genom seriesystemet?
Själv vill jag tillbaka till arton lag i A och kanske tjugo i B. Känns lagom.
Nåväl, på måndag blir man antingen glad eller ledsen… eller likgiltig?

Lo stile di Lotito

Lotito är en speciell man. Efter en timmes långt försvarstal i dagens rättegång (där han försäkrade allt och alla om att han aldrig varit i kontakt med domare och deras FIGC-representanter, och att han sannerligen inte begärt domarfördelar) kände Ruperto, CAFs president, sig tvungen att fråga:

"Ursäkta mig, men hur många timmar tänker du prata? Vi måste ta en paus, om man vill vila ett tag..."

"Snart klar".

VM, Beckenbauer och Lazio

Har just sett en match i VM på plats. Visserligen är detta mästerskap världens största sporthändelse, men lite överhypad är väl turneringen ändå!?

I Tyskland spelas propagandafilmer om Kaiser Franz som snabbt får tittarna att tänka tillbaka på en tidigare Kaiser (han ville i alla fall bli Kaiser, av det ”tredje riket” som han föredrog att kalla det…) som även han ansåg att världen bara var att erövra (har spelbolagen stängt spelet på vem som blir nästa FIFA-president?) och ute på planerna spelar halvtrötta spelare utan någon större charm. VM är en publikfest, ett megajippo som drar in miljarder - speciellt i år när turneringen avgörs i hjärtat av Europa - i landet med de absolut mäktigaste arenorna, och där allting är sådär äckligt organiserat att man återigen börjar fundera på om Kaiser Franz har 1930-talets Kaiser som förebild.

Mitt i detta enorma evenemang, där 40 000 engelsmän inne på arenan i Frankfurt sjunger ”England ´til I die, I´m England ´til I die, I know, I am sure, I am England ´til I die” och säkert lika många står ute på gatorna och stämmer in i kören, börjar jag fundera vad jag egentligen gör där. Visst, precis som de flesta andra kan man hoppas på att det landslag man håller på ska vinna, men då jag varken håller på Tyskland eller Brasilien är sannolikheten att jag får vara glad om en vecka minimal. Visst, precis som de flesta i min omgivning är jag en fotbollsnörd, tänker fotboll mest hela tiden, men mitt i allt tumult på väg ut från arenan slår tanken att jag är där helt i onödan, för det enda jag egentligen bryr mig om är ju Lazio. VM i all ära, men den rättegång som är på gång mot mitt kära Lazio (kan någon skjuta Lotito nu då? Oskyldig till motsatsen bevisas? Inte den här gången…) tar upp mer av min tid, och kanske är det tankar kring Paolos icke förlängda kontrakt, Pandevs vara eller icke vara och i vilken serie vi kommer spela nästa säsong som gör att jag lite halvslumrande går en halvmeter på sidan av den väg där alla andra i publiken promenerar mot utgången (för vem av oss bryr oss egentligen om Zlatan spelar eller inte, är det något i VM som stör mig är det att Oddo, Peruzzi och Behrami inte fått 90 minuter i alla matcher).Jag kollar ner i gräset och undrar varför allt blev som det blev. För första gången på länge trodde jag att vi skulle ha en lugn och planerad uppladdning inför seriestarten; mitt hat gentemot Pezzo di merda hade börjat avta lite innan karusellen startade snurra obehagligt fort. Nu var jag återigen bitter över Lazios situation och besviken på att återigen bli spottad på av en president som bara ser sig själv. Min blick sänks alltmer, och mina polare undrar hur jag orkar bry mig om Lazio när vi är mitt i VM liksom.
Det är mitt i den här desperationen, mitt i tankar som placerar oss i Serie C som jag går rakt in i en person som går framför mig, även han en halvmeter från alla andra ute på gräset. Jag ber om ursäkt och går förbi honom, tänker för mig själv att det visst finns andra som inte riktigt känner för att ställa sig i robotkön som går en halvmeter till höger om mig, och undrar om han kanske håller på ett av de fyra lagen som står åtalade. En stor klunga engelsmän ansluter bakifrån och vrålar sitt ”England ´til I die…England ´til I die..I know, I am sure, I am England ´til I die”. För att peppa upp mig själv stämmer jag in i kören, men byter ut England mot Lazio i sången – och till min stora förvåning hör jag att någon efter några vändor av ramsan stämmer in i ”Lazio ´til I die”. Jag vänder mig om för att se vem det är som hakat på mig, och mina ögon fastnar på Örnen som snubben bakom mig (han som också gick en halvmeter bort från den asfalterade vägen och stirrade ned i gräset) har på sig sin vita piké. Han ser att jag ser honom, och vi båda sjunger ännu högre. Det visar sig att han är från England och visserligen följer sitt landslag men egentligen har tankarna på annat håll. Mitt gäng och hans bestämmer oss för att stanna på närmaste pub för att fylla på vätskeförråden, för att senare bege oss ut på stan för att känna på stämningen när engelsmän vunnit en match i VM. Givetvis pratar jag och min nya vän mest Lazio resten av kvällen, medan våra polare snackar landslagsfotboll och om matchen vi just bevittnat. Ett antal pilsner och många timmar senare slår tanken mig att det ju faktiskt finns vissa höjdpunkter med ett VM – man träffar folk som är lika tokiga som en själv i fotboll, och om man har tur så stöter man på människor som till och med håller med om att landslag och VM kommer i andra hand.
För inget är större än Lazio. Inget!

