Därför Lazio, därför Roma.

Det finns något speciellt, hur glädjen fullständigt tar över, målskytten firar inte främst att han har gjort mål utan att laget har fått tillökning i målprotokollet, alla medspelare springer fram för att fira målskytten.
Fast mest unikt är ändå när man gör mål framför sin egna kurva, hur man hoppar över reklamskyltarna, springer tvärs över löparbanan, vrålar lika högt som hela kurvan, hur medspelarna efter en stund också är där, bildar hög, håller om varandras axlar, också skriker i samklang med kurvan.
Romderbyt överträffar de flesta derbyna i glädjerus. Att göra ett ledningsmål eller segermål kräver ett firande på flera minuter. Och firandet måste vara spektakulärt.
Giorgio Chinaglia och Paolo Di Canio tystade Romakurvan. Tommaso Rocchi och Paolo Di Canio visade med fingrarna Laziokurvan vad ställningen var. Francesco Totti lånade kameran. (Vincenzo Montella firade fyra gånger under en och samma match.)
Därför Lazio, därför Roma.
Just därför.
Man hittar inte samma fenomen någon annanstans i världen. Dessa målfiranden är inget som bara händer ibland, nej, dem infinner sig vid varje derby. Såvida det blir några mål, förstås.
Sen får man inte glömma Delio Rossi heller. Hur han firar tillsammans med sina spelare. Får en hög bildad på sig, springer utmed löparbanan till kurvan för att fira med sina spelare, och för att vråla med i kurvans glädjeyttringar.
Säga vad man vill, men det skulle aldrig Fabio Capello göra, eller Marcello Lippi, eller Carlo Ancelotti.
Sånt händer bara i Lazio.

La Lazio in vantaggio: Il Presidente - Sergio Cragnotti.

Sergio- Helgon och skurk

Det är svårt att förhålla sig till Cragnotti. Det råder nämligen inget tvivel om att han är en affärsman som genom sina verksamma år, fifflat mer än lovligt. Å andra sidan finns det knappt en genomärlig affärsman i hela Italien....
Cragnotti har dels en vingård idag, plus en jättelägenhet i centrala rom vars väggar är prydda med Lazioprylar och han är fortfarande ljusblå i märgen.
Det finns egentligen bara två saker han ångrar och det är att han inte sålde Signori till Parma och att han gav IRR biljettförsäljningen i kurvan.
Annars är hans utgågnspunkt att han blev utsatt för en komplott. I detta kan det finnas en viss sanning, men att Cragnotti skulle vara oskyldig till de enorma skulderna som Cirio hade är svårt att tro.
Nu ska det julrimmas. Återkommer i ämnet.

Il Presidente - Sergio Cragnotti.

För något år sedan eller så postade Ermetico ett inlägg på LazioFever där han berättade om sitt möte med Sergio Cragnotti under den senares husarrest. Ermetico hade kungjort sitt möte någon vecka tidigare och uppmanade sidans medlemmar att posta sina kondoleanser och tankar om den forne presidenten.
Jag minns att signaturen LazialeSvedese (var är han nu?) höll ett kritisk tal där han inte var särskilt övertygad om att allt det Cragnotti gjorde för Lazio var något värt i förhållande till den prekära situation som klubben därefter hamnade i.
Men i vilket fall: det går inte att undgå att fascineras över denne mejerimagnat. Säga vad man vill, men Cragnotti satte Lazio på kartan, Cragnotti lät Laziosupportrarna få känna på hur det var att hålla på ett världslag, något som hela världen snackade om, att kunna läsa i tidningen om stora stjärnor på ingång.
Det kan ingen ta ifrån honom. Oavsett att klubben därefter höll på att falla nerför ruinens brant.
Ermetico lade upp bilder på Cragnotti där han satt i sin fåtölj, hur han kraftigt mentalt försvagad ändå inte kunde hålla sig från att ge ifrån sig ett oerhört tacksamt och genuint leende.
Ermetico hade räckt över hyllningarna från supportrar världen över. Cragnotti bläddrade igenom. Och han tänkte: om detta är minnet av mig så kan jag knappast ångra någonting.
Jag vet själv inte vad jag tycker om Sergio såhär i efterhand. Men det man upplevde då, tacket för det kommer alltid att finnas där.
Och framförallt: utan Sergio Cragnotti skulle det här aldrig ha skrivits, den här bloggen skulle aldrig ens ha sett dagens ljus.
Jag måste säga att jag gillar att läsa Sergio Cragnottis anekdoter som han med jämna mellanrum förtäljer för pressen. Om stora spelare som var millisekunder från att skriva på för klubben, om storslagna projekt som aldrig hann sättas i verket.
Du, Lerneby, träffade honom i samband med ditt senaste Lazioreportage. Vad sade han, vilka historier berättade han, vad ångrade han, vad var han stolt över. Tycker han fortfarande att, trots allt som har hänt, Laziotiden var den bästa i hans liv?

