Red alert.

Vårt försvar börjar verkligen skrämma mig nu. Motståndarnas anfallare har ju fri led i varje anfall känns det som. Visserligen såg jag inte matchen i dag, men av höjdpunkterna på sslazio.it så var det återigen likadana misstag som i de föregående matcherna.
När vi skrev ihop redaktionens förväntningar inför säsongen på SF pekade vi ut försvaret som lagets svaga länk. Fast så pass katastrofalt som det är i dagsläget trodde jag aldrig att det skulle bli.
Det började med att Cribari agerade mer nonchalant än vad han någonsin gjort mot Milan, vilket följaktligen banade vägen för Stendardo som inte direkt har imponerat heller. På SF:s Lazioforum har han till och med givits smeknamnet konen. Och det säger allt…
Delio Rossi måste väl ändå förstå att Cribari är mångt mycket bättre och tillförlitligare än Stendardo i längden. Eller?
Med åldern tappar man i snabbhet, men rutinen gör en bättre i positionsspelet. I alla fall om man ser till Sensinis sista säsonger i Udinese. Siviglia är inte lika gammal som den före detta Laziobacken var då, men är på väg utför åt bara helvete. Förra säsongen var han den mest tillförlitlige där bak, nu ser jag honom inte ens som stabil.
Kanske dags att börja leka med tanken med Zauri i mitten - frågan är bara hur det ligger till med huvudspelet - och ta in Belleri på vänstern. Bonetto och Diakitè har jag inte sett nåt av och har således ingen uppfattning om vilka egenskaper de besitter, men eftersom dem inte ens har kommit på tal är de väl inte mogna för att ges chansen än. Så pass mycket litar jag åtminstone på Mister.
I vilket fall måste Cribari in och Stendardo ut - omedelbart. Annars blir det som mot Palermo ånyo, även mot skitlag.

Så sipprar det fram...

Paolo Bergamo, han som dealade med domarna, sade häromveckan att det var fler än de fällda klubbarna som ringde och kom med synpunkter.
Jaha.
Behöver jag ens nämna att Roma och Inter var två av dessa klubbar?
Nej, tänkte väl det.
Vidare så avgår Guido Rossi från sin post i FIGC efter att ha accepterat ett erbjudande från Telecom. Och så har han mage nog att säga att ingen vill genomföra några reformer - indirekt att alla är hycklare.
Må så vara.
Men vad är han själv i sådana fall när han godtar erbjudandet om en post med intressen som direkt strider mot de intressen han först skulle värna om?
Ack ack ack.
Zdenek Zeman sade i dag att inget egentligen har hänt. Man har försökt bota cancer med aspirin som han uttryckte det.
Och därmed bekräftar den - i all fall av mig - mest trovärdige kritikern det som vi många fasade för när calciopoli kom upp till ytan; man vägrar ta tag i de riktiga problemen.
Själv har jag accepterat det faktumet, att ingen egentligen vill någonting. Däremot irriterar jag mig ofantligt mycket på de största pamparna inom FIGC och CONI som hela tiden vill ge sken av att de bryr sig och att de tänker genomföra reformer.
Kan inte bara någon stor italiensk fotbollsprofil ställa sig upp och säga att alla har genomskådat dem nu. Att det räcker.
För det gör det verkligen nu - det räcker.

Tudelat.

Jag måste skriva av mig lite mer. Några upprepningar, men också lite nytt.
Det här är så jävla sjukt. Två matcher, två förluster. Men det ser bra ut.
Lazio borde ha upprepat 4-2-vinsten mot Palermo från förra året. Och så som vi stod upp mot Milan på San Siro har vi inte gjort på år och dagar.
Vad händer egentligen, jag förstår ingenting.
För att analysera spelet så är jag lite bekymrad över att Rocchi kommer alldeles för långt ner i banan. Det beror dels på att Di Canio inte längre är med, dels på att Pandev mer går ner i banan för sin egen skull än för att fungera bollmottagare.
Makinwa fungerar desto bättre som bollmottagare, mycket tryggare och stabilare i det avseendet. Är fortfarande väldigt nyfiken på vad han kan hitta på.
Nåt som jag smått oroar mig för är kantspelet. Manfredini gjorde som vanligt ingen glad, men Foggia var inte så jävla bra han heller. För lite fart och fläkt framåt, alldeles för beroende av att Oddo ska komma upp och fungera som understöd. Visserligen gällde även det Behrami i början av förra säsongen, men ändå, det går inte att undgå att lägga fram den kritiken.
Och med Mauri är det som vanligt. Det är för trögstartat, och därmed är det är värt att ställa sig frågan om vi har råd med att vänta i stort sett fyrtiofem minuter på att han ska komma i gång. Fast samtidigt sitter vi inte på några bättre alternativ.
Chievo nästa, vi får se hur det går då. Fast när Lazio möter Chievo brukar ju ingen bli särskilt nöjd.
Men, men. Onsdag i alla fall. Vi ses då.