Och denna text tillhör inte mig utan Kashefi bör tilläggas.

Rättvisa utan rättvisa.

Då var åklagarens begäran kungjord.
Varför femton minuspoäng i Serie B, då är det nästan bättre att degraderas till Serie C1 utan minuspoäng! Men det är inte åklagarens begäran som jag irriterar mig på, det är i stället hur hela denna rättegång går till. Upplägget att man ska bevisa sin oskyldighet i stället för att åklagaren ska bevisa ens skyldighet ter sig för mig smått ologiskt. Speciellt när det inte finns några bevis åt något håll. Sju månader av telefonavlyssningar, som i de flesta fall man inte kan få ut något konkret av, är bara en bråkdel av den tid som detta mygel inom den italienska fotbollen har fortgått. De anklagade klubbarna och personligheterna är även dem bara en bråkdel av alla myglare.
Och rättegångens tillvägagångssätt - Giraudo förhördes i tio minuter, Mazzini i femton… vafan är det för rättegång?! Adderar man detta till att man måste bevisa sin egen oskyldighet, kan man inte annat än dra slutsatsen att domaren redan har bestämt sig, subjektivitet i allra högsta grad. Och detta ska ses som legitimt…?
I och med att denna skandal blossade upp hade man i alla fall lite hopp om att man skulle rensa upp i träsket på ett grundligt och rättvist sätt. I stället för att förändra systemet delar man bara ut lite avstängningar och degraderingar åt höger och vänster. Moggi, till exempel, riskerar fem år avstängning från fotbollen och lite böter - vafan är det för skit?!
En korrupt domstol som utreder ett korrupt system, de anklagade har inget att säga för inga rättsliga grunder gäller. Leif Silbersky skulle inte klara av det hela bättre än mig i detta fallet, för en juristutbildning är inget värt.
Om denna rättegång skulle ske på trovärdiga grunder skulle jag acceptera den stundande domen, men så som saker ter sig i dagsläget finns det bara ett ord: oacceptabelt.
Det skulle inte förvåna mig om utredningen kring GEA går åt helvete även den. Trots utpressningar, dödshot, ekonomiskt svindleri och allt annat som Alessandro Moggi har stått för.
Det värsta av allt är vilket otroligt svek detta är mot alla passionerade anhängare av il calcio. Juventus må vara den enda klubben som man objektivt kan säga verkligen är skyldig, och spelare och ledning kommer att gå - men vem bryr sig om supportrarna som har tvingats leva i en lögn, och som nu ligger i rännstenen, vad är deras brott?
Laziosupportrarna, som har varit med om en ordentlig bergochdalbana och spelarna som har stått för en mastodontinsats både på och vid sidan av planen, vad blir det av dem? Och är det ens säkert att Claudio Lotito har fifflat?
Fiorentinasupportrarna, som för några år sedan grät över sin klubbs öde på grund av en idiotisk president men som lyckades ta sig tillbaka med bravur - är dem verkligen förtjänta av att få uppleva allt ånyo?
Och Milan, Moggi drar ner Juve i skiten rejält medan Galliani och Berlusconi, som även dem lär ha fifflat rätt hårt, kommer lindrigast undan av alla.
Till sist Franco Sensi, hur mycket lär inte han ha fifflat genom åren om nu Delle Valle, Lotito, Galliani och Moggi har gjort det?
Alldeles får få fall uppmärksammas och tiden för att utreda dem är för kort, därtill sker det hela på tvivelaktiga grunder. Och så säger de att den italienska fotbollen kommer att må bättre av det här - i längden?
Andra säger att det är omöjligt att straffa alla som egentligen ska straffas, att man får utgå från det man har. Må så vara. Men tar man då hänsyn till all den smärta och orättvisa som snedbelastningen av de slutgiltiga domarna skapar, de kanske snarare rent av stjälper il calcio - i längden?