”Han ska fan ut!”

Somliga saker gör mig mindre irriterad och somliga saker gör mig mer irriterad. Förlusten igår kväll plågade mig konstigt nog inte ett dugg, men däremot allt förbannat tjat om stackars Ibra som har domarna emot sig.
Simon Bank (ursäkta svordomen) beskrev händelsen som ”Horribel” och överallt i svenska medier läser man om hur särbehandlad han blir. Italienska medier är något klokare och säger att det inte var feldömt av Rocchi. Sorpresa.
Jag avskyr det här gulligullet.

Jag hörde honom aldrig blåsa och sparkade bollen. Det hade jag aldrig gjort om jag hört honom”, säger Ibra i SportExpressen.
”Total brist på känsla av domare Rocchi”, skriver Inters SF-redaktion.
”Patetiskt av domaren”, säger Olof Lundh på Fotbollskanalen.

Var ska man börja?
Fotboll: Två lag ställer upp mot varandra med elva spelare i varje lag. Poängen med spelet är att man ska sparka en boll in i motståndarnas mål.
Det är på den här nivån diskussionen ligger, i alla fall nästan. Mer solklar utvisning får man leta efter. Första varningen tänker jag inte ens nämna. Eller det tänker jag visst det; hård tackling i ryggen utan chans att vinna boll. Gult kort? Ja.
Om Ibra varken hörde eller såg att han blev avblåst/avvinkad för offside, är det då någon fotbollsförståndig människa som tror att han hade dunkat till bollen så hårt och demonstrativt han bara kunnat till motsatt sidlinje? Ifrån en position långt ute på kanten i ett bra anfallsläge? Nej, då hade han tagit emot bollen och försökt göra något av den.
”Jag hörde honom aldrig blåsa och sparkade bollen. Det hade jag aldrig gjort om jag hört honom”.
Nej, Ibra. Tvärtom.
Sammanfattning: Mister Ibrahimovic hör/ser att han blivit avblåst/avvinkad och skjuter, efter avblåsning, demonstrativt iväg bollen så långt han orkar. Gult kort? Hell yeah.
Sen allt det här snacket om att han inte ens var offside, vad fan spelar det för roll? Det är väl för fan inte det som är grejen? För att citera mig själv igår: ”Han ska fan ut!”.

Dejan och Diego.

Jag tänkte börja med att kopiera lite från Football Italia.

Inter midfielder Dejan Stankovic is ready to sign a new contract. “I want to end my career here,” he stated.
The 28-year-old has been excellent for Inter this term since he was switched to a more central position and is ready to commit his future to the San Siro giants, seeing as his present deal expires in 2008.
“Those who say that my future depends on [boss Roberto] Mancini are not speaking the truth, but generally false things are written about these matters,” he stated.
“These are all things we discuss among ourselves, with our managers and those who take care of these jobs.”
“I hope to finish my career at Inter and sign a contract for life. I can tell you I’m 100 per cent sure that I am staying here.”
“If Inter want, I’ll sign in front of all of you now for the next 10 years,” added the former Lazio man. “But right now it’s more important to look at Inter rather than mine or Mancini’s contract.”

Nu till min fundering: Jag vet att det är svårt att vara en klubb trogen karriären ut med agenter och presidenter som kommer med olika avgörande locktoner och hot med jämna mellanrum, men varför säga de ovanstående orden varje gång.
“I hope to finish my career at Inter and sign a contract for life. I can tell you I’m 100 per cent sure that I am staying here.”
Nej, ingen är säker på vart man hamnar, och Deki är en av dem som verkligen kan intyga det faktumet. Så varför komma med dessa ord, ord man inte kan hålla, ord som har urholkats, ord som i slutändan bara upprör.
Jag förstår inte.

Till sist:

I våras tillägnade jag Diego Simeone ett inlägg som handlade om att han kanske någon gång skulle bli vår näste tränare. Simeone hade dessförinnan snackat mycket om att starta en tränarkarriär och vid något tillfälle få äran att bossa över sitt Lazio.
Han skaffade sig sin tränarlicens. Han tog över Estudiantes i argentinska högstadivisionen. Häromdagen vann han vårmästerskapet, vilket var Estudiantes första på tjugotre år.
Efteråt samtalade han med journalisterna lite grand. Han yttrade sig i slentrianmässiga ord som “stort”, “lycka” och så vidare.
Samt: “Just nu vill jag bara glädja mig över bragden, men förr eller senare kommer jag att börja coacha i Europa, och jag är säker på att ni en dag kommer få se mig på Laziobänken.”
Om några år, om några år...