Med världens sämsta försvar.

Fy fan vad jävla dåligt. Stendardo är världssämst som försvarare. Manfredini och Mauri är kolossala målsumpare. I synnerhet den senare. Jag som gärna talar varmt om honom, i dag kan jag definitivt inte göra det.
Vafan är det här för nåt. Palermo har tre chanser. Två mål och en stolpträff.
Lazio har tusen lägen men gör bara ett mål.
Så illa får det bara inte vara.
Är bara Rocchi man kan lita på när allt kommer omkring.
Förstår inte Rossi. Hur fan kan han starta med Stendardo. Hur fan kan han starta med Manfredini. Kommer vi nånsin att få slippa den där jävla flumspelaren.
Och sen Mauri, fan vad besviken jag är. Ledesma måste också få sig en känga, han måste ta ett mycket större ansvar för spelet.
Stendardo... vi har världens sämsta försvar. Cribari gjorde bort sig förra matchen, och mot Palermo ser Guglielmo till att fortsätta på den banan. Det här håller inte.
Det hela toppas av att Agliardi storspelar. Men så jävla mycket beröm tänker jag inte ge honom. Avsluten var även inte tillräckligt vassa.
Så otroligt onödigt att förlora den här matchen. På hemmaplan. Med elva minuspoäng. Med en ganska hoppfull inledning mot Milan förlusten till trots.
Så nu sitter vi här med två matcher som har genererat i två förluster. Vem fan är nöjd med det.

Två favoriter…

Som de flesta vet spelade fotbollens Gud i Globen igår. Maradona hade dragit ihop ett gäng spelare från 1986års guldlag och i en plojmatch mötte man ett gäng äldre svenska stjärnor. Ett antal tusen Maradonadyrkare hade samlats, tillsammans med en del åskådare som verkade vara där för de svenska spelarnas skull.

Matchen var underhållande. Man spelade på en 7-manna plan, plastgräs och med sarger som spelarna kunde använda för att passa till varandra. Under de 2x30 minuter som spelades gjordes inte mindre än 24 mål (13-11 till Argentina tror jag matchen slutade) och publiken bjöds på den ena läckerheten efter den andra. Kvällens vackraste mål gjordes av Limpar som lobbade bollen från halva planen över en annars briljant Goycochea, Maradona visade sitt kunnande med passningar och dribblingar som påminde om hans storhetstid och Ravelli gjorde många strålande räddningar i det svenska målet. Diego han till och med slå in en boll med handen, som domarna (så klart!!!) inte uppfattade och Guds hand visat sig igen.

Det var en mäktig upplevelse att få se Maradona (och de andra) spela framför ögonen på mig – ända sedan jag lärde mig vad fotboll var så har han varit nummer ett på min lista över fotbollsspelare (och jag säger som Diego själv; Pele må ha varit kungen, men kom ihåg att en kung kan ersättas och bytas ut – det kan aldrig Gud). Jag struntar fullständigt i hur han beter sig utanför planen, vilken politisk tillhörighet han har, vilka lag han representerat eller om han drar en lina innan han går ut på krogen (eller var man nu tar vägen när man är Maradona), det han gör med en fotboll kan ingen annan göra. Han hade uppenbarligen svårt att springa, hade en kondition som påminner om min egen och stod mest och väntade på att få tag i bollen – men när han väl fick den blixtrade han till och man kunde se att tekniken fortfarande fanns hos den nu 45-årige trollkarlen.

Säkerheten kring de båda superlagen var relativt låg, och vakterna i Globen var för en gångs skull trevliga och de som ville tilläts komma ganska nära sin idol, inte mer än ett par meter skiljde avbytarbänken från läktaren. Och det var detta som störde mig mest!

Varför?

Jo, Maradona hade valt att ta med Matias Almeyda i sitt All-Stars. Scudettohjälten från Sven-Görans tid har alltid varit en favorit hos mig, även fast han valde att lämna klubben redan efter tre år. I gårdagens match var Almeyda den spelare som spelade allra mest (antagligen för att han var yngst i laget och orkade springa mer än alla andra), vilket innebar att han var ute på planen och aldrig kom till avbytarbänken två meter bort. Efter att Diego vinkat åt publiken, skickat pussar och allt vad han nu gjorde, så ville jag mest att Almeyda skulle sätta sig för att vila så jag kunde få se en gammal idol från nära håll. För så är det för mig; de som sliter, springer och offrar sig för mitt lag är de spelare som stannar i mitt hjärta. En sån var Matias. Under tre säsonger – och över 60 seriematcher – gjorde han inte mer än 2 mål, vilket visar vilken kategori mittfältare han tillhör.

Klockan tickade på och Matias fortsatte spela. Men tröttheten kröp honom allt närmare, och en bit in i andra halvleken kom han joggandes mot bänken. Fler än jag hade väntat på honom, men ingen annan verkade bry sig om honom för att han spelat i Lazio. Jag visste inte riktigt hur jag skulle tillkalla Matias uppmärksamhet, allt jag ville ha var ju en bra bild på en gammal Laziale. Några hundra fanatiker sjöng hans namn och han vände sig om och vinkade, men på grund av alla armar som åkte upp i luften kunde jag inte få en bra bild på honom. Hur fan skulle jag göra? (jag vet...låter desperat men det är den här inverkan Lazio och fotboll har på mig…)

Inte speciellt högt, men i tystnaden som kan uppstå efter att hundra personer just kört en liten ramsa, började jag sjunga Non Mollare Mai. Mest för att irritera min kusin som stod bredvid mig, men också för att kanske kanske skulle Matias känna igen sången från sina dagar i Biancoceleste och vända sig om. Och det gjorde han!

Imorgon. Och framöver.

I morgon smäller det. Jag börjar bli lite pirrig. Inte direkt för hur säsongspremiären kommer att gå, utan snarare för att den just drar i gång; Serie A är här igen. Och jag älskar det.
Om det inte vore för de elva minuspoängen och att mittlåset egentligen inte är mer än gångbart, så skulle Lazio enligt mig ha potential att slåss om Champions League-plats. Lätt.
Men nu är vi som sagt inte där. Att starta på elva minuspoäng är tufft mentalt, speciellt om inte vinsterna skulle trilla in i den takt som man kan förvänta sig.
Men för mig gör det inget om Lazio inte slutar på en topplacering, för mig handlar denna Lazioupplaga om alla intressanta spelare och hur de kan dra fördel av varandras egenskaper.
Högerkanten är helt enormt fantastisk. Oddo, Foggia, Behrami och sen kanske en djupledslöpande Rocchi som letar sig ut mot kanten emellanåt. Vänsterkanten är inte lika bra, men Mauri gillar jag skarpt.
Sen har vi Ledesma som kan bli riktigt grym när han kommer i gång. Assisten och frisparksmålet mot Anderlecht var majestätiska. Makinwa kommer jag också att hålla ett extra öga på.
För mig är dock den mest intressanta Pandev. Kommer han att blomma ut på allvar för att inta den fantasistaroll som jag så gärna vill att han intar. Lazio har saknat en fantasista länge, och jag behöver en nu. Det är först då som fotbollen blir fullständig, det är först då saker och ting helt och hållet faller på plats.

Mission impossible: del två.

Jag tänkte spinna vidare på det här med omöjliga matcher. Milan är sen tidigare nämnt en spökmotståndare, men vi får inte glömma alla de andra lagen, och de klassiskt svåra bortamatcherna.
Cagliari på Sardinien är det mest självklara exemplet. Rätta mig gärna om jag har fel, men jag tror inte att nåt lag vann mot sardinerna förra säsongen på Sant'Elia. Så det är ju inte bara Lazio som har svårt för Cagliari.
Reggina är däremot ett lag som, även om det är ett respekterat starkt hemmalag, just Lazio brukar ha extra svårt för. På bortaplan kan det tyckas självklart, men på Olimpico är det ofta det är ett besviket hemmalag som lämnar fotbollsplanen. Förra säsongen lyckades vi visserligen vinna i Rom med 3-1, fast det var ju första gången på länge. Annars har Reggina alltid förtretligt nog fått dit en nätrasslare mer än oss. Ett exempel som jag alltjämt minns är Bonazzoli som drog till med den där Van Basten-volleyn för två år sen eller nåt. Riktigt snyggt mål.
Var också ett antal säsonger då det gick åt helvete nere i Lecce. Tack och lov slipper vi den matchen den här säsongen.
Och så det sista.
Catania. Vafan händer med dem. Ännu ett sydligt lag som kommer att ställa till det för oss?