Historien upprepar sig

Det hela är egentligen mycket märkligt. Samtidigt är det helt normalt när det gäller Lazio.
Lazio är nämligen långt ifrån en normal förening.
En normal förening skulle aldrig få finnas kvar om den hade miljarder i skulder. En normal förening skulle aldrig efter att ha vunnit ligan året därpå starta en djupdykning i dekadens. En normal förening skulle aldrig ha fans som idkade utpressning mot ledningen i hopp om att ta över hela klubben. Och om detta ( mot all förmodan) skulle inträffa i en normal föreningen skulle den sakta men säkert suddas ut ur rullorna och efter några år tillbringa en anonym tillvaro i de lägre seriesystemen.
Lazio är precis tvärtom.
Och har så alltid varit. Året efter scudetton 74 hade man ett enormt bra lag, men efter slagsmål, dödsfall och kontraktsstrul återfanns man strax därpå i serie B.
Alltså en helt annan väg än den väg som förväntades av en ligavinnare.
Samma sak efter senaste scudetton. Istället för att bli världens bästa lag, halkade man ner i skiten där man numera befinner sig upp till armhålorna.
Maurizio Manzini beskrev det träffande för mig på Formello i oktober.
- Det är som att dansa med ögonbindel på taket av en skyskrapa. Du befinner dig på toppen men kan hela tiden ramla ner.
Med allt som har hänt det senaste året borde Lazio inte finnas. Men de gör det och spelar en bländande fotboll stundtals, söndagens derby var någonting alldeles i hästväg.
Harmonin i truppen, briljansen i spelet, strider mot all logik. Det är som med humlan som egentligen inte borde kunna flyga.
Men örnen inte bara flyger, den seglar fram.
Och täpper till truten på alla som tvivlar på laget.
Den känslan, den där mot alla odds känslan, är det som förenar lazialis världen över.
Vart du än går i världen och förklarar den där underdog mentaliteten och ruset du känner inom dig efter segrar, kommer andra lazialis att nicka igenkännande.
Att vinna fast man inte kan.
Fast man inte borde.
Det är lazio.

När Playboy Jeans inte annat än kan vara nöjd med sin reklamplacering.

Det här är det nya Lazio. Det Lazio som inte är det bombastiska från förr, men som går ihop och inte skäms över att slåss från underläge. Ett Lazio som går lite uppochner, men som ändå lyckas skrapa ihop några ytterst oförglömliga minnen.
3-1-derbyt har ett syskon; 3-0-derbyt.
Hur Manfredini försökte gå solo.
Hur Cribari emellanåt vägrar ge upp sitt nonchalanta uppträdande.
Hur Rocchi fortsätter att slåss mot väderkvarnar, vecka in och vecka ut.
Hur Ledesma från ingenstans, mitt i all yra som rådde på mittfältet, dunkar in bollen i stort sett från stillastående med fel fot.
Hur Manzini i all spelmässig misär som rådde i den första halvleken ändå står rakryggat behärskat och lugnt vid bänken, full av Non Mollare Mai-utstrålning genom att – som alltid – bara stå där.
Hur det inte hjälpte för Totti att visa upp sitt sår på låret.
Hur Rocchi vid 3-0-målet stolt visade upp tre fingrar för Curva Nord.
Och Tommaso Maestrelli, så här firar vi trettioårsminnet!
Det här är det nya Lazio. Det Lazio som firar med fansen, spelare som värderar supportrarnas glädje lika mycket som deras egna glädje.
Denna vinst dedicerar jag till alla oss som fortsätter drömma drömmar.
Denna vinst dedicerar jag till alla oss som vägrar ge upp trots alla motgångar.
Denna vinst dedicerar jag till supportrar som Paolo Peroso, som viger hela sin fritid åt att göra Romvistelsen så exceptionell som möjligt för utländska Laziosupportrar som oss.
Det här är det nya Lazio. Det Lazio som befinner sig i skottgluggen mellan IRR och Lotito.
Denna vinst dedicerar jag därmed främst till laget.

Derby...

Alltså, jag gillar inte det här med derbyn. Egentligen älskar jag det. Ett passionsfyllt Romderby innehåller allt som fotboll står för.
Men jag är förstörd, och det har jag varit enda sedan det där jävla 5-1-derbyt.
Jag har inte pallat sedan dess. Fem jävla ett. Hur förklarar man det, hur försvarar man sig mot det; går det att förtränga det.
Varje gång ett derby närmar sig kommer jag alltid att tänka på det. Mina nerver blir som kokt spaghetti. Jag faller ihop.
Paolo Di Canios 3-1-derby till trots, de där lovande derbyna mellan Alessandro Nestas katastrofinsats och Claudio Lotitos inträde i klubben till trots – Francesco Totti fixade hela Lazio med ett par jävla kryckor från bänken senast. Hur försvarar man sig mot det.
Fan, alltså.
Och nu, när Cristian Ledesma spelar som han gör, hur stor är inte sannolikheten att det kommer bli likadant – om inte värre – under derbyt. Och om han inte spelar, visserligen kommer vi att ha en central köttmur istället, men våra offensiva spelare kommer tvingas springa runt som yra höns.
Fan, jag gillar inte det här alltså.
Vi är värda så mycket mer än det här.

Offside och IRR.

Det senaste Offside-numret var bra, två reportage om italiensk fotboll i en och samma svenska tidning. Det är inte ofta det händer.
Innan jag tänker avhandla det uppenbara, Mats Lernebys Laziotext, vill jag bara yttra några tankar om Olof Peronius Turin-reportage. Egentligen innehöll det inte något vettigt, men när italienska klubbar som inte stavas Milan, Inter eller Juventus diskuteras är det ändå nästintill alltid väldigt intressant. Torinos anrika och unika historia tröttnar man aldrig på, vilket Peronius text bekräftade. Kul.
Någon vecka innan Offside landade i tidningshyllorna skrev Erik Niva en artikel i Aftonbladet om precis det som Lernebys alster omfattade. Om det var en tillfällighet eller inte har jag ingen aning om, men ovanligt bra för att vara något som inte var en Simon Bank-krönika var det i alla fall. Den fotbollsintresserade fick reda på hur det ligger till i Lazio även om kanske den bakomliggande helhetsbilden inte gick fram till hundra procent.
I Lernebys text gick dock hela bilden fram. Och det skriver jag inte för att slicka röv utan av glädje för att Offsideläsarna äntligen kan få en väldigt informativ och rättvis bild av hur det ligger till, att det på nåt sätt ska skapa förståelse och öka kunskapen om Lazio, och på så sätt minska fördomarna mot klubben.
Annars är det otroligt intressant vad som händer nu. Var buropen mot IRR i matchen mot Cagliari bara en engångsföreteelse eller är det en tendens till att en ny maktbalans håller på att få möjligheter till att utvecklas.
Kommer Yuri och Fabrizio att sitta häktade så pass länge att supportrar kommer att känna ett sug efter att ta tag i läktarkulturen själva, eller kommer de två IRR-höjdarna att släppas vilket gör att kriget fortsätter, eller kommer kanske en myt kring dessa capo-ultras att utvecklas där IRR får en mer radikal profil.
Därtill kommer lagets prestationer på planen att spela en allt större roll om det visar sig att formen flyter på och att man eventuellt också vinner derbyt. Supportrar kommer att lockas till stadion då. Supportrar kommer att vilja ge sitt stöd – på plats.
Supportrarna är trötta på det ständiga kriget mellan Lotito och IRR, supportrarna är trötta på splittringen som det hela har lett till. Visserligen är många av supportrarna också kritiska till Lotitos sätt att styra skutan, men IRR:s aktioner är inte rätt väg att gå, och i slutändan handlar det trots allt om vad spelarna presterar på planen.

Högeryttrar.

Minns ni guldåren med Cragnotti, minns ni Sergio Conceicao.
Högeryttrar som levererar på rätt sätt. Som kan avancera framåt, skapa bredd, komma med inlägg; som verkligen kan tillföra en ytterliggare dimension till anfallsspelet.
Conceicao var en av dessa högeryttrar. Under tiden i Lazio var han förmodligen en av de absolut främsta i världen på sin position. Efter att han hamnade i Parma blev han dessvärre sig aldrig mer lik.
Karel Poborsky, däremot, fortsatte att leverera efter tiden i Lazio. Snygg chipp i EM96, därefter ut på karriär i Europa, hamnade i Lazio efter att luckan som den tidigare nämnde portugisen lämnade efter sig blev större än man hade förväntat sig.
Började bra, sen lite trevande, och till sist riktigt bra igen. Men det blev ingen förlängning av kontraktet. Tjecken flyttade tillbaka till sitt hemland och Sparta Prag där han, till skillnad mot Conceicao, nästintill toppade sin karriär rent spelmässigt.
Därpå hade Lazio ånyo ingen högerytter. Castroman testade lite, Fiore likaså - men det var ingen som kunde axla rollen på rätt sätt. Sen anlände Filippini vilket jag inte ens tänker uttala mig om.
Valon Behrami blev slutligen tillskottet som täppte till luckan och som därmed kunde se till att den traditionella högeryttern åter var en del av Lazios startuppställning.
Vad jag vill säga är att jag alltid har haft ett gott öga för högeryttrar. När jag själv spelade boll var det högerflanken som jag huserade på, och när jag dessutom fastnade för Lazio under den tiden då Conceicao uträttade underverk på högerkanten är det inte särskilt konstigt att jag gärna ser en fartfylld högerflank. Och sen finns ju Massimo Oddo som tillför dynamik som bara han kan.
Jag är med andra ord riktigt nöjd.